(Okami Records – Sound Pollution Distribution)
Ett intro bestående av falska pianotoner, samplade spädbarnsskrik och förstärkarbrus
beskriver på många sätt stämningen på en Dir en grey-skiva, men ändå inte ens hälften så bra som efterföljande ”The Blossoming Beelzebub”, som bör beskrivas som 7-minuter ljudlandskap snarare än en regelrätt låt, mycket tack vare att sångaren Kyo får spela ut hela sitt magnifika register.
Just Kyo är en av de personer som alltid kommer att få kämpa i motvind. Det faktum att han är från Japan, och sjunger stora delar av bandets texter får modersmålet, får många att rygga tillbaka. Men förhoppningsvis tar sig flera tid att verkligen lyssna på materialet, och sångarens kapacitet, och bli lika övertygade som undertecknad är om att Kyo har en av världens bästa röster, och utan tvekan världens bredaste register. Lyssna bara på nämnda ”The Blossoming Beelzebub”, ”Different Sense” eller ”Juuyoku” och försök komma på en annan sångare som skulle kunna sjunga dessa låtar.
Trummisen Shinya verkar utvecklas mer och mer för varje släpp och bandets energiska basist Toshiya lär behöva byta strängar på sin bas lika ofta som en vanlig Svensson går på toa, så som han spelar på dem. Gitarristerna Die och Kaoru medför en sån tyngd att det många gånger känns som att bli överkörd av något väldigt, väldigt stort och hårt, förslagsvis en långtradare som frakatr kassaskåp. Även under de lugnare styckena ”Lotus” och ”Vanitas” är tyngden i gitarrljudet anmärkningsvärt. Detta hindrar dock inte någon av gitarristerna från att slå över till ett kusligt akustiskt-sound i hårdare låtar som blytunga ”Different Sense”, något som sker väldigt känsligt och planerat, utan att det onda och tunga för den sakens skull. Toishiyas basljud är också det väldigt, väldigt tungt.
”Dum Spiro Spero” är utan tvekan det tyngsta album som gruppen har släppt ifrån sig, och utan tvekan ett av de tyngsta albumen överhuvudtaget hittills i år. ”Different Sense” måste nämnas igen med sitt sinnessjuka driv och tyngd, och likaså ”Amon” och Bring Me The Horizon-inspirerade ”Decayed Crow”. Samtliga dessaspår skulle få vilken metalcore-älskande människa som helst att resa sig från stolen i en spontan headbang.
Det märks också att ”Dum Spiro Spero” är inspirerad av de olyckliga händelserna som gruppens hemland blivit utsatt för de senaste tiden, då hela skivan är riktigt, riktigt mörk och det hela tiden finns en hotande känsla över det hela, särskilt under ”Shitataru Mourou” och ”Youkusi ni Dreambox”. Titeln hintar dock om att det finns hopp kvar (”Så länge jag andas, hoppas jag”), vilket får avslutande ”Ruten to Tou” att avsluta skivan lite mer hoppfullt och muntrare… Till dess att gruppen de allra sista 30-sekunderna manglar sönder hoppet i ett brutalt breakdown, och därmed lämnar lyssnaren i mörkret.
Stundtals är det så hårt att min nacke vill lämna in sin pensionsansökan, stundtals så vackert att jag vill gråta, stundtals så mörkt att hopplösheten smittar av sig på mig, men precis hela jävla tiden är det så bra att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv.
Betyg: 10 av 10
Bästa spår: ”Different Sense”
