Einar Selvik, Eivør – Slaktkyrkan, Stockholm

Datum: 2017-03-16
När det nyöppnade Slaktkyrkan bjuder in till folkmusikafton sker det på både norska och färöiska. Einar Selvik, mer känd som dirigenten bakom Wardruna och medkompositör till tv-serien Vikings trudelutter, får stå för de norskklingande faktainslagen medan Eivør trollbinder publiken med sin säreget klingande klagan. Einar Selvik
Han gjorde sig ett namn som trummis i Gorgoroth för att sedan svänga om helt och satsa på det nordiska musikarvet. Med Wardruna är framträdandena fåordiga, majestätiska och mäktiga. I eget namn är framträdandet avskalat med Einar själv på scen tillsammans med allehanda ålderdomliga instrument. I sin enkelhet lyfter hans röst och utvidgas tills den utan problem fyller hela kyrkan. Detta kontras mot hans mer ödmjuka och lätt nördiga mellansnack där han djupdyker i historien bakom hans kompositioner och instrument. Det är intressant och annorlunda med två så starka kontraster. Stundom är det ett seminarium, stundom en livekonsert. Tyvärr blir det för mycket av det goda och i sin iver att berika publikens historiekunskaper blir snacket utdraget och framträdandet tappar fart. Visst är det intressant att få höra att han skapar sin musik för att hålla den à jour med 2010-talet, men när den faktiska speltiden blir lidande är det inte lika kul. Völuspá kommer som en räddande ängel till repertoaren och när Eivør själv gästar på avslutande Helvegen är det mesta förlåtet.
Betyg: 7/10Eivør
Med sin förföriska röst och sina säregna låtar kan Eivør närmast beskrivas som en folkmusikens Kate Bush. De senaste åren har intresset för hennes trollbindande kompositioner ökat lavinartat och efter 16 års tragglande är det äntligen dags för tonkonstnärinnan att skörda frukterna. I en slutsåld lokal beträder hon scenen under återkommande vågar av applåder. Från den stund hon öppnar munnen till dess att hon sluter den har hon publiken i sitt våld. Det är hypnotiskt med extremt tvära slag mellan ljud, ljus och genre. Stundom är det elektroniskt, stundom så experimentellt att det inte går att placera i något fack. Med sitt ödmjuka inbjudande språk tar hon publiken i handen och vandrar längst en hel berg-och dalbana av känslor. Kort och gott kan hennes musik beskrivas som naturen själv i musikalisk form och när hon stämmer upp i paradnumret Tròdlabùndin har hon omvänt även den största av tvivlare.
Betyg: 9/10

Text och bild: Cecilia Wemgård