Doctor Midnight and The Mercy Cult på Göta Källare.
Sångaren Hans Erik Dyvik Husby som tidigare sjöng i Turboneger och Turbonegro.
Bloggen! Jag är verkligen jätteledsen över att du fått vänta så här länge och med så enormt stor förväntan inför vad jag tyckte om spelningen som ägde rum fredagen den trettonde på GK! Dave har varit helt upptagen med att datumsortera mjölken och han har tvättat håret, använt balsam och till sist handdukstorkat det lätt. (Det låter bättre än att snoret och hjärnan har runnit ut över hela tangentbordet vid upprätt läge och att Dave inte klarar av att kombinera att sätta samman en mening och lida av en MAN-cold!).
Innan gig läser Dave en artikel i en konkurrerande media där Hans Erik Dyvik Husby nu fortsätter att sprida Scientologernas propaganda, sångaren har med hjälp av deras avgiftningsprogram Narconon blivit drogfri. Nu fortsatt drogfri ger sig Hans Erik på USA för vad de enligt honom gjorde på sextiotalet, han förklarar att rockmusiken har blivit alldeles ironisk och konstig. Att rock borde vara snäll men lite arg. Nu ska han göra rocken farlig igen.
Precis som Herr Dyvik Husby säger är det svårt att få med sig en publik som aldrig har hört materialet förut, det är med all säkerhet en hel del som kommer för att se om det står ett nytt Turbonegro på scenen. Självklart är den ”nya supergruppen” allt vad man kan förvänta sig, medlemmarna ser hårda, tuffa och besynnerliga ut men jag kan inte släppa tanken på all religion och politik. Hans Erik försöker föda någon form av högre medvetande in i våra hjärnor när han med en pastorlik rörelse ber han oss att titta på väggen, upp i taket och ner i golvet för att sedan spänna blicken i oss och be oss fundera över om de verkligen finns där. Jag vet inte om man förväntas jubla över sångarens makalösa insikt, men det ger inte mycket respons alls framför scenen. Sedan fick vi en lektion i vem Doctor Midnight är, den utomjordiska varelse som kommer vid midnatt för att se så att allt ditt rum är städat och att allt är i ordning… Att gå ut med att publiken ska få något som är ”larger than life” och göra en ”Helge Fossmo” är inte synonymt i min värld.
Allt det här hade kanske fungerat på en publik bestående av Turbojungend men jag tycker att det är lite pinsamt. Så själva skivan är värd att lyssna på men allt scientologiskt mumbo jumbo ger mig rysningar. Att gå ifrån punkrock till en annan typ av myndighetshat är inte så konstigt kanske men är det verkligen det viktigaste? Att hata systemet oavsett? Eller borde man inte blanda in religion i rocken? Utöver inom Blackmetal då såklart tänker Dave med all sin dubbelmoral och ateistiska åsikter.
Puss och kram
Dave
