Despite bildades i Göteborg 1998, men anser själva att de först blev dagens Despite i och med att gitarristen André Gonzales och sångaren Peter Tuthill berikade deras laguppställning 2012. Med rötterna i melodisk death metal har de genomgått ett ljudmässigt paradigmskifte sedan de släppte fullängdare nummer två, Clenched (2011). Och trots en tids tystnad har det nu blivit dags för göteborgarna att bevisa att de otaliga medlemsbytenas tid (ca ett dussin) är över. Med en ny bestialisk singel i antågande är det sångaren Peter som belyser bandets resa från då till nu.
– Idag står Timmy Leng (gitarr) kvar som enda originalmedlem. De många medlemsbytena kan man nog bäst förklaras med att rätt folk inte hade hittats tidigare. Den lineupen vi har idag känns dock väldigt rätt på både det musikaliska planet och det personliga. Alla är kompetenta musiker. Alla vill samma sak. Alla vill satsa 100 % på musiken och Despite. Jag hade känt André i ett par år innan jag blev tillfrågad att hoppa med i Despite. Han och jag har haft mycket kontakt på nätet och så. Gamingnördar som vi båda är. När jag vart tillfrågad hade bandet redan skrivit musiken till låten As You Bleed som senare kom att bli vår första videolåt. Jag insåg direkt när jag hörde den att: ”detta är bra skit! Detta vill jag vara med och forma vidare”. När jag sedan fick träffa medlemmarna på ett provrep så connectade vi direkt.
– Sedan bandet tog med mig som sångare har jag skrivit alla texterna. Vad gäller textförfattandet så måste jag erkänna att jag innan jag hoppade med i Despite avskydde att skriva texter. Det var inte ovanligt att jag kom till studion med halvfärdiga texter när det var dags att spela in plattan. Jag hade stora svårigheter att komma på ämnen att skriva om. Detta ända tills att jag insåg att det bästa sättet för mig är att skriva texter ur mitt eget perspektiv. Att skriva om tankar, känslor, och saker som händer runt omkring oss i världen. Det känns mer på riktigt. Det finns så mycket skit där ute som man kan stå och growla sig hes åt.
Ni har även hintat om att ni har en ny trummis på g.
– Vi har under ett par veckor låtit honom gå under namnet ”Mr J” på sociala medier, vilket har resulterat i att fans och media spekulerat om att det skulle kunna vara Joey Jordison (Slipknot) som satt sig på vår trumpall. Jag kan idag passa på att göra vissa besvikna, och andra glada genom att presentera Janne Jaloma som ny trummis i Despite. Om någon skulle ha undgått att höra hans storhet så kan de med fördel kolla in plattan Demons (2014) med engelska bandet Bloodshot Dawn där det smattras hejvilt! Janne trummar även i Deals Death. Vi ser fram emot att jobba med honom på det nya materialet och kommande plattor. Idag är Despite ett komplett band med sex medlemmar.
Despite har måhända bara släppt två fullängdsalbum men har istället satsat på flera mindre släpp. År 2013 mjukade de upp fansen med EPn EPic och singeln Chaos Trigger kom under förra året. Båda dessa ett bevis på att Peter och André kunde leverera till sitt nya band. Peter berättar även vidare att de i krokarna runt Chaos Trigger skulle fokusera på singlar en tid framöver.
– Det är ju som bekant väldigt få människor som faktiskt köper musik numera. Så vi tänkte att det är bättre att vi slänger ut singlar istället så får fansen något att lyssna på lite mer frekvent. Det var tanken, men med facit på hand så är jag inte sen att erkänna att det inte vart så frekvent som vi då hade hoppats. Men nu med den nya kompletta lineupen känns det som vi kan leverera bättre, och detta startar med singeln Praedonum som släpps i början av augusti i år. Vi har redan bokat in ny studiotid i september för att spela in en ny platta. Materialet sinar inte alls. Vi har material till två fullängdare, så vårt största lyxproblem idag är att välja ut vilka som ska få äran att husera på den närmast kommande plattan.
Praedonum betyder Rovdjur på Latin. Och som du har förklarade det via Facebook så handlar låten om pedofili. Ett ortroligt tungt ämne, vad fick dig att ta upp detta?
– Som jag tidigare skrev så skriver jag om saker som händer runt omkring mig. Detta ämne är fasansfullt och jag tycker att det behöver lyftas några snäpp till. Jag satt rent utav vettskrämd nu när jag satt och knåpade ihop teaservideon till Praedonum och letade statistiska infotexter på nätet för att lägga in i den. Detta är ett så mycket större problem än vad de flesta vet. Det finns så sjukt mycket barn och tonåringar där ute som faller offer för pedofili. Jag önskar att jag hade en lösning till problemet, men jag väljer nu istället att lyfta det till ytan. Jag har dessutom själv personer i min närhet som varit utsatta för sådana här vidriga människor, så denna är för dem.
Varför välja en latinsk titel, hade det inte var ännu mer rättfram att exempelvis kalla den för ”pedofile”?
– Här blir det kort och koncist. Söker man på ”pedofile” på exempelvis Youtube eller Google så får man hundratusentals träffar. Det är ibland fördelaktigt att välja en titel som är lättare att söka sig fram till.
När jag läser texten får jag intryck av att du nästan har en personlig vendetta mot pedofilen som person. Just balansgången mellan att beskriva rovdjuret och sedan tippa över till att förklara att denna människas dagar är räknade.
– Jag har som sagt personer i min vänkrets som blivit utsatta för pedofiler. När jag hört dem berätta om sina upplevelser som barn så är det jag spontant känner ett stort förakt och rent av hat. Där av den väldigt dömande och groteska texten. Jag tycker inte att det finns någon anledning att förmildra eller försköna något som är såhär vidrigt. Den ska dock inte tas för ordagrant… Metaforer är något som jag ofta använder mig av i mina texter. Att dö behöver inte innerbära just ”död”. ”Döden” just i detta sammanhang handlar mer om att personen i fråga borde leva ett liv i skam resten av sina dagar. Och med sådana gärningar på samvetet så kan man nog betraktas som levande död, eller ”zombie” om man ska vara modern. Sedan är det självklart upp till personen som lyssnar och läser att själv bilda en uppfattning om vad texten betyder för just dem.
När denna singel släpps den 1 augusti kommer delar av intäkterna att gå till Missing Kids, en organisation som hjälper till att finna försvunna barn samt stödja dem som sexuellt har utnyttjas. Ett samarbete som inleddes efter att texten skrivits klart och då Despite ansåg att de hade ett större samhällsansvar än att bara skriva om pedofili.
– Då jag hade skrivit klart texten så kändes det som att vi när vi ändå förmedlar budskapet kan ta ett ansvar och VERKLIGEN hjälpa människor som utsatts för detta hemska. Practice What You Preach är en bra låttitel av Testament. Jag tycker det är precis rätt grej att göra i ett sådant här läge. Vi valde just Missing Kids för att de är den typen av organisation som främst hjälper till att hitta försvunna barn och hjälper barn som varit utsatta för sexuellt ofredande. Jag kan inte se att pengarna skulle kunna gå till någonting bättre.
Hur mycket kan egentligen en musiker, ett band och musiken påverka i sådana här ämnen? Många gånger tycker jag själv att det finns så mycket hat ute på nätet att det känns övermäktigt att ens försöka.
– Du har helt rätt. Det är sjukt mycket hat överallt på nätet. Riktigt trist att se hur vissa väljer att gå på bara för att de har ett par skärmar och kilometervis med kablar emellan sig själv och sitt offer. Jag har dock lärt mig att sluta ta åt mig. Jag lever i sviterna av att ha blivit mobbad som barn, så man har lärt sig att låta sådant studsa. Vad gäller att ändå stå på sig och ta fighten med tunga ämnen tycker jag är en självklarhet. Om alla skulle tiga och bara se på så skulle vi inte komma någonstans. Jag väljer att inte tiga, och det är något jag absolut känner är rätt.
På tal om dig själv, du har nämnt på din Facebookprofil att du har diagnostiserats med bipolaritet och att det har tagit svensk sjukvård hela 12 år att hjälpa dig med detta. Orkar du beskriva den här resan och hur det har påverkat dig både som musiker och privatperson?
– Oj! Var ska man börja… Min resa började en dag på jobbet 2003. Jag jobbade som elevassistent på en skola. Det var ”mellis” och jag, mina kollegor och barnen satt ute på skolgården och drack saft och käkade frukt. Plötsligt när jag skulle ställa mig upp snurrade det till och jag höll på att säcka ihop. Jag fick hjälp av en kollega att ta mig in i en av byggnaderna och fick vatten och en stol att sitta på. Kollegan såg att jag inte mådde bra alls och körde mig till akuten. Där blev jag snabbt inskjutsad i ett rum och blev undersökt. Inga reflexer och ”knarkig” uppsyn, doktorn frågade flera gånger: ”är du säker på att du inte tagit något?”. Detta följdes av massor med läkarbesök, EKG, blodprov och så vidare. Så konstaterades det att det inte handlade om någonting fysiskt fel. Jag fick remiss till psykvården och började gå där hos en KBT-terapeut. Jag propsade på att de skulle ta reda på vad det är för fel år in och år ut. Ingenting gjordes. Istället fick jag vara försökskanin för diverse psykofarmaka.
– Men så till slut, förra året, så hamnade jag under chefsöverläkarens vingar och han gjorde en riktig diagnostisering. Det visade sig att jag lider av Bipolär Sjukdom – Typ 2. Sedan dess har vi fått bort antidepp-pillrena (som dessutom ”ej rekommenderas för personer med bipolär sjukdom”) som jag tagit i 11 år. Jag har börjat få rätt medicinering, och det är först nu som jag känner att det börjar gå åt rätt håll. Mellan 2003 och 2014 ville jag dö varenda dag. Jag beskrev dessa dagar i texten till låten Give me Life(från EP:n EPic). Den är ett enda stort rop på hjälp från start till slut. Intressant nog så verkar det som att många kan relatera till den texten, så jag antar att det finns rätt många människor där ute som skulle behöva rätt hjälp för att komma på fötter igen. Skönt som fan att slippa de tankarna nu i alla fall kan jag lova. Att äntligen börja se ljusare tider på horisonten.
Vad kommer att finnas i Despites framtid nu när hjulen börjar rulla igen?
– Först ny platta, sedan jobbar vi på att komma ut och gigga en massa. Vi har streetteams över hela världen som hjälper oss att nå ut. Fans som valt att ”göra det där lilla extra”. Vår streetteamledare för Kalifornien, James, har valt att ta på sig lite mer ansvar, och vi har låtit honom få det utrymmet. Han och hans streetteamkollegor jobbar dagligen mot målet att få över oss till USA på turné under 2016. Det är mycket att tänka på inför en sådan resa, så vi får se och hoppas på att detta blir verklighet. Fanbasen finns, det handlar mest om att få ihop det ekonomiska. Det är som bekant inget lyxliv att vara artist i dagens metalscen. Allting kostar, och få vill betala för musiken. Det går väldigt mycket hand i hand det där. Hade exempelvis varenda person som följer oss på Twitter köpt en låt hade vi idag haft hundratusentals kronor att röra oss med, men tyvärr är detta inte scenariot.
Obs! På bandbilden medverkar gamla trummisen Oscar Nilsson.
Text: Cecilia Wemgård
