Datum: 25/3 – 26/3 2016
Mörker, brutalitet och en jävlars massa röj blir det när Stockholms lilla En Arena förvandlas till ett slagfält för de extremare musikstilarna. Dark Days of Stockholm är festivalen som sedan månader tillbaka har släppt den ena bejublade akten efter den andra. Så redan när fredag drar mot kvällstimmar samlas sakta men säkert en mindre skara människor för att inviga helgens festivitet där både black metal, thrash metal och death metal har en given plats i helheten. Svenska old school death metal-dyrkande Puteraeon agerar inledande akt där det blandar sin brutala framtoning med HP Lovecraft– referenser. De är tio minuter sena men med ett intro som sakta vaggar in den snabbt växande publiken i ett falsk lugn är allt förlåtet när de brister ut i brutalt tunga ’Azathoth’. Måhända är publiken svårflörtad men å andra sidan uppvisar bandet ett professionellt tänk och verkar totalt skita i vad folket tycker och tänker. Gitarristen och sångaren Jonas Lindblood uppmanar publiken att hötta med nävarna i luften med en sådan bastant basstämma att det bara är till att lyda order. Det eller att riskera att bli nedspottad av andre gitarristen Rune Foss vars mun verkar inneha världsrekord i salivproduktion.
Death storm är den kvartett som får följa upp förgående akt och när man är Österrikes hårdaste mix av death metal och thrash metal så är det inga problem. Med sin smutsigt riviga thrash metal går det förbaskat snabbt även om tekniskt strul trubbar något av deras bitighet. I samma ådra vandrar sedan Deathrite (det är mycket död i namnen i dessa kretsar) från Dresden som med sin ungtuppsbetonade grindcore death metal håller ställningarna med en övertaggad publik. Visst, det finns en repetitiv seghet och till viss del även en slentrianmässig tråkighet i själva musiken. Men, spelar man köttbullar-och-makaroner-musik, det vill säga billig husman som ändå funkar helt bra för att hålla sig vid liv, så förväntar sig åtminstone undertecknade inget mer.
Detta försöker dock den franska symfoniska black metal-plutonen Deathcode Society att råda bot på genom att bjuda på en exklusiv spelning på Dark Days of Stockholm. Klädda i svarta kåpor, med den medeltida pestdoktorns mask som inspiration till sina egna, bjuder de på lika delar symfoni som pisksnärtsartad frenesi. Musiken smälter in i helheten och kniper man ihop ögonen kan man nästa bortse från faktumet att det ser ut som om bandet gått till närmsta maskeradbutik och köpt på sig dräkter i den billigaste priskategorin. Misstolka mig rätt, det låter bra, förjävligt bra. Det som får skon att klämma är att de ögonen ser osar buskis tendenser medan det som öronen hör känns som begynnande storhet. Intrycken matchar helt enkelt inte varandra.
Grindcore-legenderna Rotten Sound passar på att slita sönder stämbanden medan de med finsk precision rullar ett mordiskt musikaliskt kugghjul över folks ryggar. Besökarantalet må ha minskat även om det är tätt packat vid scenen. Samtidigt har besökarantalet överlag inte varit så imponerande denna första av festivalens två dagar, så inga tårar spills. När bandet sedan betat av inledningen har de dragit upp farten på maskineriet tills det svider över kotorna. Det bjuds på grindcore av sådan kaliber att en analfistning är det närmaste som går att jämföra med. Kanske är det också därför som huvudakten The Crown får se ett så fåtal hårdrockare framme vid scenen. Folk verkar ha gett sig efter finnarna och istället dragit hemåt i natten. Till viss del är det förståeligt. The Crown har det senaste året känts segt och uttråkat i livesammanhang. Det nya materialet har aldrig blixtrat till ordentligt och redan vid soundchecket blir det klart att kvällens spelning kommer att domineras av triggade trummor från helvetet. Men innan det blir dags att börja plocka fram repet och förbereda en stundande kölhalning är det som att bandet plötsligt växer till sig. Det blixtrar till i deras ögon och med en låtlista som plötsligt domineras av variation och kraft känns det som att Trollhätteborna äntligen har fått den där behövliga vitamininjektionen. Visst är ljudbilden helt katastrofalt skev men när de brakar loss i ’Angels Die’ är alla synder förlåtna.
Medan fredagen hade en liten publik under hela kvällen så ser lördagen en seg start med minimal publik som växer i allt för långsam takt. Det är smärtsamt tydligt att folk planerar att förfesta förbi de mindre banden enbart för att rulla in på festivalens avslutande akt, tyska Sodom. Därför får nykomlingarna i Arreat Summit den otroligt otacksamma uppgiften att inleda en lördag där publiken består av en handfull människor som står ungefär tre meter från scenen. Det märks däremot att bandet är nya och att det finns en del outnyttjat svängrum som de skulle behöva ta till för att växa i kläderna. Deras tekniskt melodiska death metal låter knappast fel, melodierna är ett välkomet avbryt från den standardiserade brötigheten som har dominerat förgående kväll. Bättre publikrespons blir det sedan när Diabolical intar scenen för att krossa granit med sin mer nattsvarta version av den traditionella death metal-musiken. Med hjärndödd reptilmangel börjar publiken äntligen bli uppvärmd.
Linneryds-baserade Entrails verkar ta tillfället i akt och med sin högklassiga death metal, med inslag av råmangel, blir de kvällens första exemplariskt intressanta överraskning. Nytt för idag är att det är premiärspelning för bandets två nya medlemmar, Tommy Carlsson (bas, sång) och Martin ”Fjalar” Mikaelsson (trummor), varvid förstnämnda är en oheligt kopia av Morbid Angels sångare och basist David Vincent. Det är svårt att ifrågasätta släktskapet när Tommy även innehar en likartad bas, men som för att blåsa bort alla tvivel levererar de en djävulusisk prestation som snärtar en skarpt över näsroten. Grekiska Dead Congregation önskar vandra vidare på denna väg varvid deras första spelning på svensk mark kännetecknas av standardiserad gröt bröts grekisk death metal. Musiken är både välspelad och snabb. Här är det inget slappt öldrickande eller rockstjärnetendenser som gäller, här är det ren professionalism befäst redan i demostadiet. Må hända är det en aningens simpelspårigt utan några större överraskningar. Å andra sidan levererar de heller inte några besvikelser.
Norrbaggarna i Blood Red Throne fick se sin sångare Martin Berger lämna micken och värvade snabbt tillbaka Yngve ”Bolt” Christiansen som spelade i bandet mellan 2011-2015. Dock gör detta föga när musiken låter som en smaklös gröt och majoriteten av besökarna har omgrupperat sig till rökrutan. Därför kommer tyska thrash-legenderna Sodom som en frisk fläkt med de norra vindarna. Egentligen behövs ingen närmare förklaring än att trion bildades 1981 och att de i dagsläget är den mest vitala delen av tysklands tre stora thrash metal-gudfäder (de andra går under namnen Kreator och Destruction). Att de sedan totalt blåser bort alla tidigare akter, och eggar publiken till sådan destruktivitet att det är förvånansvärt att golvet fortfarande är helt, är bara några få av de fjädrar som de kan placera mellan sina strängar. Medan Bernd ”Bernemann” Kost ömsom flörtar villt med publiken, ömsom smeker gitarren till fantastiska harmonier tar frontmannen och basisten Thomas ”Tom Angelripper” Such och vrålar som om att han var tjugo år gammal istället för sina högaktningsvärda 53 år. Moshpiten går het och folk offrar både liv och lem för att ta sig upp på scenen för att sedan slänga sig ut bland sina medkrigare. Något som kulminerar i avslutande ’Ausgebombt’ där ett dussin människor ståndaktigt gör Sodom sällskap på scenen. En perfekt final på en festival som gärna får köra en andra upplaga om ett år.
Foto: Jolle Ærkengvl
Text: Cecilia Wemgård
