Ett progressivt metalband som inte vill krångla till det i onödan, utan satsar på ”tysk bredbenthet”, korta låtar och svängiga riff. Låter det som en motsägelse? Inte om du frågar Bålsta-kvartetten Castillions frontman Uffe Sörman.
-Det ska ha den där kvaliteten som schlagerlåtar har, fast på hårdrocksspråk, menar han. Nästan alla våra låtar har något tydligt riff, och det är de komponenterna man behöver: en melodi som tar tag i en och ett riff som känns rätt stadigt.
Sist jag pratade med Uffe hade bandet givit ut två fullängdare och hade material klart för ett nytt album. Det är nu åtta månader sedan och nyheterna om bandet har varit få, men det är inte riktigt samma sak som att saker och ting står stilla.
Nu när det är en bra bit in på 2014, hur tycker du att förra året var? Blev 2013 som ni hade hoppats?
– Nja, det har väl varit lite långsamt. Vi spelade in trummorna till skivan, gjorde lite spelningar och skrev mycket. Man kan säga att det har varit en tid när vi fick mycket gjort som inte syns, säger Uffe och fortsätter: Åtminstone andra halvan av 2014 kommer att bli en period då vi syns mer och spelar utomlands. Egentligen hade vi lite planer redan för tidig vår, men vi fick inte riktigt ihop det.
Vad var det som hände?
-Det hade att göra med bokare utomlands som krånglade lite. Några sommarfestivaler blir det nog inte heller, men i höst gör vi en miniturné i Frankrike, Belgien och Nederländerna. Dyker det upp något tillfälle för festivaler eller andra instressanta spelningar i Sverige så tackar vi säkert ja om vi är hemma då. Så det bubblar och händer saker under ytan hela tiden.
Lägger ni mest fokus utomlands just nu?
-Vi har spelat 50-60 gånger i och kring Stockholm, men inte särskilt mycket i andra delar av Sverige. Vi vill gärna komma iväg till Göteborg, Malmö och kanske upp mot Norrland också, men självklart känns det lite extra kul att få spela utanför Sverige.
Vilka band kommer ni att genomföra turnén med?
-Det kommer att bli lokala supportband, så det är väl snarast vi som åker runt och tar hjälp av lokala förmågor i vår genre med bra kvaliteter. Det är viktigt för oss att vi syns i rätt sammanhang och att vi får feedback från publiken. Så vi försöker att styra upp med väl genomtänkta supportband och lagom lång turné som vi har råd att ta. Men åtminstone en miniturné blir det, och det kan bli fler utomlands. Vi får se.
Inga svenska band?
-Nej, det är bara lokala förmågor i Frankrike, Belgien och Nederländerna. Vi har kontakt med några band, men det är ingenting som är bekräftat än. Det är inga superkända band och inga nybörjare heller, utan de håller sig på vår nivå. Sedan blir det Inferno-festivalen i Kramfors i oktober och efter det hoppas vi att det blir något mer utomlands under hösten. Så det finns lite planer…
Hårdrocken räddar dem från gymmet
Uffe är en eftertänksam person som ofta drar lite på sina svar. Castillion var han med och bildade för tolv år sedan, även om bandet daterar sin mer seriösa start till 2005, då Uffe började sjunga. Tröttsamma frågor om låg produktion – sammanlagt två fullängdare och en tredje på gång under nio års tid – låter han sig dock inte provoceras av det minsta.
Hur ser era familjer och vänner på det ni gör? Ses det som ett litet hobbyprojekt eller som något det kan bli något stort av?
-Jo, det är ju tolv år sedan vi bildade bandet, men det var egentligen runt 2005/2006 som vi började köra mer intensivt. Vi lägger ner två-tre kvällar i veckan, men det har inte varit något större problem. Vi brukar bli ivägsläppta allihopa.
Ingen som hålls hemma av frugan, alltså.
-Nej, det här är ju vårt liv. Vi brinner för musiken och det vet våra respektive om, så det är inga konstigeter. Oavsett vad det är för något, så behöver man kanske någonting vid sidan av och sedan spelar det inte så stor roll om man ser det som en hobby eller ett kall. Vissa går på gym fyra dagar i veckan och vi spelar hårdrock två gånger i veckan. Det tar ju mindre tid än att gymma.
Annorlunda, men bra argument.
-Verkligen, utbrister Uffe i ett ovanligt utbrott av iver. Det är ett både ett argument för att få spela och slippa gymma.
De större banden kommer ju undan med val och prioriteringar som sticker ut. Är det så att folk förväntar sig att ni borde vara större med tanke på den tid ni har lagt ner på Castillion?
-Nej, jag har aldrig märkt det. Jag har alltid haft jobb där man har varit väldigt förstående och också uppmuntrat att man har ett liv utanför. Med den nivån vi håller oss på, så hinner vi spela på helgerna plus några sparade semesterdagar. Kvällar går åt till låtskrivande och studiotid utan att det går ut över jobbet. Skulle vi sedan hamna på en annan nivå med uppåt en 50-100 spelningar per år, så blir det ju en helt annan sak. Då skulle det bli svårt att jobba heltid, men på den här nivån fixar vi det.
Kan du se ett scenario där ni når så långt som 50-100?
– Nej, det vågar man inte hoppas på nu”, säger Uffe efter en lång paus. Med det läge musikvärlden befinner sig i just nu så är det svårt. Men kan man få till några miniturnéer då och då, och tjänar så pass bra att man kan spela in nytt material kontinuerligt, så skulle vi vara rätt nöjda.
Hur går försäljningen av era tidigare alster? Märker ni av någon ökad spridning eller fler nya fans?
-Vi har många spelningar på Spotify och det växer hela tiden på Facebook. Även om vi kanske inte har jättmycket likes, så växer det stadigt hela tiden.”
Progen ska vara som en krydda
Ett uttryck har en tendens att återkomma när man pratar med Uffe, lite som en boomerang. Att det är låten som är det viktiga. Inte musiken, genrer eller ens bandet, utan låten.
-Det ska vara påhittigt och kreativt på alla möjliga sätt, men när man försöker vara svårtillgänglig då har det gått lite för långt. Det är alltid låten, alltid melodi och refräng som är huvudsaken.
Grejen med Castillion är väl att de låtar ni har inte får vara för krångliga, och måste kunna spelas live?
-Man ska kunna lyssna på musiken utan att vara musiker och utan att behöva sitta och räkna takter. Många band med lite mer svårtillgängligt sound, som ex. Dream Theater har ju väldigt hög andel lyssnare som är musiker, eller som bara är mer intresserade av progmusik i sig. Vi vill kunna tilltala en bredare publik, det är ju roligare det är fler som lyssnar, tycker Uffe. Man behöver inte krångla till det så mycket heller. Progen ska vara som en krydda, det lite speciella och udda som vi slänger in, men man ska ju kunna ta in låtarna. Det är musik för hårdrockare, inte matematiker.
Kan det inte lätt bli lite uddlöst och ljummet om man väljer att bara ta med lagom mycket av sådant som sticker ut?
-Vi kanske inte är tillräckligt knasiga för vissa progfans, men jag tror att folk som gillar powerprog och hårdrock överhuvudtaget kan uppskatta oss. Men jag tror också att det inte är så krångligt att hårdrocksfans fjärmas av det. Jag tycker att vi håller oss på en nivå som funkar för de flesta hårdrockarna, men det betyder inte att vi är lättillgängliga.
En udd mot väst
Trots att Uffe bedyrar sin kärlek till det tyska soundet med Accept som självklar utgångspunkt, har han lyckats förvåna sig själv med en betydligt större dos spretighet än tidigare på den nya skivan:
-Jag brukar älska det tillrättalagda som finns hos till exempel Edguy, men den här gången är jag ute efter en mer dynamisk produktion. Lite mer rock’n’roll. Prog kan verkligen få vara stökig ljudmässigt. I vissa fall låter det liksom lite bättre när det låter lite sämre!
Italienska J.E.T är ett rätt bra exempel på sån musik.
-Och Von Hertzen Brothers! Det låter smutsigt och rått, med fula gitarrer. För fem år sedan hade jag hatat det. Nu blir jag inspirerad.
I somras sade du att ”på nästa skiva blir det mer av allt” och att ni inte hade några tankar på att återgå till renodlad power metal igen. Kommer ni att anamma ett tyngre sound?
-Det blir ju en del tunggung, absolut. Vi har medvetet ett lägre tempo överlag, för att få in lite tuffare riff, mer tyngd och ett annat sorts sväng. Det kommer också lugna partier och lite mer långsam uppbyggnad av vissa låtar. Vi ger oss mer tid på den här skivan. Pieces Of A Shattered Me var väldigt tidseffektiv med korta intron, om det ens var något intro, och pang på och mycket metal. Fart kommer det att finnas också, förstås, och en del progrock.
Texterna på framför allt förra skivan var ganska mörka. Vart kommer det mörkret ifrån?
-Jag är en rätt glad skit, det är jag, så texterna är mina reflektioner utifrån allt annat som är mörkt runtomkring. Man kanske ser personer som mår dåligt, eller ett samhälle som utvecklas åt ett visst håll och det är väl därifrån jag hämtar min inspiration.
Är det politiskt, skulle man kunna säga?
-Förra skivan var inte särskilt tydligt politiskt iallafall, nästa skiva kanske har en mer samhällskritisk ton, skulle jag nog säga. Det blir inte några låtar om solsken och kärlek, strutglass och baby-baby, iallafall, det blir det inte.
Riktar Castillion kritk mot något särskilt?
-Det kanske inte precis riktat mot det rådande styret i Sverige, och svensk politik är ändå ganska likriktad. Det är ju inte så stor skillnad på partierna och även om det blir ett helt annat styre framöver, så blir det ungefär samma samhälle närmsta tiden ändå. Vår kritik är mer mot den förda politiken i västvärlden i stort, men det är sådant som folk får upptäcka när skivan är klar.
Med låtarna i fokus
Det är lite knepigt att greppa Castillion socialt. Att medlemmar i ett över tio år gammalt band råkar i luven på varandra hör till vardagen, precis som i en familj, men Uffe vidhåller att de fyra herrarna kommer bra överens:
-Vi är en demokrati. Alla får komma med idéer, även om jag kanske kommer med flest färdiga låtar så är ju alla idéer välkomna och ibland görs en av mina låtar om totalt. När vi väl har spelat igenom den några gånger så kanske inte någon av mina idéer är kvar, utan det där embryot växer upp och blir något helt annat, men det gör ju ingenting, säger den demokratiske frontmannen.
Bilden man får av er är att ni är lite introverta. En del band syns hur mycket som helst på sociala medier medan andra håller låg profil, så hur har ni valt att göra där?
-Det är ingen riktig taktik bakom det, utan vi har ju heltidsjobb och familjer och andra intressen, så vi prioriterar ju kanske annat kring Castillion. Vi har inte massvis med klipp och poster, utan håller hellre hög kvalitet på det vi gör. Vi jobbar ganska mycket med låtarna så att de växer fram och det är viktigt att det får ta tid. Då vill vi inte lägga tid på en massa videodagböcker och twitter.
Där kommer det igen. Låten/låtarna. Det står klart att Uffe vet vilket fokus han och resten av Castillion vill ha. Medryckande, kvick och småfinurlig metal som passar lika bra på en stor festival som i en trång klubbhörna. Vad som saknas är ett skivbolag. Visserligen finns det en del idéer, men precis som med turnéplanerna är det svårt att få fram några detaljer. Inställningen är det dock inget fel på:
-Vi kommer att jobba ännu hårdare på det framöver, precis som vi kommer att jobba ännu hårdare med kompositionerna och texterna, slår Uffe fast. Vi skruvar åt tumskruvarna lite varje gång och blir lite bättre på allt!
Text: Julia Gill
Foto: Kim Metso
