Datum: 2016-10-21
På sköna Södermalm kan det hända att man hittar gamla ombyggda gymnastiksalar och konferensrum som gjorda för skitig garagepunk och Thin Lizzy-osande rockkavalkader. På Nobelberget, där svetten från hundratals ungdomar tycks sitta kvar i både toaletter och före detta ribbstolar, har det annorlunda tagit fysisk form. Och det är här som kvällens musiksatsning blåser förståndet ur skallen.
The Dogs
The Dogs är den där precis lagom blandningen mellan punk och rock som står i garageporten och spelar ut mot gatan medan djävulskapen glittrar i ögonen. Med lika mycket hungrighet som bitighet är det elvan runt halsen (en syftning till senaste skivan Swamp Gospel Promisies?) som gäller när den kände skådespelaren, manusförfattaren och musikern (för att bara nämna en handfull yrken) Kristopher Schau greppar både mick och skrev. Inte konstigt att det finns en hel del Turbonegro-fans i publiken för om det är något som låtar som en nedbantad version av dem så är det detta. Kanske är det också av den anledningen det inte smäller särskilt högre trots att bandet lattjar till det med att båda norpa kepsar och kameror från publiken för att fota stilriktiga skrevbilder. Det är kul, det låter punk, det är skitigt och det hade gärna kunnat få stanna i garaget.
Betyg: 6/10
Dead Lord
Dead Lord sägs spela ökenrock, en sanning med modifikation skulle man nog kunna säga då deras hemsnickrade rock ligger bra närmare Thin Lizzy. Med en retro-osande spelglädje i skön 70-talsstil är det gungiga vibbar och ystra sparkar för hela slanten. ”Vi är Dead Lord och nu blir det rock”, ropar sångaren och gitarristen Hakim Krim innan han hängivet lockar publiken närmare scenen. Med en ostig trio av strängbänderi-poser är det kärlek med varje vokal och konsonant som slår mot trumhinnan. Det är myspys i vild västern-stil där Växsjö/Stockholm kvartetten kanske inte skjuter lika snabbt som Lucky Luke men är bra mycket mer dödliga. Kanske är även deras största styrka att deras musik, trots sina starka influenser från förr, fortfarande känns schvungfull och samtida.
Betyg: 7/10
Kvelertak
I Sverige spelas den skitigaste rock’n’rollen av Gehennah, i Norge spelas den av Kvelertak. Där efter finns det dock inga större likheter mellan banden förutom de hinkar av svett de lyckas producera live. Medan de förstnämnda håller kvar vid sin ursprungsstil verkar Kvelertak med sitt senaste skivsläpp Nattesferd (2016) snarare ha lagt den tyngsta black metal punken åt sidan för en mer… ja, inte är det en tandlös framtoning, långt ifrån. Men speciellt överraskande unik är den inte heller. Elakheten sitter dock kvar i ränderna. Sångaren Erlend Hjelvik tycks dela det blå scenljuset så som Moses delade havet när han stormar in på scenen i sin ugglemask likt ett urskogsväsen med lysdioder. Och det tar inte lång tid innan norrbaggarna har värmt upp publiken. På denna mindre scen kommer deras show till sin fulla rätt. Här kan band och publik bli ett i en hoppande moshpit och ett ständigt rytande publikhav. En dos pyro och en nypa rock i precis lagom proportioner renderar Kvelertak till ett elakartat blåmärke som sprider sig likt en löpeld över den canvas vi kallar hornhinnan. Säga vad man vill om dem på skiva men live är det bara att vifta med den vita flaggan och erkänna sig besegrad. Bandet håller sin publik i ett euforiskt stålgrepp och släpper inte taget fören det sista jublet smärtfullt har kramats ur strupen.
Betyg: 8/10
Fler livebilder hittar du här – LÄNK
Text: Cecilia Wemgård
Foto: Sandra Thulin
