Datum: 2014-12-19
När Skrikhult Production och Marduk bjöd upp till julfirande i dagarna två var det svårt att hålla sig borta från spektaklet. Som ett titelspår till den annalkande mörka julen gick festivalens dagar i den hårda skolans tecken. På plats i Flygeln i Norrköping var det endast brutalt mangel som gällde. När majoriteten av akterna levererar över standarden är det lätt att bli bortskämd med det som serveras. Få band höll sig under godkänd nivå och överlag bjöds det på en helsvarvad festival med stor sannolikhet återkommer även år 2015. Festivalens första dag bjöd upp på ett gediget startfält av skiftande kvalité.
Uada
Den lokala kvintetten Uada inleder festivalens första dag med någon form av slö dödsmetall som tekniskt sätt inte låter allt för pjåkig. Däremot är gruppens likgiltiga framträdande något som får skon att klämma rejält. Även om bandets ene gitarristen helikopterspinner med hårmannen så det står härliga till framstår bandet i mångt och mycket som en skock skrämda rådjur i strålkastarskenet från en annalkande bil. Det finns ett bra gung i musiken och en bitsk aggressivitet men när framförande inte matchar musiken faller spelningen in under kategorin ”icke minnesvärt”. Det saknas pondus och utstrålning för att detta ska lyfta. Först fram emot sista tredjedelen är bandet riktigt varma i kläderna men det är också då som basisten Naim Hrustanović sköter de sysslor som sångaren Pontus Fälting Jacobson borde ta hand om; nämligen att agera som bandets frontman.
Bäst: sista tredjedelen av spelning.
Sämst: saknar pondus.
Betyg: 4/10
Nefandus
Att Nefandus spelar black metal med en smärtsamt elak underton är ett uttalande som både bokstavligt och bildigt talas visas upp på scenen. När första tonen klingar genom PA-systemet kommer en svartklädd tortyrmästare upp på scen med en plågad Jesus i släptåg. Med törnekronan på snedden bjuds det upp till ett masochistiskt framförande där köttkrok efter köttkrok tvingas in i bröstet på denna sargade avgudabild. I mångt och mycket handlar Nefandus om showmannaskap, något de bjuder på i riklig kvantitet. Samtidigt känns det som om denna uppvisning i smärta i mångt och mycket fungerar som en täckmantel för ett aningens stelt framträdande. Trots den oroväckande tyngden i Death Holy Death själ martyren showen. I ärlighetens namn är det mer intressant att se honom sätta två stora krokar i sin egen käft än att djupstudera bandets musik, även om denna knappast är dåligt framförd.
Bäst: tortyrmästaren.
Sämst: för mycket fokus på den sönderkrokade jesusmartyren.
Betyg: 5/10
Grave
Stockholmsdöds med attityd men med en aningens enformig setlista, så lät det när undertecknade gav sitt uttalande om kvartettens framträdande som förband till At the Gates tidigare i år. Och även om setlistan i sig fortfarande inte bjuder på några överraskningar så är det ändå med en aningens mer gnista som bandet beträder scenen. Basist Tobias Christiansson och gitarrist Mika Lagrén springer runt för att skojfriskt levererar klassiska rockstjärneposer.
Samtidigt bjuds det på ett proffsigt framträdande där få saker lämnas åt slumpen. Turning Black låter osedvanligt intensiv och fungerar som en tunggungande käftsmäll uppbackat av Ronnie Bergerståhls taktfasta bankande. Med Ola Lindgrens gnisslande morrande bakom micken blir det knappast tråkigt, å andra sidan lider bandet fortfarande av samma endimensionella låtval. Tungt i all ära men med en så matig ljudbild är man proppmätt innan bandet ens tagit sig igenom halva setlisten.
Bäst: glimten i ögat och skojfriskt på scenen.
Sämst: minimal variation i takt och fart.
Betyg: 6/10
Nifelheim
I dagläget finns det två saker som utmärker black metal-kvintetten Nifelheim, förutom det gedigna användandet av industrispik. Den övertaggade energin som gör varje framträdande till något unikt och det senaste årets nytändning som kan tillskrivas trummisen Eric Ljung samt gitarristerna Felipe Plaza och Tamás Buday. Det är inte konstigt att publiken agerar som om de stod på en spikmatta, som liveakt är Nifelheim ett epitet som slår de flesta på fingrarna. Visst är det tvillingbröderna Erik och Pelle Gustavsson (bas respektive sång) som är bandets kärna, det är också oftast dessa två herrar som har stått i publikens blickfång. Nu, däremot, är energin fördelad broderligt och bandet agerar som ett lag.
Vare sig det är thrashigt betonade Black Evil eller den melodiöst riffande Storm of the Reaper bjuder alla medlemmar till vilket utmynnar i kvällens starkaste framträdande. Bandet nykomponerade EP betas av i sin helhet, tre starka låtar som lovar mycket gott inför ett (förhoppningsvis) kommande album. Framförallt känns Praise Lord Satan som något som kan utvecklas till en redig liveklassiker. Nifelheim vet vad som krävs för en slagkraftig show och bevisar att tiden går allt för fort när man röjer som hårdast.
Bäst: Storm of the Reaper.
Sämst: på grund av tidsbrist fick en del låtar strykas.
Betyg: 9/10
Entombed A.D.
Sedan några dagar tillbaka har äntligen stridigheterna kring namnet Entombed löst sig och sångaren Lars Göran ”L-G” Petrov har gått vinnande ur bataljen. Om mannen i fråga är glad över detta är det inget som han visar på scenen. När gruppen intog Kägelbanan i Stockholm var det ideligen glada miner och gemytlig stämning i lokalen. Och även om kvällen i sig är godkänd så saknas den där extra glöden som är skillnaden mellan bra och utmärkt. Bandet bjuder på samma låtar sedan tidigare i år, en hyfsat balanserad blandning mellan nytt (som tacksamt nog spelas i snabbare tempo än på skivan) och gammalt där klassiska Wolverine Blues bemöts med mest entusiasm från publikens sida.
Att bandets death’n’roll är lika klassisk som den är bra är inget snack om saken. Men i svallvågorna från Nifelheims intensiva framträdande känns Entombed A.D aningen blasé. LGs charmiga mellansnack bjuder oftast på en stor portion humor men inte ens här tänder det riktigt till.
Bäst: Wolverine Blues.
Sämst: det tänder aldrig riktigt till.
Betyg: 7/10
Marduk
Marduk är inte bara initiativtagare till helgens festiviteter, de firar även själva 25 år som ledande black metal-band på svenska marknaden. Med detta i åtanke har därför gruppen bestämt sig för att bjuda Norrköpingspubliken på två unika framträdanden två dagar i rad. Denna fredagskväll spisas det klassiska albumet Panzer Division Marduk (1999) i sin helhet och det är även detta titelspår som öppnar upp kvällen anförande. Dränkta i en gedigen dimma med det ilsket röda scenljuset bländande publikens ögonen som en ridå av blod, väser sångaren Mortuus fram den ena ogudaktiga serenaden efter den andre.
Albumets åtta låtar betas av i ett raskt tempo men kan inte fartmässigt mäta sig med albumversionerna, trots Fredik Widigs infernaliskt snabba bankande bakom trummorna. När den dryga halvtimmen (som detta material upptar) är förbi bjuds det på en salig blandning av allehanda låtar. Gitarristen Morgans bisvärmsriffande är dock långt bak i mixen och med både unket ljud och ljus tappar showen mycket av sin charm. Trots ett gediget blixtkrig under avslutande Into Utter Madness har bandet tappat markant i intensitet. När sista tonen klingar ut är det med en lika stor förtjusning som misstänksamhet underteckande ser fram emot morgondagen.
Bäst: Beast of Prey.
Sämst: Infernal Internal.
Betyg: 7/10
Morbid Angel
När Marduk lovade att spela hela Panzer Division Marduk valde Morbid Angel att fokusera på sitt lika klassiska album Covenant (1993). Att den amerikanska death metal-kvintetten däremot är i slutet av sin pågående turné märks av i diverse småslarv. Medan David Vincent (som traktera både bas och sång) vrålar och stampar takten som en besatt väljer den nytillkomna trummisen Tim Yeung att sätta rekord i flest tappade trumpinnar. Gitarrist Thor Anders Myhren levererar dock ett sådan lågt gående krabb-spelande att han mer än väl väger upp för Tims eviga plockepinntrams. Ljudbilden är dock äntligen fixad vilket förhöjer lyssningsupplevelsen. När både Thor och Trey Azagthoths strängbänderi går att urskilja kommer kvällens låtar till sin rätt. Vincents mörka humor när han frågar publiken om de gillar att gå på cirkus, och sedan deklarerar att vi knappast skulle ha njutit av detta under antikens Rom, fungerar dessutom som pricken över i till presentationen av svängiga The Lion’s Den. Till dryga timmen fungerar Morbid Angel fantastiskt. Därefter börjar showen omformas till en seg massa vars eviga lunk får folk att lämna lokalen. I samma takt som bandet betar av Existo Vulgoré tunnas även publikhavet ut. Sällan tidigare har avslutande Fall from Grace ringt så sanningsenligt klart som nu.
Bäst: att få höra Covenant i sin helhet.
Sämst: sista halvtimman.
Betyg: 7/10
Text och foto: Cecilia Wemgård
