Datum: 2014-11-28
Även om öppningsakten Grave levererar ett mer välsvarvat death metal-framträdande än sina genrekollegor i Morbus Chron lider de båda av samma vanligt förekommande problem; enformighet. Det må kännas som om banden tuggar småsten till frukost, alternativt att de är lika brutalt hårda som en betongvägg. Samtidigt bjuds det på en kompakt vägg av slentrianmässiga ljud där nyanserna är ytterst svåra att urskilja. Jag vet att båda banden kan, jag ifrågasätter bara deras val av livearsenal där mångsidighet inte har prioriterats. Kanske är det också därför som det återförenade At the Gates känns så brutalt vitala trots att dagstidningarnas intervjuer har lockat till sig Stockholms hela hipsterliga. Flanellskjortorna är på plats, likaså den kortklippta backslicken, de obligatoriska feta glasögonbågarna och välansade skägget. Som ett gäng semestrande utbölingar bland lokalbefolkningen har de sökt skydd i baren under förbanden, bara för att långsamt krypa framåt när Göteborgs death metal-pionjärer bestiger scenen. Jag är dock villig att ge beröm till den medelålders man som har Aftonbladet inkilat under armvecket. Det är nästan mer metal än en sliten hårdrockströja.
At The Gates
En spansktalande röst, ett stämningsuppbyggande intro och en sekunds tystnad. Kalla det lugnet innan stormen eller dra upp klichén om att hela lokalen håller andan, men något elektriskt ligger sannerligen i luften innan bandet brakar loss i Death and the Labyrinth från årets comeback platta. Scenljusen levererar ett mindre blixtkrig innan sångaren Tomas ”Tompa” Lindberg rusar upp på scen för att levererar sitt karaktäristiska (och aningens hesa) growlande. Med en glatt leende blickar han ut över den kompakta massan av viftande djävulshorn, en åskådarsamling av fans som under kvällens gång kommer få många ärliga ryggdunkningar från göteborgarna.
Jonas Björlers testosteronstinna basspel lovar gott men redan vid Terminal Spirit Disease (och då är vi bara fem låtar in i kvällens spelning) får undertecknande äta upp sina bittra ord om Stockholms semestrande trendnissarna. För ta mig fan om det inte är de som skriker hårdast och mest innerligt. Åtminstone när Tompa ger klara direktiv om när och hur nävar ska höttas i luften. Men den som går svettigast ut ur denna sammandrabbning är trummisen Adrian Erlandsson, vars infernaliska bankande till och med får backstage folket att entusiastiskt plocka fram sina lufttrummor.
Varje låt, långsam som snabb, möts av fantastisk respons. Det verkar nästan finnas någon form av svårantastlig energi djupt begraven i kvintettens reptilhjärnor. Dessutom är det skönt att se att den vitalitet som bandet utstrålade på återföreningsturnén 2008 fortfarande håller i sig. Med minimalt mellansnack briserar låtbomb på låtbomb där bland annat City of Mirrors, Heroes and Tombs, World och Lies och Kingdome Gone (obligatorisk på varenda konsert) avverkas. Allt detta uppbackat av en ljustekniker som förmodligen skulle kunna nynna varenda At the Gates-låt i sömnen. Det är helt enkelt ett snuskigt snyggt och allomfattande framträdande där den plötsliga encoren vittnar om att allt går på tok för fort när man har kul.
Bäst: Kingdome Gone.
Sämst: med endast fem skivor i bagaget önskas en jämnare fördelning av låtmaterial.
Betyg: 8/10
Fler bilder (även med Grave och Morbus Chron) hittar ni här – LÄNK
Foto: Sandra Thulin
Text: Cecilia Wemgård
