Helgeåfestivalen har fått sitt namn från vattendraget Helgeå. 1026 inföll slaget vid Helgeå då Knut den Store av Danmark besegrade den dåvarande svenska kungen. Något krig utspelade sig dock inte i helgen, men ett och annat slag i ansiktet fick jag. Inga fysiska slag, mer som en musikalisk käftsmäll.
Jag ankom på Fredagseftermiddagen och hann bevittna en del av My Dear Addictions spelning. Metal med tunga riff, mjuka melodier och bröl varvat med sång. Bandet var energiskt och nu i efterhand har jag sett att de fått en hel del bra respons.
Det var lite småkyligt på Folkets Park i Knislinge, men det stoppade självklart ingen. Arrangörerna hade lyckats med de faktorer som är ett måste för dagens festivaler: Ett lagom urval av ”festivalmat” (Ni vet vad jag menar: Langos, pizzaslice, hamburgare), de klassiska bajamajorna, pressområde, klädstånd och det som för många är det viktigaste: Öltält. Anmärkningsvärt är att man fick ha med sig alkoholhaltiga drycker in på området, dock ej i glasflaskor. Framåt kvällen bevittnade jag Civil Wars spelning och efter att ha hört en variation av dialekter kan jag dra slutsatsen att denna lilla skånska festivalen inte bara lockar lokalbefolkningen.
Jag hinner även med att lyssna lite på coverbandet Captain Jack som inkluderar en hel del klassiker i sin låtlista: Bon Jovis Runaway, Dude Looks Like A Lady och Dios Holy Diver. Dessutom soundcheckar man till Talismans I’ll Be Waiting. Det är faktiskt guldvärt med coverband vid såna här tillfällen. Jag avslutar kvällen med de fantastiska danskarna D.A.D.
Redan innan festivalen började meddelades det att Nazareth ställer in på grund av sjukdom. Istället för att hitta en ersättare väljer arrangörerna att röra om lite i spelordningen. På Lördagskvällen kom även det andra, stora bakslaget: The Hives ställer in. Snacka om en kalldusch. Men det löste man genom att Hardcore Superstar fick ta över som headliners och amerikanska Warner Drive fick göra sin andra spelning för dagen. En spelning jag såg sittandes vid öltältet, man skulle kunna beskriva det som populärmetal som är typiskt för amerikanerna. Hängivna, energiska och glada för att få chansen att spela ännu en gång gav de allt på scenen.
Knislinge bjöd på två fantastiska festivaldagar. Rutinerade, klassiska rockband varvat med nya, intressanta band. Det bjöds inte på något fint väder, men vad gjorde det när stämningen var på topp? Det ska bli spännande att se vad vi har att vänta oss den sista helgen i Augusti 2014. Vem vet, vi kanske ses där?
