Datum: 2014-05-30
Danzig är en ulv i fårakläder. En mer blues metalorienterad ulv men fortfarande en ulv. Med ett maffigt intro vaggas publiken in i tryggheten om att här kommer det att bjudas på en välspelad show med klassiska teatraliska inslag. Och visst, frontmannen Glenn Danzig har ett kroppsspråk som få. Men med ett tugummi i käften, samt ett uttal som får en att undra om tuggummit fått sällskap av en potatis, låter det rent ut sagt för jävligt. Tack vare duktiga musiker kan man i alla fall urskilja melodin till SkinCarver. Utöver detta verkar han ha tappat all kraft i coremuskulaturen för hans karaktäriska bastanta röst är ett minne blott. Allt för ofta spricker sången upp i en på måfå sjungen ton. Tre låtar in i setet har mannen i alla fall gjort rent i munnen och det går nu att skönja vad han säger. Emellertid blir det ingen förbättring på sången. Glenns mickhanterande är bedrövligt och ger ett amatörmässigt intryck där han plockar bort mikrofonen innan han ens hunnit avsluta textraden. Balladbetonade How The Gods Kill inger till en början hopp då Glenn skärper till sig i de lugnare partierna och Black Mass gungar tungt i vinden. Sedan går det åter in i samma lunk och man kan undra ifall 58-åringen helt har gett upp eller saknar all form av självinsikt. Mother är den enda riktiga allsångslåten som faktiskt ger ett stabilt bifall men det är också den enda låten som låter hyfsat bra. Å andra sidan är den så välspelad att herr Danzig förmodligen skulle kunna tralla den i sömnen.
Bäst: …
Sämst: sången.
Betyg: 3/10
Text: Cecilia Wemgård
