Released: 25 september 1972
Bolag: Vertigo
Vol. 4 är utan någon större tankeverksamhet definierat som Black Sabbaths fjärde album och fortsätter med den experimenterande basis som skulle leda fram till bandets karaktäristiska, hårda sound. Några av låtarna kan kännas igen musikaliskt från tidigare album men det finns även mjuka orkesterliknande stycken vilket man inte minst hör på albumets ballad Changes. Den skiljer sig från Black Sabbaths tidigare alster då den använder sig av ett melodiskt, mjukt ljud i form av piano i kontrast till den hårda och distade gitarren som vi är vana vid. Changes är en ballad om ett krossat förhållande och lyssnar man noga kan man höra sympatin i Ozzys röst samt föreställa sig en tår eller två nerför hans kind.
Vol. 4 skulle från början kallas för Snowblind som är ett av albumets starkaste låtar men detta gick inte skivbolaget med på, därav namnet Vol. 4. Istället så finns det en parodierad text på omslaget som lyder: ”We wish to thank the great COKE-Cola company of Los Angeles”. Behöver jag ens nämna att kokainet rusade genom bandets ådror medan albumet spelades in?
För att återkomma till Snowblind så var Black Sabbath tvungna att spela in den på nytt då Ozzy i originalversionen skriker ”cocaine!” efter varje vers. I den versionen som hamnade på albumet kan man höra honom viska det ungefär 41 sekunder in i låten.
Ward blev nästan av med jobbet under inspelningen av Cornucopia då han hatade låten för det fanns ett antal meningslösa stycken enligt honom. När han väl hade satt den så brydde de andra inte sig och ville mest ha ut honom ur studion. Låten blev en vändpunkt för Ward då han började inse att droger och alkohol inte var så kul längre.
Låten i sig är den hårdaste på albumet och påminner väldigt mycket om introt till Electric Funeral på Paranoid.
Det glatt jammande stycket Supernaut har utsetts till världens bästa hårdrockslåt utav Frank Zappa. Gitarriffet i början är både humoristiskt och skickligt, låten har även ett trumsolo som är väldigt bra och galet med massor av olika ljud. Tomorrow’s Dream är även den ett skönt jammande stycke med Ozzy på topp. Supernaut och Tomorrow’s Dream flyttar in i huvudet redan vid första genomlyssning och det är svårt att få ut dem därifrån, sedan varför man skulle vilja det är en bra fråga.
Albumet innehåller även två instrumentala låtar, den första är bottennappet FX och är ett utfyllnadsspår vars enda syfte är att förhöja den ockulta känslan med blipp blopp ljud.
Laguna Sunrise får mig att tänka på ett tropiskt paradis med Iommi spelandes på sin gitarr med en harpa i bakgrunden. Det är även ett fint klassiskt stycke som tyvärr inte medför så mycket på skivan mer än mellanspel.
St. Vitus Dance känns lite väl country och är den låt som försvinner fortast från minnet. Wheels of Confusions/The Straightener är den längsta samt mest varierande låten på albumet innehållandes några sköna riff. Den är även uppdelad i två delar, efter ungefär fem minuter så startar The Straightener som visar prov på Iommis skickliga fingrar, speciellt under solodelen.
Under the Sun/Every Day Comes and Goes är den hårdaste, långsammaste och mest melankoliska låten på hela albumet. Riffen stinker doom blandat med en skicklig teknik. Halvägs in ändras låten till Every Day Comes and Goes för att sedan i slutet komma tillbaka till Under The Sun.
Vol. 4 kommer inte ens i närheten av Black Sabbaths tre föregående album och kräver ett antal genomlyssningar för att kunna uppskattas fullt ut.
Bäst: Tomorrow’s Dream, Supernaut och Snowblind.
Sämst: FX och allt experimenterande är svårt att ta till sig i början.
Betyg: 7/10
Låtlista:
Wheels of Confusions/The Straightener
Tomorrow’s Dream
Changes
FX
Supernaut
Snowblind
Corncucopia
Laguna Sunrise
St. Vitus Dance
Under the Sun/Every Day Comes and Goes
Skribent: Jonas Persson
