En trio legendariska gamla gubbar som spelar för att ha kul? Eller en ny supergrupp som kommer att ta världen med storm? Från och till är det många metalmusiker som känner att deras åtaganden inte är tillräckliga, att det finns för mycket fritid i vardagen och att en sammanslagning med andra lika väletablerade artister kan skapa ett band utöver det vanliga. The German Panzer är just ett sådant initiativ. När Accept-kollegorna Stefan Schwarzmann(trummor) och Herman Frank(gitarr) fick för sig att slå sina kloka huvuden ihop sådde det fröet till Panzer. Ett frö som kom att gro och skjuta skott när de sedan värvade Destructions frontman Schmier (bas och sång). Men knappt hade bläcket hunnit torka på pappret innan de första juridiska problemen var i antågande.
– Vi heter Panzer, punkt slut! Förklarar Schmier över en knagglig telefonlinje från Tyskland. Hela delen med ”The German” var vi tvungna att lägga till för att undvika juridiska problem. I dagsläget är allt redan upptaget och när man som vi är uppbackade av ett internationellt skivbolag, samt har ett internationellt skivsläpp i antågande blir man lätt en måltavla. Vi har redan haft en del band som har hört av sig via några riktigt otrevliga mail. Vi har lagt in det fullständiga namnet i vår officiella logga men vi vill helst kallas för Panzer. Det var länge sedan jag var i en sådan position att jag behövde namnge ett nytt band. För oss låg en del av problematiken i att vi inte ville ha ettmesigt namn. Panzer är ett slagkraftigt ord som omedelbart fastnar hos lyssnaren. Det är rakt på sak, metal och krossar allt. Men som sagt, för att undvika problem har vi fått lägga oss till med ett litet prefix.
– Visst, namnet är lite kliché. Lika så att vi valde att sätta en pansarvagn på omslaget men det speglar får musik. Vi hade en vision redan från början om hur vi skulle utforma musiken. För oss var det ett perfekt koncept. Vare sig du är positivt eller negativt inställd till namnet så kommer du att minnas det en bra tid framöver.
Hårdrocksmusik och metal har i dagläget existerat i några årtionden. Det är ytterst svårt att inte falla in i redan använt material, referenser eller ord. Den stundom hårfina balansgången mellan att vara traditionell eller kliché är alltid närvarande. Emellertid är detta inget som bekymrar den basspelande och vrålande tysken.
– Klichéer är både heavy metals bakgrund och historia. Dessutom har både Destruction och Accept varit med och skapat dessa klyschor en gång i tiden. Utan rock’n’rollens plattityder skulle vi inte heller ha någon hårdrock. Personligen är jag inte alls förtjust i att många av dagens band klipper av sig håret, klär sig som Svenssons men ändå spelar metal. Metal ska vara en revolt mot samhället. Därför är det är viktigt att hålla liv i det som folk ser som banala uttyck.
– När det kommer till Panzer så gick vi aldrig in med inställningen att vi skulle återuppfinna hjulet på nytt. Vi växt upp under 80-talet så vår inre glöd är skapad under denna tidsepok i hårdrockshistorien. De ämnen som vi tar upp faller sig naturligt för oss. Vi är stolta över våra rötter. Du kan använda Destruction som en referens i vår musik men du kan även höra influenser från våra favoritband såsom Motörhead, Judas Priest och liknande.
Vilket för oss tillbaka till skapandet av denna nya supergrupp. För bandets grundstruktur murades i första hand av Stefan och Herman. Duon som plötsligt upptäckte att de saknade både en bassist och en sångare.Vilket lyckligtvis är de två instrument som i kombination med varandra blivit Schmiers signum.
– Det är faktiskt rätt så roligt att de ringde mig. Jag tyckte nämligen att jag kom från en för tung metal bakgrund (Destruction spelar thrash metal medan Accept verkar inom heavy metal) för att passa in i deras ljudbild. Men nu har bandetutvecklats till en tyngre version än vad som från början var tänkt. Så det som förvånar mig mest är att Panzer faktiskt fungerar. Jag var väldigt hedrad när de hörda av sig och det var en spännande erfarenhet att få arbeta med dem.
– Vi jobbar väldigt spontant och några av inspelningarna satte vi på första försöket. Med Panzer har vi alla kunnat gå in utan den överhängande pressen som vi har i våra huvudband. Vi bryr oss inte om vad folk tycker utan vi gör detta för att ha kul. Vi hade ingen aning om ifall detta skulle gå hem i stugorna men vi följde våran instinkt. Självklart ger det ett annat perspektiv på hur man arbetar kring inspelningen. Du kan göra vad du älskar istället för att bli låst i vad du måste göra.
-För mig är det fantastiskt att få spela gammal hederlig heavy metal igen. Det är något som jag tyvärr inte kan göra med Destruction eftersom vi spelar en annan typ av musik där. Det är rätt skönt eftersom jag inte har någon press på mig när jag spelar med Stefan och Herman. Jag kan göra vad jag älskar, testa på nya saker och så har jag mer utrymme för att arbeta med min sång. När de ringde mig undrade jag om jag verkligen skulle vara rätt kille för dem. Det visade sig dock att det här samarbetet fungerade utmärkt. Herman skrev sina låtar, jag skrev mina. Sedan hade vi bara några månader på oss att få ihop hela albumet innan jag skulle ge mig ut på turné med Destruction igen.
Även om thrash metal ligger Schmier närmast om hjärtat så hymlar han inte med att han både har ett gediget intresse för gammal punk och New Wave of British Heavy Metal. Men för att hitta det som en gång i tiden startade allt så får man gå längre tillbaka i musikhistorien än så, nämligen så långt tillbaka som Elvis och den smittsamt rockiga låten Jailhouse Rock.
-Det stämmer. Min far hade en vinylsamling med rock’n’roll album som jag inte fick peta på. Därför passade jag självklart på en dag när han var på jobbet. Jag smög fram till samlingen och den första vinylen jag fick tag på innehöll just den låten. Första gången jag hörde musiken blev jag som bortblåst. Elvis röst och gitarrerna var fantastiska. Så varje gång min far var på arbetet gick jag till hans vinylspelare grävde mig igenom hans skivsamling. Jag vet inte hur gammal jag var, kanske tio år, och jag lyssnade på allt om och om igen.
Även om du beskriver Panzer som något du gör för nöjets skull så har du alltid haft en djupare mening bakom din lyrik. Känner du att detta är något som följt med till Panzer?
– Jag är en låtskrivare med punken som bakgrund. Jag skriver om det som bekymrar mig i min vardag. Detta är något som är ständigt återkommande vare sig jag är ute på turné eller slår på TV:n. Jag är konstant inspirerad av miljön runt omkring mig. När det kommer till Panzer är lyriken aningens lättsammare än i Destruction. Panzer handlar snarare om att bejaka hårdrockens själ . Men för mig är även lyriken sammankopplad med min personlighet. Jag skriver som bäst när jag är spontan eller när jag bara sätter mig ned för att skriva av mig min ilska. Jag förbannad på saker i min omnejd. Vilket är inte så konstigt, jag har italienskt blod i mina ådror. Att gå djupare in i lyriken är en form av personlig terapi.
Går det att skriva texter med djupare politisk mening när musiken snarare handlar om att ha roligt?
– Engelskan är inte mitt modersmål och när jag var yngre var mina språkkunskaper rätt dåliga. Nu när jag är äldre har jag ett helt annat ordförråd. Jag kan utrycka mig på ett bättre sätt när jag skriver engelska texter. Däremot behöver jag blanda det seriösa med det roliga. Det är så mycket skit som sker i världen idag. Vi har konflikten med Ryssland och alla fokuserar på att propagera för sina egna åsikter istället för att se det hela på ett större plan. Vi istället borde samarbeta. Världen är på väg åt faderns medan vi sitter och pinkar in våra egna territorier. Vi gör samma misstag idag som under andra världskriget. Alla vill att deras åsikt ska vara den rätt, men långt ifrån alla har faktiskt rätt.
– Vi skulle kunna ha en fantastiskt jämställd värld om folk slutade att skapa sådan jävla dramatik. Ta bara en sådan sak som västvärldens åsikter om Koreakonflikten. Nordkorea är demoner medan Sydkorea är så himlars västerländskt och bra. Du får ursäkta mig, men när jag senast var i Sydkorea var det knappast så bra som det sägs på nyheterna. Folk följde bara de drömmar som staten gav dem och man fick inte ens bestämma sin hur långt hår man skulle ha. Folk arbetade som maskiner utan vilja. Men självklart pratar inte folk om att även Sydkoreas befolkning är förtryckta.
När det kommer till nästa års förfaranden har Schmier knappast ett lugnt schema. Panzer kommer förmodligen att ge sig ut på någon form av turné samtidigt som tysken planerar att släppa ett nytt album med sitt skötebarn, Destruction. Det sistnämnda bandet är dock det som alltid går i första hand och skulle hans åtaganden leda till tidsbrist står tyskens huvudband i första ledet om uppmärksamhet. Men hur framtiden ser ut i ett längre perspektiv är däremot ovisst.
– Jag har aldrig tänkt i bannorna om att bli pappa, det har känts oansvarigt att sätta ett barn till världen med ett sådant här samhälle. Det måste vara rätt tidpunkt och tillfälle. Folk påpekar att jag börjar bli gammal (Schmier fyller 48 år den 22 december i år) men jag ser det inte på det sättet. Det händer när det händer, samtidigt får jag frågor om hur länge jag planerar att fortsätta med musiken. Men min framtid ÄR musik, jag kan inte och kommer aldrig att lämna detta. I Panzer har vi en fantastisk kemi. När det kommer till musikskrivandet är vi gamla gubbar, men när vi bara umgås och har kul är vi som småbarn i en godisbutik.
Text: Cecilia Wemgård
