D-A-D har en väldigt hög lägsta nivå och bjuder alltid på sig själva medan de ställer till med ett attans hallå. Att D-A-D dessutom gillar den svenska publiken, som ju var den första att ta emot dem med öppna armar när det begav sig i slutet av 80-talet gör inte förutsättningarna för denna lördagskväll direkt sämre. Man startar riktigt starkt och tar det snabbt en nivå högre med ”Jihad” och energiske sångaren Jesper Binzer dansar, stampar och säger åt trummisen Laust Sonne att man måste lyssna på Skogsröjet.
Scenen är full av energi och glädjen fullkomligt sprudlar från samtliga medlemmar, likt elden från eldkastarna på scen. Det verkar dock vara limiterat till bandet. Det känns på något sätt som att de kämpar i motvind. För även om alla förutsättningar inklusive vädret är på topp så verkar publiken stå och sova. Jesper kämpar med att blåsa liv i festen och lockar med skämt och tävlingar om vilka som klappar bäst och högst. Trots det stora antalet människor som är här för att kolla på D-A-D så verkar ingen direkt vara intresserad av att belöna dem för det fina arbetet de genomför om så ens med en handklappning eller skrika med i ”kom nu Laust, vi vet du kan” medan han hänger i 90 graders vinkel på det hydrauliska trumpodiet.
Bandet levererar kompromisslöst bra men jag blev besviken över att inte få höra ”It’s After Dark” och den väntade tredje omgången extranummer, kanske på grund av deras egen besvikelse, kanske på grund av brist på speltid, eller så lyssnade de helt enkelt på Skogsröjet – det är svårt att säga med säkerhet.
Setlist;
1. Evil Twin
2. Jihad
3. Beautiful Together
4. Soft Dogs
5. Nineteenhundredandyesterday
6. Scare Yourself
7. Black Crickets
8. Reconstrucdead
9. Monster Philosophy
10. Sleeping My Day Away
11. The Road Below Me + trumsolo
Extranummer
12. Laugh ’N’ A 1/2
Ytterligare extranummer
13. Grow Or Pay
14. Bad Craziness
Bäst: Den påkostade showen och engagemanget
Sämst: Ironin i att publiken vaknar först i ”Sleeping My Day Away”
Betyg: 7/10
———————–
