Datum: 2014-05-16
När kanadensaren Danko Jones håller låda gungar hela Stockholm i takt. Det var i alla fall vad jag hoppades på att få skriva när jag for till Gröna Lund. Minnena från hans exemplariska spelning på tyska festivalen Wacken 2011 lever kvar. Ett publikantal på cirka 30 000 halvfulla tyskar där Dankos energi fick folk på de yttersta flankerna att svänga på rumpan. En livslust som gjorde att midnattsfolket unisont sjöng med vare sig de kunde texterna eller ej. Nu, tre år senare och dessutom på en mindre scen, tänder det aldrig riktigt till.
Snarare känns det som att herr Jones, efter en ca 90 minuter lång spelning, fortfarande har en del skarp ammunition kvar i fickorna. Jag hyllar Stockholms rockradiokanaler för att de genom åren har hypat denna blues metal trio så att de får den storleken på publik som de förtjänar. Jag föraktar dem för att de har indoktrinerat åhörarna att det bara finns några få singlar man kan röja till. För det är just där som skon klämmer. När den extremt pratglade kanadicken flugit ända från Toronto till Gröna Lund, enkom för denna unika show, då vet man att den skanderade kärleken till huvudstaden är äkta. Men så länge bandet inte spelar sina största radiohits är romansen ensidig och obesvarad från åhörarna. Med svängigt garagerockiga Who got it? inleder trion en kavalkad av låtar som borde få hela Djurgården att dansa. Men det är enbart vid klassiska hits såsom Cadillac, Lovercall, I Think Bad Thoughts och First Date som det skapas ett regelrätt hoppande i åskådarmassan. Varken Mango Kid eller Play The Blues fångar besökarnas uppmärksamhet. Snarare står folket lojt lyssnandes och en aningens förvirrade framför scenen.
Som tur är så är det sällan som kanadensarna inte lyckas leverera en godkänd show. Danko själv är en fantastisk publikdomptör som ser både den enskilde personen och den stora massan. Interaktionen mellan sångare och fans är imponerande. En stundom oengagerad publik får däremot bandet att tackla av. Plötsligt lyckas inte trion fylla ut scenutrymmet, mellansnacket blir längre än vanligt och Danko börjar fega på de högsta tonerna i Had Enough. Han räddar upp kvällen en aning med det ack så fulländade mantrat; ”This heart gets stronger, this skin gets thicker, this mouth gets louder”. Sedan bär det av i det avslutande mastodonteposet Bring On The Mountain (Become The Mountain). En klassisk avslutning på en show som inte helt lever upp till förväntningarna.
Bäst: den fantastiska scenpersonligheten och interaktionen med publiken.
Sämst: en publik som allt för ofta stod håglöst oengagerade.
Betyg: 7/10
Fler livebilder hittar ni här – LÄNK
Text: Cecilia Wemgård
Foto: Felicia Lundgren
