Datum: 2018-03-28
90-talet var årtiondet där death metal inte bara hade sin mest innovativa utvecklingskurva utan även pikade i brutalitet. Få band som har kommit efter detta har lyckats hålla samma nivå på sin musik. När legendariska Obituary intar huvudstaden är det sparsamt med folk i publiken, en kan anta att de flesta Stockholmare har begett sig till Norge och den kända Inferno Metal festival. Vilket är synd, för om det är ett band som har kommit att bli grovmallen för genren så är det just dessa jänkare. Med sig har de ett yngre tillskott av landsbröder som fört fanan vidare men valt att blanda in mer thrash metal-orienterade element i musiken.
Exmortus
Man har inte roligare än man gör sig och med cirka 50 personer i publiken ser det Kalifornien-baserade bandet till att stråla med hela tandraden. Helt ärligt verkar det som att kvartetten halsat en platta Red Bull vardera eftersom det är full ös medvetslös som gäller ända in i kaklet. Det smattrar på som kulspruteeld från trummisen Adrian Aguiler som har rekryterats med kort varsel och som sätter varenda taktslag med snuskigt tight precision trots att han bara har haft två veckor på sig att repa in materialet. Lägg sedan till gitarronani med så mycket klassiska skalor att Beethoven borde tappa hakan, vilket han kanske gör i sin grav när frontmannen Jadran ”Conan” Gonzalez (tillika sångare och gitarrist) skanderar att det är dags att spela Månskenssonaten. Bandet beter sig som ett tuggande ånglok där bromsspaken inte bara är trasig utan även illvilligt har brutits av och slängts ut genom fönstret. Deras välbalanserade kombination av death metal och thrash metal påminner mer om ett maraton än en regelrätt konsert och när det är dags att säga farväl känns detta som en alldeles lagom elak uppvärmning inför påskhelgen.
Betyg: 7/10
Obituary
Det är sorgligt när det finns öppen barmark i en konsertlokal, speciellt när ett band av legendariska mått inte besökt stan på nästan tre år. Floridas egna death metal-pionjärer hänger dock inte läpp och det är ändå en okej skara horn som far upp i luften när sångaren John Tardy ber publiken att bekänna färg. När gitarristen Trevor Peres sedan sätter rytmen för resten av aftonen känns det farligt jobbigt i bröstet när hjärtat försöker hålla musikens takt. Hårt, fett och lika brötigt som om gubbarna hade besökt den lyxigaste delikatessavdelningen för att smält ned ost på strängarna blir det ett klassiskt set med låtar. Formeln är som vanligt att öppna med en klassiker, levererar lite mellanmjölk och någon ny dänga för att varva med en till hit och sedan bränna av den värsta dosen nitroglycerin i slutet. Och varför ska man ändra ett vinnande koncept när Redneck Stomp, Find the Arise och Slowly We Rot låter lika fräscha som när det begav sig? Obituary levererar auditiv misshandel när den är som bäst och även om moshpiten är mer kram än övervåld ramar den in aftonen med precision.
Betyg: 8/10
Foto: Pelle Jansson
Text: Cecilia Wemgård
