Datum: 2018-07-26
Tiden då Billy Idol balanserade på gränsen till att vara för sexig för MTV är sedan länge förbi. När rockstjärnan står på Grönan Lunds stora scen är det som att tiden har vridits tillbaka 30 år, trots att pensionen är nära.
Många som var tonåringar när hitlåtar som Rebel Yell, White Wedding och Dancing With Myself har trotsat värmeböljan. Musiken som satte punken på kartan har inte förlorat sin charm men wow-faktorn uteblir. Billy Idol har fortfarande kvar lite av sin bad boy-attityd och den ikoniska rösten håller samma kvalité som förr. Närvaron på scen och kontakten med publiken gör att näst intill alla klappar I händerna så att de ekar över nöjesparken. Så frågan är varför så många bra partier fylls ut av medelmåttiga gitarrsolon. Steve Stevens är i starkt behov av en uppgradering, både stilmässigt och spelmässigt. Att kräva jubel från publiken för ett drag med plektrumet över gitarrens strängar är kränkande. Under spelningens gång växer egot hos gitarristen vars repertoar verkar bestå av att vandra fram och tillbaka med pauser varannan minut för att spela ytterligare ett långtråkigt solo. Eyes Without A Face tar oss tillbaka till en tid då musik kunde anta vilken form som helst och gränserna mellan genrerna var mer transparent. Cradle of Love får höfterna att rotera som om vi rockade med rockringar och den sensuella undertonen får hjärtat att slå några extra slag. Trummisen Erik Eldenius håller ett bra tempo och bjuder in åhörarna till att släppa loss till musiken med en jämn och fin takt.
Trots mindre lockande attribut är konceptet effektivt och setlistan med låtar som innehåller både klassiker och nyare alster passar publikens olika åldrar. Även om det märks att medelåldern har börjat göra avtryck så döljs det av Billys självsäkerhet som räddar kvällen.
Betyg: 7/10
