Rambo/Gain/Sony Music
Släpps den 30 april
Det krävs svenskar för att skriva svensk dödsmetall. Emellertid känns det dock som om det skulle behövas en utomståendes perspektiv för att röra om i grytan. Vi har nog blivit lite för bekväma med musikens recept. Så bekväma att det som idag släpps söder om riksgränsen går på standardiserad sparlåga snarare än skärseldsmaner. Bleeding Utopia, ett före detta sidoprojekt som släppte sin debut för två år sedan, är inget undantag. Upphovsmannen, gitarristen Andreas Morén, har gjort ett hjärtligt försök till att spetsa till bandet musik. Med större fokus på atmosfär och melodi försöker de att leva upp till genrens glansdagar. Tyvärr är dessa dagar sedan länge förbi.
Det är bra tryck i sångarens pipa. Visst, det är ingen Johan Hegg (Amon Amarth) som lurpassar bakom micken. Snarare är det en ung Andres Fridén (In Flames) som vrålar för kung och fosterland. Till detta är det standardiserad kött- och potatismetall som har blandats upp med melodiösa gitarrslingor. Kött och potatis är det absolut inget fel på men saknas det en saftig brunsås blir det lite torrt.
Med större fokus på atmosfäriska element blir skivan helt okej att lyssna på. Produktionen är exemplarisk. Ljudet är kristallklart och varje instrument går att åtskilja. Framförallt gynnar detta basen i fläskiga I Will Return. Likadant blir det i Amon Amarth-osande This Is Where We Die. Däremot blir trummandet stundom väldigt enformigt. Dubbeltramp, åttondelstakt, blastbeats etcetera. De få gånger som det bjuds på lite mer svängiga och gungande fills lyser skivan däremot upp i mörkret. Kanske var det så att jag och Darkest Potency fick en dålig start. Å andra sidan möts jag, på inledande Blackest of Bloods, av något som är så farligt likt ett nödrim att jag rodnar som en nykokt hummer. “Your flesh is filthy and rotten, you will soon be forgotten”.
Bleeding Utopia har tagit några stapplande steg framåt sedan debuten. Det finns en vilja och en strävan att söka utveckla bandets ljusbild vilket gruppen ska ha eloge för. De bjuder också på bra dödsmentall för den som inte är så kinkig med vad den konsumerar. Söker man något revolutionerande eller som står ut så får man däremot leta sig vidare.
Bäst: I Will Return är den enda riktigt minnesvärda låten.
Sämst: Jag har hört det här allt för många gånger förut för att imponeras.
Betyg: 6/10
Spår
1. Blackest Of Bloods
2.Your Kingdom Will Fall
3. This Is Where We Die
4. I Will Return
5. All Life Withers
6. Your Lifeless Sire
7. Bring Me Your Dead
8. Until Death Collects Them All
9. Nighttime Divine Album
Bandmedlemmar:
Andreas Morén – Gitarr
Joakim Bergros – Gitarr
David Ahlén – Bas och sång
Text: Cecilia Wemgård
