Bruce Springsteen & The E Street Band live på Ullevi enligt Viktor Skatt
2012-07-27
Sommarkonserternas sommarkonsert är alltid Bruce Springsteen på Ullevi, ända sedan publiken hoppade sönder läktarna 1985 så har det funnits ett speciellt band mellan The Boss och Ullevi.
Fredagens konsert innebär även premiären för den ombyggda arenan, som kvällen till ära inhyser 66018 personer – nytt publikrekord som ersatte det tidigare från just 1985 och nämnda konsert.
Klockan 20.28 går Bossen och hans legendariska E Street Band på scen och vi bjuds på The Promised Land som öppning.
Det är fantastiskt att få höra denna låt live till slut, men något känns helt bedrövligt fel: volymen.
Socialstyrelsens ljudkrav är så vansinniga att jag inte vet vart jag ska ta vägen, ett tag undrar jag om Max Weinbergs trumset ens är uppmickat.
Leadsången, blåssektionen och gitarrernas solokanaler håller bra volym, men resten låter våldsamt lågt för att vara en arenaspelning. Det dröjer flera timmar in på konserten innan jag kan acceptera ljudnivån, men det är så störande att behöva höra varenda konversation inom en femmetersradie att det förstör en hel del av konsertupplevelsen.
Bortsett från detta så bjuds vi överlag på en sällan skådad uppvisning, inte minst då konserten klockar in på helt absurda tre timmar och 45 minuter.
Under första halvan av konserten så upplever jag att de nya låtarna från Wrecking Ball-plattan håller bäst, titelspåret levereras på ett särskilt fantastiskt sätt. Bruce visar här att han är en sådan artist som kan skapa magi och trollbinda en hel publik.
Charmen med detta band är att man aldrig kan förutse vilken setlist man kommer få se, denna fredag bjuds vi på två turnépremiärer i form av Girls In The Summer Clothes (som Bruce drar igång efter att ha plockat min kära vän Elisabeths skylt i publiken, varpå hela bandet fyller i och levererar en helt fantastisk version) och Drive All Night, vilket var som en uppenbarelse för alla hardcore-fans på plats.
Under andra halvan av konserten kopplar Bruce mer och mer greppet om sin publik, han har en liten extrascen nere precis vid publiken som han mer än gärna återvänder till många gånger under konserten.
Långsamt skruvar de upp intensiteten och låter publikinteraktionen styra konserten mer och mer. Till slut känns det som att det är 66000 personer som har lirat på Ullevi, inte en stol är tom efter närmare fyra timmar och inte en strupe förblir tyst under hela kvällen.
Musikaliskt så sköter sig alla helt felfritt, men jag känner att gitarristerna Nils Lofgren och Steven Van Zandt är lite mer anonyma än vad jag hade velat se dem. Ibland blixtrar de till, men överlag är de ganska stillastående. Att ljudet är lågt är inte till deras fördel.
Roy ”The Professor” Bittan, doldis-basisten Garry Tallent, Mighty Max, körsångarna och blåssektionen sköter alla sitt jobb helt superb.
Jake Clemons insats på saxofonen är helt makalös, hans farbror Clarence kan vara lugn i sin himmel när hans arv förvaltas på ett så mästerligt sätt av hans eget kött och blod.
Clarence ”The Big Man” Clemons hyllas på ett helt makalöst rörande sätt i Tenth Avenue Freeze-Out, då bandet slutar spela efter raden “When the change was made uptown, and the big man joined the band” och ett montage med klipp på Clarence från hela hans karriär visas upp i tystnad, endast ackompanjerat av publikens öronbedövande jubel.
Under sista halvtimmen märker man vilken gigant Bossen är, helt outtröttligt fortsätter han att skrika sönder sin röst och bjuda på en show som ingen annan artist. Han bär hela kvällen på sina axlar, den mannen besitter så mycket showmanship och musikalitet i sig att man inte kan göra annat än att imponeras till tusen.
När västen till slut åker av, då inser man att det är på allvar.
Bandet avslutar med ”the stadium breaker” – Twist And Shout. Marken skakar och man lär ha kunnat känna det ända till New Jersey.
Förutom en del låtval som endast tilltalar de allra mest insatta lyssnarna så bjuds vi på en stor spelning och en Bruce Springsteen som kämpar hårdare på scen än någon annan artist jag har sett.
Att hans stämband ska hinna återhämta sig till lördagkvällens konsert och kunna leverera på samma nivå känns rent omöjligt, men efter igår känns det inte som att jag har någon rätt att ifrågasätta Bruce förmåga.
Ytterligare ett plus i kanten då turnétröjorna är mycket billigare än de flesta andra stora band som besöker Sverige. 250 kronor för en turnétröja istället för 300-400, samt vanliga snygga t-shirtar för 150 kronor.
Bäst: Bruce röst som håller för 3h 45 min!
Sämst: Den otroligt låga volymen, är man på en stadionspelning så ska det kännas! Det är ens eget ansvar att värna om sin hörsel, folk vet vad de ger sig in på när de går på konsert.
Betyg: 8,5/10
Setlist:
The Promised Land
Prove It All Night
Cover Me
Something In The Night
My Love Will Not Let You Down
We Take Care Of Our Own
Wrecking Ball
Death To My Hometown
My City Of Ruins
Spirit In The Night
Girls In Their Summer Clothes
Jack Of All Trades
Youngstown
Murder Incorporated
Johnny 99
Working On The Highway
Darlington County
Shackled and Drawn
Waitin’ On A Sunny Day
Drive All Night
The Rising
Radio Nowhere
Badlands
We Are Alive
Born In The U.S.A.
Rosalita (Come Out Tonight)
Seven Nights To Rock
Dancing In The Dark
Tenth Avenue Freeze-Out
Twist And Shout
//Viktor Skatt
Foto från 1985
