Eftermiddagssolen lyser in genom fönstret och speglas i den vita bordsytan. Inhysta i ett mindre konferensrum på skivbolaget Universals kontor i Stockholm sitter två fjärdedelar av bandet CyHra. En supergrupp bestående av medlemmar som har huserat i In Flames, Amaranthe, Rhapsody och Annihilator. Just denna eftermiddag är det de före detta In Flames-medlemmarna Peter Iwers (basist i In Flames mellan 1997-2016) och Jesper Strömblad (gitarrist i In Flames mellan 1990-2010), som sitter nedsjunkna i de bekväma stolarna. Med både skratt och allvar berättar de om hur nya bandet CyHra formades och det missbruk som har kommit att inspirera texterna.
Jesper: I början av förra året, så träffades jag och Jake E (sångare i Amaranthe mellan 2008-2016) för att avhandla något helt annat. Vi har hundar ihop och passar hundar ihop. Vi hade inte setts på jättelänge och pratade i tre timmar. Han sa att han skulle vilja göra något som soloartist, och det kan ha varit efter att jag nämnt att jag hade en soloplatta som låg på is som det kom fram att vi båda hade funderat på att be den andra medverka på våra tilltänkta plattor. Efter att ha pratat ett tag insåg vi att musiken var snarlik så vi bestämde för att göra något tillsammans istället. I början var det inte tänkt att detta skulle bli ett band, men efter fyra låtar insåg vi att kemin var fantastisk. Vi klickade direkt och skrev så det rök om det. Idéerna bara satt på kö och vi kom hem första dagen med en låt. Efter någon månad insåg vi att detta kunde bli något mer. Det var skönt att sitta där nere ifred och att ingen visste vad vi gjorde. Vi hade inga elefanter på axlarna som sa att vi skulle följa upp någon tidigare succéplatta. Peter, visst pratade vi med dig om detta?
Peter: Ja, ni pratade om detta hela tiden och då var jag fortfarande med i In Flames. Jag blev tillfrågad att vara med vid sidan av In Flames. Jag blev smickrad och kände först att jag kanske inte hade tid för detta. Jag hade så mycket annat just då. Men jag lyssnade på låtarna och till sist tackade jag ”ja”. Jag tänkte att jag kunde ha båda banden och att de kunde samexistera med varandra. Det var viktigt att markera att detta inte var ett projekt, utan att det var ett riktigt band. Sedan blev det som det blev. Jag lämnade In Flames och då var det enkelt för mig att gå över och köra hundra procent med CyHra.
Kunde du också relatera till det Jesper säger om att inte ha en elefant på axeln? Jag kan tänka mig att det alltid har funnits mycket att leva upp till när man spelat i In Flames.
Peter: En skön grej är att vi har fått en chans att göra en skiva helt utan några förväntningar, eller tankar på hur det ”ska” låta. Det här är CyHras första skiva och det finns inget att jämföra med. Jag tycker det är spännande att kunna komma ut och leverera ny musik.
Jesper: Att folk inte vet hur det låter är en sak, men jag måste nog säga att folks förväntningar är en annan.
Peter: Fast vi har inga förväntningar?
Jesper: Jo, det har vi.
Peter: Men nu missförstår du mig, VI har inga förväntningar för vi kan skapa något helt nytt. Vi hade ingen press på oss själva, förväntningar på musiken finns det däremot alltid.
Jesper: Eftersom två medlemmar av In Flames-klassiska laguppställning hamnar i ett nytt band., och två medlemmar av den klassiska laguppställningen blir kvar, så vet vi att folk förväntar sig att det ska låta som In Flames.
Samtidigt låter CyHras debut, Letters to Myself, inte alls som In Flames. Jesper, du har uttryckt i tidigare intervjuer att du känt att folk vill att ni skriver en ny In Flames-platta.
Jesper: Ja, folk har utgått från att det enda jag kan är att spela melodisk death metal och låta som In Flames gjorde för femton år sedan. Där har jag frusit fast i tiden för många, men så är inte fallet. Med Jake har jag kunnat arbeta på ett helt annat sätt än tidigare. Varken han eller jag såg tillbaka på våra tidigare band när vi komponerade detta. Det blev en egen process där jag kunde komma till lokalen på morgonen och höra Jake plinka på något som var jävligt bra. Utav det kunde vi bygga vidare på en refräng och sedan hade vi en jättebra låt. Jag hoppas att du håller med mig om detta Peter, att när man lyssnar på skivan objektivt så tänker man varken på In Flames eller Amaranthe. Jag tycker att vi har gjort en bra hårdrocksplatta som är uppdaterad. Den är modernt ljudande och vi är inte rädda för att använda synthar. Jag vet att många tycker att har man med synth i sin hårdrocksmusik så kan man dra åt helvete, men det är de där trollen på nätet som skriker om detta och de går miste om mycket bra musik.
Peter: Samtidigt så måste jag påpeka att eftersom vi är de vi är, och spelar det vi gör, så är det klart att man satt sin egen prägel på musiken. Någonstans kommer ens musikaliska fingeravtryck återspeglas i musiken, men det är högst omedvetet. Det hörs att det är vi, men det är oundvikligt eftersom vi är dom vi är.
Er bakgrund låter lika mycket som något positivt som ett ok. Ert namn har gett er publicitet, men det verkar också ha skapat många hinder.
Peter: Ett ok skulle jag inte vilja se det som, vi är väldigt stolta över vad vi gjort tidigare. Det medför dock att folk har svårt att lyssna på det vi gör nu med ett objektivt ställningstagande. Det är så det är. Vi har gjort något som vi är superstolta över. Vi kommer både vinna och förlora lyssnare, men det är inget vi har fokuserat på.
Jesper: Om folk fortfarande lyssnar på CyHras nya skiva och tror att det ska vara In Flames, då är de dumma i huvudet. Gå och lyssna på en In Flames-platta i stället. Så på det sättet är det ändå ett litet ok. Vi har spelat tillsammans i samma band i nästan 19 år. Det finns en fördel i exponeringen, halva arbetet är gjort. Nu ska vi inte sitta här och tro att vi är Metallica, men att kunna sätta In Flames på vårt CV har gjort sitt lilla för bandet. Universal har vetat att de signat gubbar som har tiden, erfarenheten och proffsigheten att arbeta med detta. De vet att vi kommer att leverera en bra produkt och att vi kommer att åka ut och turnera. Vi vet hur man gör och för sig i branschen.
Nu har dock halva intervjutiden gått och vi har nästan uteslutande pratat om In Flames. Jag tycker att vi sätter stopp för det här och nu för att fokusera på CyHra istället. Min första tanke, när jag hörde skivan, var att texterna var väldigt djupa.
Jesper: Skivan är personlig för mig. Sedan kommer alla att kunna relatera till någonting, vare sig det är destruktiva förhållanden eller missbruk. Vi lade upp det som så att jag skrev väldigt mycket som jag sedan gav till Jake. Sedan berättade jag för Jake hur det var att vara på botten och leva det här snuskiga och äckliga livet. Då gjorde han fungerande texter av det. Många kan nog tycka att vissa delar låter som en kärleksförklaring, men den stora kärleken i livet för en alkoholist är nästa fix. Det är din bästa vän och när det är dags att sluta är det ett lika stort sorgearbete som att begrava en nära vän.
Peter: Jake har målat upp dina berättelser och applicerat dem på sig själv och andra i bandet.
Jesper: Precis, texterna är inte jag till hundra procent. De låtar som handlar om renodlat missbruk kommer från mina tankar, men alla kan applicera texterna på vad de själva vill. Det är en fri tolkning. Låtarna är inte banala, men de är enkla att förstå. Samtidigt är de otroligt välskrivna och jag är stolt över vad Jake har gjort. Han har gjort ett väldigt bra jobb.
Kan man se texterna som ett steg åt rätt håll i bearbetningsprocessen, eller som ett sätt att förklara för andra vad man kan råka ut för om man hamnar i ett missbruk?
Peter: Det tror jag är en tolkningsfråga. Det viktiga med sådana här texter är att man inte ska avslöja för mycket eftersom det är viktigt att folk själva kan relatera till dem. Då kan folk lättare applicera dem på sina egna med-och motgångar i livet. Det är superviktigt att vara öppen för att folk kan tolka dina texter annorlunda än hur du hade tänkt dig dem.
Hårdrock är en kultur fylld av alkohol och känd för många musiker hamnar i missbruk. Är detta en musikstil som tar fram missbruket i personer, eller skapar missbruk hos personer?
Jesper: Jag tror inte att det är hårdrocksgenren, det är snarare det liv man lever som turnerande musiker. Det är likadant för skådespelare och teatermänniskor. Hårdrock har alltid förknippats med att partaja. Halsar du en Jack Daniels-flaska är du coolast i bussen. Tyvärr är det så. Samtidigt är det fullt förståeligt. Är man ett litet band som plötsligt slår igenom, och det faller hundra miljoner i huvudet på dig, så är det självfallet att du snortar kokain med hundradollarssedlar. Det är så, åtminstone ett tag.
Peter: Det beror även på vilken typ av människa du är. Alla är olika och vissa har lättare för att fastna i ett missbruk. Andra blir fast i det för att det är ett repetitivt mönster och vissa fastnar inte alls. Det har inget med hårdrock att göra, det är nog turnerandet eller den hård pressen på att alltid finnas där, och att alltid vara den glada och trevliga personen som folk tror att man ska vara. Man hanterar det på olika sätt.
Jesper: Det som däremot har varit en ursäkt för mig som nykter alkoholist är att det är fantastiskt att åka på turné. Det är inget som har brytt sig om att man dricker öl varje dag. Det spelar ingen roll om det är måndag eller fredag. Vilket är rätt så skevt eftersom detta är ett yrke man har och man bränner ut sig något enormt genom att leva så. Jag ska eventuellt skriva en bok där jag funderar kring varför kreativa människor är destruktiva. Det är en ganska bra fråga för det är dessa kreativa människor som hamnar på en turnébuss och hamnar i dessa yrken. Man ska inte tro att Mötley Crües bok The Dirt är en jävla bibel, för den är bara skit. Jag har varit där själv. Peter har rätt i att alla inte råkar lika illa ut som jag har gjort, men väldigt många har grava problem fast de förnekar och döljer det väldigt bra. Folk är inte snälla här i världen och de gottar sig i andras fall. Se på mig, folk njuter av mitt misslyckande och gillar att skvallra om när jag är på stan och om jag tar en öl. Jag säger att jag är fast i detta. Min själ är tagen av ondskan. De gånger jag har fått återfall har jag inte haft kraft att stå emot. Vi har ett spoken word-parti på skivan där jag förklarar att dessa människor, som gottar sig i andras misslyckande, är döda för mig.
Text: Cecilia Wemgård
Foto: Pelle Jansson
