.
I Stockholmsförorten Märsta, har Garage tillsammans med vägg-i-vägg krogen Kung Carl, denna svinkalla lördagkväll slagit upp portarna för att bjuda på lite sann svensk death metal-historia. Pijonärerna Entombed bjuder in oss alla till ett möte i de Frivilligt Whiplashskadades Riksförbund och vi accepterar tacksamt inbjudan.
.
Vad som slår mig då jag vandrar in i den halvfulla lokalen på baren Kung Carl som jag tvingas passera då jag försöker finna den del jag vill ta mig till, Garage, är att Entombed antingen har världens mest trogna fanskara eller så har Garage/Kung Carl ett otroligt begränsat klientel. Kramar trängs med handskakningar och vänskapliga skratt. Vilket alternativ som än stämmer av dessa två så är humöret på topp och kvällen inleds lika högt.
.
Kontrasten mellan det upplysta Kung Carl med sin lugna framtoning och lågmälda musik och Garage är som natt och dag.
Klubbarrangören utbrister:
-”Välkommen till Garage!”, och visar in mig i Garagelokalen. När jag passerat entrévärden får jag känslan av att gå in i en ny sfär. Nitar, läder, öltunnor, hårdrock och en stämning som hälsar en välkommen med en smäll i ansiktet. Det är dags att vakna, här händer det grejer.
.
Folk rör sig i klungor från baren ner till scengolvet då förbandet Denied drar igång. Jag suger lyckligt i mig den testestoronstinna atmosfären och noterar fler och fler huvuden som börjar röra sig i takt till musiken. Ljudet är inte det bästa, men bandet lyckas ändå göra det de är där för – vilket är att trigga igång publiken.
.
Vrålet och hejaropen är gränslösa när gitarristen Nico Elgstrand linecheckar lite. Scenen fylls på med resten av medlemmarna och när frontmannen LG välkomnar oss med ett vrål vet fansens jubel inga gränser. Entombed river av låtar som Serpent Saints och Eye for an eye.
.
– ”BLIR DET MOSH I MÄRSTA?” – LG vrålar och visst är denne svenske legends ord lag.
Nävar flyger i luften och hela lokalen verkar plötsligt vara i rörelse. Basist Victor Brandt häver sig upp på staketet och ställer sig rakryggad med näven i luften, sekunden senare trängs tomrummet ovanför våra huvuden av ölglas och nävar och lokalen fylls av vrål.
Drowned, från bandets första platta, Left hand path börjar spelas och hela publiken verkar plötsligt fungera som en väloljad, samspelt maskin vars mål är att krossa golvet till varje pris.
Några få lyckliga har lyckats pressa sig fram till scenkanten och håller i sig i scenkanten för kung och fosterland medan resten av utrymmet förvandlas till en monstruös moshpit där man är med både frivilligt och ofrivilligt.
Männen på scen headbangar i takt med publiken och LG lyckas fånga in varenda jävel. Crawl kommer igång och står man tillräckligt nära scenen så kan man generöst få ansiktet slickat av Victor Brandts långa svarta man av hår. Jag tackar inte nej.
Låt efter låt varvas av glädjerop, vrål och LGs stämma som gång på gång ekar: ”TACK SOM FAN!”. När Roky Ericsons gamla dänga, Night of the vampire drar igång i tappning á la Entombed skiftar publikens vrål om till allsång deluxe. LG stämmer endast några få gånger in refrängen.
Fler och fler visar prov på färdigheter i luftgitarr på SM-nivå, allt medan folket och bandet röjer i symbios. Musiken står i centrum denna kväll i Märsta. Medan jag i desperat jakt på syre letar mig bakåt i lokalen hör jag en tillsynes inbiten metalhead erkänna för sin vän:
– ”Jag funderar på att börja grina nu.”
.
Jag känner lite likadant där jag vandrar, skakig av ren metaleufori.
.
Vilken spelning. Något lång, detta skall jag ej sticka under stol med, men om man under 99 % av spelningen lyckas hålla publiken engagerad till 100 %, då är jag icke den som klagar.
Om denna spelning hade varit en sexakt så hade jag kunnat dött lycklig efteråt.
.
Bäst: Musiken – JÄVLAR!
Sämst: Liiten aning för lång spelning, sluta när ni är på topp.
Betyg: 9,5/10
.
Annika Arve
Foto: Emma Morén. Se album HÄR!
