I den lilla finska staden Espoo strax utanför Helsingfors bildas 1993 det band vi idag känner som Children Of Bodom. I över 20 år har den melodiska dödskvartetten varit sammansvetsad likt ett gift par. Under årens gång har denna konstellation turnerat med några av världens största metalakter, som Cannibal Corpse, Lamb Of God och Slayer. Med ett sandgult omslag av postapokalyptisk karaktär släpper finländarna nu den nionde fullängdaren I Worship Chaos. Frontmannen Alexi Laiho uttrycker sin egendomliga tillfredställelse över resultatet, efter att ha slagit sig ner i en fåtölj på Hotell Hellsten i Stockholm. Lättnad finns i tonläget under tiden som han spekulerar om belåtenheten. Även keyboardisten Janne Wirman är närvarande i denna stund.
-Troligtvis beror det på att vi alla var på samma nivå när vi började jobba på skivan, inleder Alexi. Vi hade fått en slags nystart och började då lägga ner mer tid och arbete på bandet. Det kändes som att alla var mer involverade. Vi hade den här tonårsenergin och ilskan som behövdes för att vi skulle göra ett slående album. Det är klart att den alltid har funnits där förstås, men något speciellt hände. Låtskrivarmässigt gjorde vi bara det som kom fram naturligt och sen har vi hoppats på det bästa. Det är allt jag vet!
-Vi har också gått igenom lite förändringar i förvaltningen, bytt bokningsagent, etcetera, infogar Janne. Det är som att vi verkligen har fått in en ny växel och grejerna på banan igen.
-Det är faktiskt en bra metafor, för vi har nämligen bytt utrustning, säger Alexi.
Intresset för bilar är tydligen gemensamt mellan musikerna. Janne fortsätter berätta om deras preferenser.
–Alexi gillar amerikanska bilar medan jag föredrar tyska bilar, skrattar han.
-Ja, jag diggar old school 70-talsdodgers och han gillar Porsches.
-Det är så vi delar upp det hela, avslutar Janne. Skratt bryter ut mellan musikerna och en lekfull gnista tänder till när de växlar blickar med varandra.
Då måste ni väl besöka olika bilmuseum och liknande när ni är på turné?
-Ja, ibland, säger Janne. I Stuttgart har jag faktiskt besökt Mercédezmuséet och Porschemuséet.
-När det kommer till besök på muséum när vi är turné så undviker jag det, invänder Alexi. Jag menar inte att vara dryg, jag vill bara utnyttja min lediga tid till att ta det lugnt. Jag gick dock till ett bilmuseum i London. De visste att jag var intresserad av bilar och ville därför ha en fotografering med mig där. Jag har också varit på bilmuséet The Petersens i L.A.
Trots att bandet från första början är känt för att göra åtskilligt teknisk musik, har den senaste skapelsen tagit en mörkare, mer medryckande vändning. Janne förklarar varför detta har blivit den slutgiltiga produkten.
-Det betyder nödvändigtvis inte att vi förlorar den tekniska biten bara för att plattan är lite mörkare och tyngre. Den finns alltid där, vi har fortfarande melodier och ledande solon. Jag håller dock med om att den överhängande stämningen är lite mörkare. Det blev bara så. Jag tror dock att en stor anledning till att den låter lite mörkare och brutalare är för att vi har stämt ner gitarrerna ett steg. Det får alltid musiken att verkligen gå upp till 11.
Det är trots allt en ganska tung kontrast till vad ni har gjort tidigare, framförallt er föregående platta Halo Of Blood (2013).
-Absolut, instämmer Alexi. Som vi pratade om tidigare är inte det något som vi har planerat. Det gör vi aldrig. Materialet på plattan måste vara spontant och fräscht. Efter nio studioalbum så har man som band en särskild tendens att upprepa sig själv. Det är bara resultatet av att tänka för mycket. Jag vet inte exakt varför den blev mörkare men det som händer i livet påverkar mig alltid på något sätt. Anledningen till att den är mer medryckande/svängigare har nog med hur vi skötte arrangemanget att göra. Exempelvis spelade vi in varje rep vilket var fem gånger i veckan!
-Det hjälpte verkligen, utbrister Janne. Vi spelade in varje repetition och sen skickade jag ut mp3: er till allihopa. Efter det brukade jag lyssna på repetitionen i bilen på vägen hem. Sen lyssnade jag igenom allt med en ordentlig ljudanläggning hemma. Det var en bra metod eftersom minnet fortfarande var färskt precis efter att vi hade repat. Nästa dag kunde vi diskutera arrangemangen och bearbeta dem. Jag har faktiskt aldrig tillbringat så mycket fritid till att tänka på dem. Det tror jag verkligen märks på den här plattan. Alla fick verkligen en mycket noggrannare koll den här gången.
-Vi var alla också tvungna att släppa inställningen om att vi hela tiden måste vara smarta och komplicerade. Varför kan vi inte bara skriva en jävla låt som låter som musik istället? Det betyder inte att själva riffen har förändrats så värst mycket när det kommer till den tekniska biten. Alla lyssnade och deltog i processen, summerar Alexi.
Så ni hade inget syfte med att göra plattan mer lättsmält?
-Jag skulle nog svara både jag och nej på det. Som jag sa så planerar vi ingenting men innan jag börjar skriva något lyssnar jag på tidigare album vi har gjort, i syfte att se vad som kunde ha förbättras. Något som störde mig med till exempel Halo Of Blood var att det var så många fantastiska delar och riff som på sätt och vis begravdes på grund av att musiken inte riktigt hängde ihop. Jag antar att det där sjönk in i mitt huvud och att jag tänkte på det omedvetet.
Kvartetten är mycket mån om att ständigt skapa nya kapitel i sin diskografi. Att göra om samma album tycks nästan te sig som en mardröm för gruppen. Tack vare gemenskapen behöver de inte heller begränsa sig från att bryta ny mark.
-Även om vi skulle släppa ett väldigt framgångsrikt album vill vi ändå inte göra samma platta om och om igen. Vi vill alltid röra oss vidare, utvecklas och leverera något nytt och uppfriskande. Detta håller vi fast vid. Vi kan aldrig förutspå vad vi ska göra inför nästa skiva, säger Janne.
-Jag tror vi håller den röda tråden eftersom vi i princip har varit gifta i över 20 år, yttrar Alexi och gestikulerar mot Janne. Jag tror det bara har blivit en grej, vilket är skönheten i att ha haft en stadig lineup. Det blir en känsla av att Children Of Bodom alltid finns i oss. Vi får dessa COB-element i musiken oavsett om man vill eller inte. Musiken kan därför förändras men den låter ändå som oss. Det är därför det har varit viktigt för oss att inte byta medlemmar varenda helg.
Nu när du nämner byte av medlemmar; varför lämnade gitarristen Roope Latvala bandet?
-Vi har en ganska enkel förklaring till det. Detaljer har förstås ingen betydelse, men som vi sa tidigare genomgick alla den här kickstarten inför kommande platta. För att göra en lång historia kort skedde uppbrottet bara några dagar innan vi skulle påbörja inspelningsprocessen. Det fanns med andra ord inte så mycket tid till att sitta och sörja. Vi hade vuxit ifrån varandra och gick sen skilda vägar helt enkelt. Det var bara att acceptera, förklarar Alexi.
Och skivomslaget är plötsligt gult?
-Jag måste bara berätta bakgrunden till det, fnyser Alexi roat. För många år sedan verkade det cirkulera ett pågående skämt om våra albumomslag bland journalisterna. De hade lyckats avläsa att vi hade vissa färgteman som grönt, blått och rött. Frågan lydde då ”Vad blir nästa platta då? Gul?” Till slut tänkte vi ”Varför inte? Nu gör vi en gul skiva.” Visst, den är gul, men den är fortfarande elak.
-Vi använde en helt ny kille för vårt omslag. Det intressanta här är att av de 150 intervjuer vi har gjort nu så har alla uttryckt att de verkligen har gillat det. Något gjorde vi rätt i alla fall, avslutar Janne med ett studsande skratt.
-Jag älskar omslaget till Halo Of Blood med hela den där vinterscenen. Den kändes rätt old school, lite som ett black metalomslag. Den här är lite annorlunda och har något mer postapokalyptiskt över sig, vilket också är coolt, tycker Alexi
Stridsgudinnor i alla dess former har påverkat titlarnas utseende. Medan Janne lämnar rummet för ett toalettbesök fortsätter Alexi berätta om låten Morrigan och sitt intresse för häxkonst
-Häxkonstens värld är något som har fängslat mig ända sedan jag var barn. Ärligt talat har jag inte haft så mycket kunskaper om ämnet förrän nu på senaste tiden. Nu jag har lärt mig så pass mycket om det att det på något sätt har blivit en del av mitt liv och något som har inspirerat mig, inte bara musikaliskt. Detta har automatiskt införlivats sen i musiken. Då handlar det i och för sig inte om att jag skriver text som handlar om häxkonst utan använder det mer som ett element i vår musik. Morrigan är en väldigt mörk och snedvriden kärlekslåt och vissa kallar den för en death metalballad. För mig betyder Morrigan någonting som är äkta, men kan vara vem som helst för vem som helst.
När det kommer till låttitlarna känns det som att flera är skrivna ur en första persons perspektiv. Hur kommer det sig?
-Det är lustigt att du nämner det. Jag tror den största skillnaden finns i låten My Bodom. Det är faktiskt första gången som jag har skrivit en låt om Bodom-morden där jag utgår från mördarens perspektiv morgonen efter. Jag hade verkligen detta i åtanke. Vi har trots allt flera låtar som till exempel Hate Me som har första persons perspektiv. Jag tror dock att folk kommer älska My Bodom mest.
-Det bidrar bara ännu mer till att albumet känns färskt, påpekar Janne efter att ha återvänt från herrarnas.
Ni har väldigt mycket influenser när det kommer till musik. Har ni på något sätt känt er tacksamma över detta faktum i samband med skapandet av ny musik?
-Det är allt COB handlar om, yttrar Janne. Vi har alla olika influenser men sen har vi passionen för metal gemensamt. Det är då allt faller på plats på ett vackert sätt när vi arrangerar låtarna. Skönheten i att få arrangera musiken tillsammans ligger mycket i vad vi alla lyssnar på eftersom alla har då mycket idéer. Utanför metal gillar vi allt som faktiskt är bra. Till exempel älskar vi Roxette därför att… Hur kan man inte gilla Roxette? Det är välgjord och välproducerad popmusik. Oavsett hur metal man upplever sig vara måste man respektera välgjord musik.
-Ärligt talat spelar det ingen roll vad man än lyssnar på, så länge det låter bra för en själv, menar Alexi. Visst, jag förstår hur det är om man är 15. När jag var 15 var jag en black metalgrabb och då var det inte direkt tillåtet att lyssna på någonting annat. Det är som det är, det är en del av att växa upp, men man ska trots det omfamna det som låter bra för en. Idag har jag lyssnat en del på Fleetwood Mac till exempel. Jag gillar många kvinnliga rockmusiker faktiskt. Jag skulle verkligen vilja se fler kvinnor i rockbranschen. Det finns så många fantastiska kvinnliga rockmusiker därute och det känns som att de inte får det rätta igenkännandet. I och för sig kanske det är bättre nuförtiden, men tänk bara på det som Joan Jett gjorde vid slutet av 70-talet, början av 80-talet. Det var så annorlunda då, det var som att folk inte kunde ta kvinnor på allvar i rockbranschen. Man ville inte ens släppa hennes första soloalbum efter att hon hade lämnat The Runaways. Eftersom att inga bolag plockade upp den skrev hon därför ett hitalbum, startade sitt eget skivbolag och sålde därefter 10 miljoner ex. Det var i princip hennes sätt att göra alla förbannade och vakna till. Den attityden är ännu en anledning till att jag älskar henne.
Text: Jill Wrethagen
