Destruction Fest - Slaktkyrkan, Stockholm

Datum: 2019-02-01
Förödelse, ödeläggelse, skada, destruktion, skadegörelse, åverkan och nidingsdåd. Det finns en hel drös synonymer att applicera på Slaktkyrkan och DVIs paradgren; högoktanigt välbokade extremmetalevent. Speciellt när celebra gäster från utlandet bjuds in på exklusiva Sverigeframträdanden och gamla kultakter äntligen kommer tillbaka till huvudstaden. Ett annat ord som tyvärr också följer efter DVI är ”otur”. För när vädrets makter bjuder på snöstorm och SL drabbas av växelfel är det först när första bandet Siniestro gått av scenen som trafiken flyter på som normalt och folk börjar strömma till lokalen.Kadaverdisciplin
Det är sällan Västervik får stoltsera i media som något mer än en go seglarstad. Ortsgrabbarna i Kadaverdisciplin gör sitt bästa för att ändra på detta med sin kombination av skitig death metal och brutal black metal. Det är välspelat och med ett schysst gung, men imponerar inte då det rent ut sagt är rätt så tråkigt att bevittna bandet. Det är inte mycket till energi förutom sångaren Jimmie Nyhlén som gör sitt bästa för att kompensera för kamraternas stelbenthet. Mer smutsig otakt efterfrågas för annars är det fortsatt framåt marsch i medelmåttighetens träsk.Kataplexia
Finska upphovsmännen bakom den nya stilen ”slam” (någon form av avknoppad hybrid från death metal) må ha mer attityd än större delen av de svenska akterna. Emellertid är det mest strålkastarna som står för den största delen av energiförbrukningen. Detta må vara en debut på Stockholms marker, men framträdandet består mer av skuggboxande än regelrätt knäckning av kindben. Musiken krossar säkert allt på skiva men då musikerna är mer fokuserade på att träffa rätt strängar, snarare än att markera revir, känns eventuella bett rätt så tandlösa. Det maler på i enformighetens tecken och i slutändan vore en afton med att glo på tvättmaskinens sköljningsprogram bra mycket sexigare.Avslut
Det hypade black metal-bandet Avslut är tillbaka i Stockholm efter att ha berikat de flesta av landets småfestivaler med sin närvaro. Ibland finns det en fördel med att turnera land och rike runt. Ibland lyckas man mätta marknaden helt på egen hand. Till råga på allt har undertecknad gett ett lätt intryck av att ha grus i fittan varje gång bandet ska recenseras eftersom poängen oftast slutat i den nedre halvan av skalan. Men även den bittraste av själar får ibland se sig besegrad. Kvastskaften har dragits ut ur de rektala delarna och plötsligt är det så mycket attityd och mordisk energi på scen att nackhåret står på ända av extas. Ljudbilden är bombastiskt stor och för tankarna till polska Behemoth. Publiken klänger sig fast på varje stavelse som kommer ur sångaren C.s mun vilket ger en välbehövlig vitamininjektion i aftonens meny. Kort och gott levererar bandet ett framträdande som toppar kvällens prestationer. Avslut gör avslut och det med bravur.Runemagick
Om du får fram något annat är Runemagick när du blandar det apokalyptiska med doom metal, death metal och en extra grabbnäve tyngd så är du antingen en usel eller en naiv kock. Sedan 90-talet har kvartetten levererat tung musik som tenderar att förpassa lyssnare in i olika transtillstånd. Något som sker även ikväll när den blytunga närvaron sprutar ur varje por på medlemmarna. Här är balansen hårfin mellan att banka en hammare i ett städ och att skicka någon med betonggjutna fötter ned i havets djupt. Det finns små muskler i kroppen vid namn musculus pili erecti, i folkmun brukar de ge en reaktion som kallas ståpäls. Dessa får arbeta sig svettiga för här bjuds det på tryck och dynamik på ett fruktansvärt konkret vis. Påpekade jag att det var tungt?Memoriam
Hur många pansarfordon behövs för att skriva en Bolt Thrower-låt? Enbart ett vid namn Karl Willets. När brittiska legendariska Bolt Thrower gick i graven var sångaren Karl så snabb med att bilda nytt att askan knappt hunnit svalna. En hyllning till den bortgångne trummisen och bandkamraten Martin ”Kiddie” Kearns har blivit ett permanent spektakel som även innefattar medlemmar från Benediction. Slutprodukten är en stiltypisk old school death metal-bataljon som starkt lånar från sin storebror men missar det svung i stegen som gjorde Bolt Thrower så legendariska. Likaså är starka hits en bristvara även om trummisen Andrew Whale mer än väl backar upp detta med ett trumspel från helvetet. Det gör fysiskt ont i hjärtat när han smattrar på likt en kulspruta. I detta första och exklusiva Sverigeframträdande bjuder bandet på vad man kan förvänta sig. Här är det inga utspel utan det är traditioner som ska hyllas och arv som ska föras vidare till nästa generation. Trots en gedigen ålder på 52 år låter Karl fortfarande fräsch när han grymtar och med åldern i åtanke får man acceptera att det inte är världens intensivaste röj på scen. Däremot har publiken inga som helst ursäkter för sitt totalt likgiltiga bemötande. Men vad kan man förvänta sig av en publik som blivit så otroligt bortskämd med spelningar varje vecka? Skämskudde på för Stockholm som bevisar att de bjuder på Sveriges sämsta support.