Dark Funeral – konstnärskap, ritualer och marknadsföring

— Nu är det faktiskt bara Ahriman (gitarr) som är originalmedlem men självklart skiljer sig våra upplevelser åt, säger sångaren Heljarmadr. Jag har däremot följt bandet i 25 år och på det sättet har jag ändå varit medveten och tagit del av bandet och hela scenen som fanns en gång. Jag har själv varit musiker i över 20 år så jag får väl även fira mig själv. Dark Funeral är ett rullande maskineri som fortfarande går framåt och det är kul och jävligt givande att vara en del av detta. Jag lägger in min egen touch i bandet och givetvis är det skitkul att köra alla gamla låtar som jag lyssnade på när jag var ung, samt att blanda upp med de låtar jag själv varit med och skrivit. Jag har skrivit in mig i Dark Funeral och jag är en del av bandet även om jag inte var med när det begav sig. Det känns inte som att jag hoppar med som en gäst utan jag är en del av tjugofemårsjubileumet. Fem år är ändå en femtedel av bandets karriär.

Du är cirka  tio år yngre än de äldsta medlemmarna och började med andra ord lyssna på Dark Funeral i ganska ung ålder. Hur känns det att ta dessa låtar som du växte upp med och göra dem till dina egna?

— I början kändes det såklart skumt, men då var jag mest koncentrerad på att göra ett så bra jobb som möjligt. Nu är de låtarna en del av mig eftersom jag sjunger dem på mitt eget sätt. När vi gör en setlista ser vi till att ha en början, ett slut och en röd tråd som även väver in mina egna ord.

Vad känner du att du personligen har tillfört till Dark Funerals estetiska uttryck?

— Jag tycker att mitt intåg har flutit på ganska naturligt. Jag har väl en viss utstrålning och en känsla från mitt andra band Grá och det följer såklart med till Dark Funeral eftersom jag är mig själv som musiker oavsett vilka låtar jag sjunger, vare sig det är Grá eller Dark Funeral. Alla har åsikter såklart men jag får väl ändå säga att det varit övervägande positivt från fans och vänner. Många menar att bandet blivit mörkare och mer allvarligt vilket jag egentligen varken kan bekräfta eller dementera. Jag har också fått höra att vi gått tillbaka till 90-talet på något sätt och det kan jag inte riktigt heller säga så mycket om. Vi gör det som känns naturligt och givetvis påverkar mina texter utformningen och helheten. Både estetiskt och rent innehållsmässigt.

Något annat som är ditt eget är sminkningen. Vad symboliserar den?

— I början testade jag en massa olika varianter och det såg hemskt ut. Jag vet inte, men det kändes som att jag ville göra något som var riktigt old school istället för att sväva ut för långt. I Grá använder vi också smink men endast vitt så detta nya element med svart smink till det vita hade jag lite problem med i början. Min kompromiss var att använda så lite svart som möjligt och försöka göra en vidareutveckling av det helvita från Grá. Sminkandet som sådant är en del i att förbereda sig för att lämna kroppen när man går upp på scen. Det är en ritual som hjälper mig att stänga av hjärnan och stänga ute världen. Jag upplever att hela processen med smink och scenkläder är lika viktig som ritual innan ett gig som för det visuella intrycket vi ger när vi väl står där. Man rensar ut allt onödigt och fokuserar på vad man ska göra.

När jag ser på Dark Funeral imponeras jag över att bandet å ena sidan kan ha en fot i undergroundscenen med band som Watain. Å andra sidan har bandet även en fot I  mainstream black metal-scenen med band som exempelvis Dimmu Borgir. Hur ser du på denna balans?

— Jag hade en diskussion med en bekant i Göteborg igår om vad som är underground, vad som är mainstream och vad som är sellout. Är det sellout, icke-underground och mainstream att man kan betala hyran ibland med de pengar man får in på musiken? Varför är det en dålig sak? Dark Funeral har alltid gjort vad Dark Funeral vill. Om vissa människor inte gillar det så får de väl köpa en annan skiva. Det är samma sak med Dimmu Borgir. De har också hållit på i över tjugofem år och har gjort precis vad de själva vill. Sedan om de når en bredare publik så är väl det bara bra? Jag ser inget problem med att nå ut, det är väl det man vill? Vi vill släppa musik vi tror på och älskar, vi vill ut i världen och framföra den, varför skulle vi inte göra det bästa vi kan för att lyckas med det? Det viktiga är att aldrig kompromissa med musiken och sin egen integritet. Känns något fel så är det troligtvis också det. Vi tar skamlöst för oss av världen utan att någonsin kompromissa med kvalitet och innehåll. Vi balanserar inte mellan några hypotetiska världar, vi stormar bara framåt.

Ser man till den typ av merchandise ni tillhandahåller och hur ni marknadsför er själva så påminner det mycket om hur ett företagsvarumärke hanteras.

— Ja,  det är två stora upp-och nedvända kors i loggan på varenda tröja och varje tröja som används för fram vårt antireligiösa budskap. Kan det bli bättre? Det är en väldigt smart logotyp från början, man kan inte missa den och ser man den så känner man direkt igen att det är en Dark Funeral-tröja. Känner man inte till oss så förstår de flesta tanken med symboliken. När det gäller marknadsföringen så gör vi såklart så gott vi kan för att nå ut så långt som möjligt, nu är det mesta digitalt så sociala medier är våra största plattformar, precis som för alla andra. Vi tar fram och säljer den merch vi själva vill bära och det är det vi har som riktmärke.

Även baddräkterna och gymkläderna?

— Nu kan inte jag tala för vad kvinnor vill använda, men jag skulle absolut kunna använda ett par shorts till exempel och jag använder gymlinnet frekvent. Jag ser inte heller några problem med att expandera utbudet. Det är samma sak där som med musiken, vill du inte köpa så skit i det. Vi tvingar ingen men uppenbarligen så är det många som vill köpa det vi säljer istället för en tröja på H&M eller Lindex. Vi erbjuder möjligheten att kunna köpa något som betyder lite mer och varje krona vi kan sno från de stora företagen är en vinst i sig.

Ser man till vilka arenor ni spelar på, vilka medier ni når ut till och de kanaler ni syns i så är ni det black metal-band I Sverige som når ut till den största publiken. Samtidigt känns ni som det enda av de stora black metal-banden i Sverige som  inte har skapat rubriker i år. Hur kommer det sig att ni inte har haft samma behov av att provocera?

— Vi har väl framförallt haft problem med kyrkan i olika delar av världen genom åren. Det har varit massor av protester på flera nivåer. Senaste exemplet var för ungefär två år sedan när vi skulle spela i Rumänien på en festival som finansierades av staten eller kommunen (Bucovina Rock Castle). Kyrkan tyckte att statens pengar inte skulle gå till blasfemisk musik så de försökte få oss portade från festivalen. Vi var med i TV och allt möjligt, massor av skriverier. Vi vann dock och gjorde giget till slut. Det var en väldigt viktig seger för alla som står för det fria ordet och att man ska ha rätt att kritisera religiöst förtryck. Även om det inte sker några förändringar direkt så tog många ställning och många skrev till oss och tackade för att vi inte gav oss. Så visst får vi våra skopor med skit emellanåt men vi håller fanan högt. Vi gör det vi gör bäst och sedan får väl andra bestämma sig för om vi provocerar dem eller inte. Vad andra band gör får stå för dem.

Ni hanterat dock det offentliga rummet väldigt bra.

— Ja, det tycker jag att vi gör. Vi konfronterar idioti och försöker alltid ha god ton mot fans, fotografer och andra som är involverade i det vi gör. Vi fattar att folk jobbar som fan med att få ihop allt och alla bitar är viktiga för helheten. Sociala medier och intervjuer som denna är såklart också viktiga delar av jobbet som musiker. Även om det inte alltid är så jävla kul och man inte alltid är upplagd så är det bara att bita ihop och göra det för motparten lägger också ner en massa energi och tid för att göra något som även gynnar oss.

Hur långt får en konstnär gå med sina provokationer?

— Jag kan tycka att konsten sitter i betraktarens ögon. Man kan välja att bli provocerad av vad man vill, det handlar om vad man själv vill lägga tid och energi på. Världen är som den är och folk letar alltid efter något eller någon att hacka på. Man får göra som man vill, men man får också ta konsekvenserna av sitt handlande.