Stockholm och tidigt 90-tal. Dödsmetalen dominerar den lokala metalscenen och fritidsgårdarna är fyllda av band som ska komma att skriva ett eget kapitel i hårdrockens historia. Men det finns något som inte har slagit igenom… än. Den black metal som vi känner till från idag är fortfarande i sin linda, outforskad. Men så bestämmer sig två unga gitarrister för att gå samman i en ohelig union. Skapelsen får epiteten Dark Funeral och 20 år in i karriären sprider bandet fortfarande sina sataniska symfonier. Tidigare i år firades detta med en jubileumsspelning med många kära återseenden.
– Det var ett avslut på de tidigare åren och det var en lyckad tillställning. För oss som spelade i bandet, båda gamla och nya medlemmar, var det en fantastisk resa ända fram till själva spelningen. Jag är nöjd, även om vissa saker inte blev som jag hade tänkt. Men det är bara att göra det bättre till nästa gång, förklarar Lord Ahriman skrockandes innan han fortsätter.
-Jag fokuserar alltid på en sak åt gången och delar upp allt i olika kapitel. Det tar tid för mig innan jag känner att det är dags att gå vidare och avsluta ett sådant kapitel. Egentligen handlar det om ifall jag har något mer eller något nytt att säga med musiken. Jag försöker däremot alltid att hitta någon form av avslut så att jag kan börja fundera på vad som ska ske i framtiden. Den här spelningen var ett sådant avslut och nu arbetar vi på nytt material.
Det är sen eftermiddag och trots att solen skiner lurar hösten runt hörnet. Vid Södermalms utkant har vi slagit oss ned på café Nyfiken Gul. Lord Ahriman, vars riktiga namn är Michael Svanberg, påpekar att han egentligen inte gillar att göra intervjuer. Trots att han innehar rollen som både ledare, grundare och enda kvarvarande originalmedlem föredrar han att vara så anonym som möjligt. I början av 90-talet var Dark Funeral ett av de första banden att spela black metal i Sverige. Tillsammans med vapendragaren David ’Blackmoon’ Parland (gitarrist 1993-1996) bidrog de till att forma genrens stomme. För ungefär ett år sedan valde David att ta sitt liv men medverkade på bandets jubileumsspelning i form av en gravsten. Provocerande och hedrande.
– Jag ville inte göra det här utan hans medverkan och detta var det bästa jag kunde komma på, att släpa dit hans grav. På så vis fick han ändå vara med under showen. Jag ville att framförandet skulle kännas komplett. De personer som har varit viktiga för bandet var tvungna att vara med, så var det bara. Annars hade det inte funnits någon anledning att göra detta från första början.
-Det var min idé och jag berättade inte om den för någon fören jag hade allting klart. När jag sedan ställde upp gravstenen i replokalen blev folk rätt så paffa, men jag hade bestämt mig för att det var såhär det skulle bli. Det var någon, och jag minns inte vem, som reagerade med ett; ”nu har du väl spårat ut fullständigt?”. Skratt. Men när jag sedan förklarade varför jag ansåg att detta var så jävlans viktigt accepterades gravstenen. Sedan har folk garanterat olika åsikter, det kan jag inte göra något åt, men detta var framförallt viktigt för mig personligen.
Ett par mörka solglasögonen gömmer Michaels ögon och trots den avslappnade hållningen är det inte alltid lätt att läsa av honom. Rösten är lugn, argumenten jordnära. David var under många år i kontakt med den psykiatriska vården. Ett samtalsämne som väcker känslor.
– Psykologer är framtiden. Psykvården är däremot ett stort experiment, vilket den alltid har varit. Jag klandrar ingen personal. Det är själva systemet, och förmodligen brist på pengar, som gör att man inte kan göra något vettigt utav den verksamheten. Det är grunden till problemet och det jag känner till är en katastrof, en skandal.
Känner du att psykiatrivården hade kunnat göra något mer för att hjälpa David?
– Självklart! Under hur lång tid som helst hade de kunnat hjälpa David. Jag har känt honom sedan innan jag flyttade ned hit till Stockholm. Utan att gå in i detalj på vad som har spökat i hans huvud så har han alltid fightats med både det ena och det andra. Han borde ha fått hjälp redan som liten. På slutet tryckte de bara i honom en massa piller, vilket självfallet inte hjälpte honom med hans problematik utan endast gjorde honom till en zombie.Vi kunde till exempel sitta och dricka kaffe, så plötsligt bara somnade han medan jag pratade med honom. Han vaknade till; ”ja, jag vet, det är pillrena”. Sedan somnade han igen. Det var sorgligt att se men han var i alla fall medveten om hur han reagerade på medicinerna. Han hatade det verkligen.
– Vi ska inte gå in för mycket på vad hans problematik handlade om. Det är helt klart att med hans historik och bakgrund… att de inte kunde se är total jävla inkompetens! Sedan mitt i allt elände valde de att ta bort medicinen. De bara ryckte skiten ifrån honom och mer eller mindre lämnade honom ensam åt hans öde. Vad som skedde därefter behöver jag inte gå in på. Vet ju alla vad som hände med David, avslutar gitarristen bittert.
Tystnad. Ingen rör sin kaffekopp. Fåglarna kvittrar, en ekorre springer förbi och kaféets popmusik skvalar ut ur högtalarna bakom oss. Mickaels blick har vandrat bort över Årstavikens vatten. Han drar en djup suck innan han vänder tillbaka huvudet och börjar prata om arbetet inför Dark Funerals kommande platta. Den första på fem år.
– När jag skriver musik letar jag efter en känsla. Alla melodier och riff måste betyda någonting. Jag tänker egentligen inte så mycket mer än så på hur jag gör. Ibland kan jag fastna i dumma tankar såsom; ”det här är inte tillräckligt tekniskt” eller att ”det här är inte tillräckligt utmanade för mig”. Jag brukar komma på mig själv efter ett tag och det behöver inte alltid vara supertekniskt för att det ska vara bra.
-För ungefär 1,5 år sedan var jag i en rätt så jobbig period i mitt liv. Det har förmodligen svärtat mig ytterligare för folk som har hört det nya materialet tycker att det är bland det mörkaste jag har skrivit hitills. Jag kan bara förmedla vad jag tycker och tänker i form av musik.
På Facebook har du pratat mycket om låten Temple Of Ahriman. Du har beskrivit den med ord som ny, rå och mörk men även ’catchy’, allsång och mid-tempo.
– Vissa av de som har hört låten säger att vi kan ha något riktigt stort på G. Andra har reagerat på att den är annorlunda. När jag arbetade med den hade jag två historier i åtanke men egentligen är jag inte den som vill skriva lyrik. Jag har inte lust att utrycka mig i textform. Men eftersom jag gick igenom den där jobbiga perioden så började jag att skriva av mig. Jag kände helt enkelt att jag var tvungen att få ur mig dessa två berättelser.
-Folk kanske tror, när de läser titeln, att detta skulle vara någon form av egoboost. Micke letar efter orden innan han fortsätter.
– Jag är väldigt personlig när jag skriver musik, även när jag skriver texter. Till viss del bygger låten på vem Ahriman är. Inte jag som person, utan på djävulen Ahriman. Sedan finns det en del omskrivningar som relaterar till mig som person, vad ”jag” skulle vilja göra med mänskligheten och så vidare. Texten är dock bearbetad av vår nya sångare, som på ett oheligt sätt förstått vilken känsla jag vill förmedla med låten.
Vad vill du göra med mänskligheten?
– Man måste få utrycka sin ilska i form av konst. Det handlar inte om att jag ska ut på riktigt och lemlästa folk på forntida vis. Det är hat och ilska vinklat på ett eget sätt. När det kommer till konst anser jag att man får gå hur långt man vill. Konst skadar inte någon förutom de överkänsliga. Är man känslig kan man se åt andra hållet. Man behöver inte bry sig. Folk retar upp sig på exakt allt. Skulle man ge vika för allt som folk ogillar skulle vi ha total censur. Är det någon som verkligen vill ha en sådan värld? Inte jag i alla fall!
– Jag föredrar att uttrycka mig själv genom musik och det som är skönt med just musik är att det väcker känslor. Så länge jag väcker en känsla hos någon, vare sig den är positivt eller negativt, så har jag sått ett frö i någons själ. Jag har vunnit med mitt skapande. Däremot söker jag inte någon uppmärksamhet. Snarare den raka motsatsen. Men jag varken vill eller kommer att sluta upp med att skriva musik. Jag får väl bita i det sura äpplet och försöka att tackla uppmärksamheten så gott som det går.
– Albumet är långt ifrån klart men det är dags att komma igång igen. Vi måste visa att vi fortfarande finns. Därför har vi diskuterat med skivbolaget om att släppa två låtar som digital singel. De två låtarna som vi har klara är helt olika varandra. Det är väl också det som gör dem intressanta, framförallt då två av dem är lite annorlunda. Som det ser ut nu kommer detta att bli den mest varierade platta som vi har gjort. Det har hänt så mycket i mitt liv de senaste 2-3 åren så en del av låtarna har fått representera olika känslor, vilket i sin tur har skapat många nya inslag. Det klassiska Dark Funeralsoundet kommer självklart att finnas kvar även om de här låtarna innehåller lite nyare inslag än de gamla. Jag vill experimentera och det känns inspirerande att göra något som i alla fall är lite annorlunda.
Det här experimenterandet du pratar om, är det teknikmässigt eller handlar det om hur du bygger upp låtarna?
-Tidigare har musiken varit ganska rak. Det har handlat om sextondelar och åttondelar utan allt för mycket knorrar. De nya låtarna innehåller vissa melodier som är mer skruvade då de byter takt mitt i. Samtidigt är det intressant att få göra fler konstiga passager. Jag vet inte om lyssnaren kommer att reagera så oerhört mycket. Däremot kommer jag att känna av det när jag spelar, vilket jag tycker är väldigt spännande. Det är svårt att förklara exakt vad det är som är nytt men det kommer att vara mycket mer ’twistar’ än tidigare.
Att musiken spelar en viktig roll i gitarristens liv är knappast svårt att förstå. Däremot är det inte det enda som summerar vad Dark Funeral är. Ett annat element, som är minst lika viktigt, är den black metalestetik som bandet omfamnar. Musik och image ska gå hand i hand för att skapa en helhet. Den 13 juni i år skrev Michael ett uttalande på Facebook som berörde detta ämne. Mer exakt handlade det om hur många av dagens unga band mer eller mindre vanhedrar sambandet mellan bildspråk och musik. En diskussion som spårade iväg totalt.
– Jag har aldrig gjort och kommer aldrig att peka ut enskilda band. Det jag gjorde var att konstatera ett faktum som stör mig något så fruktansvärt. Jag ser bilder av band där de använder sig av black metalestetik. Men sedan när jag lyssnar på banden möts jag av glamrock. Det är så långt ifrån min skola av hur saker och ting ska gå till. För mig är det alltid viktigt att musik, image och budskap ska gå ihop. Du kan inte göra två olika saker utan det måste i slutändan bli en cirkel som sluts. Om jag skulle gå upp på scen i knätofs och spela vår musik hade det självklart inte fungerat. Folk hade undrat vad tusan vi höll på med. Men jag ser fler nya band som kör detta stuk och jag undrar vad det är som egentligen har hänt de senaste åren.
– Under otroligt lång tid har jag levt i en sluten bubbla kring Dark Funeral. Jag både känner och träffar många andra band från hela världen, men jag håller egentligen inte koll på vad de gör. Jag tycker det är bra att scenen i sig lever vidare, och strängt taget finns det inga regler. Självklart är det fritt fram för musikaliska uttryck och experimenterande. Dock, att spela glamrock och ha en black metalimage, där drar jag en gräns. Kanske har det att göra med att jag kommer från en annan generation, men jag saknar verkligen mörkret i mycket av den nya musiken.
-Även om jag märker att intresset för Dark Funeral är väldigt stort, speciellt när jag är ute på evenemang runt om i landet, så förstår jag mycket väl att vi har börjat tappat fans här på hemmaplanen. Vi har under en lång tid inte varit så aktiva på live-fronten i landet. Men nu är vi tillbaka med nytt material, även om det bara är en singel, och vi ska ge oss ut på vägarna i både Sverige och Skandinavien. Det är dags att visa vem det är som regerar.
Text: Cecilia Wemgård
Foto: Michael Svanberg, personligt arkiv
