Vid 14.40 satt jag i CrankItUp-tältet inne på området och lyssade på Death Angel som spelade på BanditsRockStage. Utom synhåll men av det jag hörde så gillade jag det tungt musikala. Tungt och hårt, ögonbrynen åkte därför högt upp när det bandet väljer att spela en låt som lät som om de försökte härma DIO fast lite tyngre. Väldigt lustig blandning med det tunga blandat med klassisk rocksång. För min del hade det gärna fått vara mer melodiskt, men jag vill inte påstå att jag inte gillade det jag hörde. Jag hörde inga direkt jubel där jag satt men applåder hörde jag. Festivalen gav idel trevliga intryck, mitt sällskap i tältet fick sin langos serverad från den lilla langosvagnen 25 meter bort. Det kallar jag för service. Folk var glada och verkade väldigt peppade på dagens spelschema. Många fulla karaktärer kom förbi tältet och snackade lite skit, många mindre fulla kom också förbi och pratade om lite mer vettiga saker.
Det är en härlig blandning på folket här. Allt från snygga tjejer som spenderat flera timmar med smink och kläder, till tjejer som går omkring i bh. Snubbar med dreads eller långt hår, rakade killar med tatueringar och piercingar. Som jag sa vid ett tillfälle igår: från en tjejs perspektiv finns det många läckerbitar här och vice versa.
BLOWSIGHT torsdag. GasklockanStage klaockan 16:15.
Under soundcheck projekterades loggan med dödskallen bland de tre kryssen, jävligt snygg bandlogga som även de är en fröjd för ögat. Folk stod redan framme vid scenen och busvisslade och hejade fram bandet. De klev på scenen och entrade den med låten ”I Wish you 666” till publikens jubel. Rakt på sak och det sätter en standard för resten av konserten. Jag har sett Blowsight ett flertal gånger förut så jag kände igen många av de trofasta fansen som stod längst fram och sjöng med. Jag har nog inte insett vilken publik bandet har, men eftersom de just nu turnerar mycket i hela Europa så är de mer erfarna än jag trodde.
Lokalen ger tyvärr ett lite grötigt ljud.
De fortsätter spelningen med en låt som jag tycker var lite ’high school’ för personligen tycker jag att desto tyngre låtar, desto tajtare och definitivt bättre låter de. Under tredje låten har de blivit varma i kläderna och har fått med sig publiken. Nu har det blivit ganska trångt framme vid scenen och fler hade hittat in till inomhusscenen.
Nick gör sig bättre framför micken utan gitarren, det blir mer ös och mer underhållande att titta på. Inte för att de är tråkiga på något sätt, dessutom är alla fyra lite av ögongodis med instrument och talang. Mitt under konserten spelar de en av de låtar som gått varma på radio. ”Bandit for Life” sätter igång publiken med hopp och sång och hela lokalen. De fortsätter med deras lite poppiga hardcore och bjuder lite mer på en show, de ber publiken om en mosh pit och de får de utan tvekan. En blandning av old school och poppig hardcore men bandet gör dessutom en cover på Lady Gagas ”Pokerface”, eller är det en tribute? Som sagt, ett band med snygga killar med talang och en jävla känsla på scen. I helhet är jag supernöjd med jag sett och hört, men var inte nöjd här.
Efter konserten ryckte jag tag i trummisen Fabbe och standin-basisten Miche för lite snabba frågor.
Varför spelade ni ”Pokerface” här på Getaway, är det rätt scen för den låten?
– Det är en bra låt att göra för det är kul att chocka publiken. Det är ju en poppig låt som alla känner igen, även om man är ett metalfan. Det är en svängig låt som får publiken att hänga med då de kan känna en viss samhörighet med bandet.
Hur är skillnaden att spela på ett event som Banditboat och en festival som Getaway?
– På den här spelningen valde ju folk för att komma och se just oss. Folk kände till låtarna och startade mosh pit under flera låtar. Det var kul!
Vad blir nästa spelning för er?
– Nästa spelning blir på 7:e augusti på Wacken i Tyskland. Vi släpper ju en ny EP veckan innan. Den blir tyngre, hårdare, poppigare och mer bäst. De nya låtarna är pop-Blowsight plus old school metalsound. Det blir en bra blandning, som en bra Chili Con Carne.
Betyg: 7/10
PAPA ROACH. Torsdag. BanditRockStage 18:45
De kliver på och startar konserten med ”Getting Away with Murder”. Tyvärr hade de problem med ljudet, så man hörde knappt sången de två första låtarna. Men det var lite skitsamma, det verkade inte riktigt som om folk brydde sig då de som stod längst fram sjöng med och höll igång. Längre bak dock var det lite för lugnt. Solen var stekhet denna fina torsdagskväll och redan under andra låten ser man hur svetten rinner från samtliga i bandet. Men de gav inte mindre för det. Det slår mig hur längesen det faktiskt var som jag lyssnade på Pappa Kackerlacka. Kommer på att jag kan egentligen bara deras äldre låtar. Men det gör inte konserten det minsta sämre. Heck no! Detta var en av de bästa livespelningarna jag någonsin sett. När jag var yngre var de ett av mina favoritband, så att se dem nu och röja med så gott jag kunde var helt underbart! De får med sig publiken på ett sätt jag inte varit med om förut. Vi blev tillsagda att sätta oss ner på huk och på fyra hoppa upp och hälften av alla som stod framför scen gjorde som vi blev tillsagda. Samtidigt som de hade en setlist som var som sprungen ur sagor om enhörningar och drakar så var Jacoby vulgär likt ett inavlat träsktroll! Det blev många svordomar och dissar men med glimten i ögat såklart.
Jag fann mig själv mållös så jag bestämde mig för att sluta anteckna och njuta av konserten istället. I min block står det ”Totalt jävla, fucking awesome!”
En timme går så otroligt fort! Att ha en konsert här på Getaway Rock Festival och spela godingar som ”Getting Away with Murder”, ”…To Be Loved” och ”Hollywood Whore” plus många fler kan inte varit annat än roligt för dem. Det såg också så ut som det från publikhavet. Helt enkel klockrent!
Betyg: 10/10
Direkt efter gick jag över till MonsterEnergyStage för att se Bullet for My Valentine som spelade 20.21, men efter att fortfarande känna mig euforisk över att ha sett en av de bästa konserterna i mitt liv (kanske var att ta i, men just då var det så) kändes det inte helt okej. Helt annat band i en helt annan genre som jag vanligtvis skulle döda för att se, kändes ganska b. Kan tyvärr inte ge något proffsigt utlåtande om konserten då jag valde att gå helt enkelt gå därifrån. Men jag ville inte förstöra bilden jag har av dem, för efter Papa Roach behövde jag varva ner. Gled in back stage på GlasklockanStage och såg de sista låtarna som Graveyard spelade. Det var fullsmockat där inne. Varför de tryckt in ett sådant bra jävla band på den lilla scenen är fortfarande ett mysterium för mig. De skulle helt enkelt spelat på BanditRockStage, kön var lång utanför. Man tänker dödsmetal när man hör namnet Graveyard, men icke! Välkommen tillbaka till 1972 och stonerrock när den var som bäst. Basisten och trummisen gav fan allt de hade på att röja. Mycket imponerad, gå och se dem om ni får chansen!
ALICE COOPER. Tordag. Monster Energy Stage 22:30
Undertecknad såg showen på Gröna Lund i måndags så jag visste vad som väntade. Den här gången fick jag ”bara” se den från publiksidan, jag stod på scenen och tittade i måndags. Men jag måste säga att jag fortfarande är imponerad av den här mannen i 60-årsåldern. Han vet hur man röjer trots sin ålder. De spelade enligt samma setlist som i måndags och det var bara bra för det var en skön blandning. Jag hade dock velat höra ”Man Behind The Mask” men man ska vara glad för det man får. Trots att jag alltid lyssnat på Alice har jag nog aldrig riktigt uppskattat musiken till fullo som jag gjorde när jag stod i publikhavet på Getaway Rock Festival. Dubbelkaggar, tunga riff och bara basisten Chuck är fantastisk.
Under låten ”Under my Wheels” såg jag hur folk dansade och sjöng med, eftersom den är lite mer rocknroll. På Gröna Lund var det så fullt med folk att de knappt hade yta att röra på sig. Mellan 14-15 tusen personer på den lilla ytan var väl bra jobbat men rätt så jobbigt.. Här hade folk ytan att röra på sig och kunna njuta av musiken på ett annat sätt, jag är osäker på hur många som var där men uppskattningsvis sju tusen fans. Alice Cooper dansade och underhöll oss med showen som han alltid gör och hade ett jävla driv. Bandet var helt fenomenala och samspelta, men det är väl egentligen inte så konstigt. De körade mycket men så fort de fick chansen rörde de på sig och bjöd på sig själva, de skrattade och verkade njuta lika mycket som stjärnan själv. Under ”Shool’s Out” gästpelade Ryan Roxie som spelade med Alice i över tio år, men slutade för några år sedan. Det var ett kärt återseende för många, då jublet dånade i mina öron. Kan det ha varit låten eller var det en kombination? Hur som helst fick jag även en intervju med denna jordnära karl strax innan konserten. Intervjuen med Mr. Roxie hittar du HÄR!
Betyg: 8/10
Still young, ROCK ON! // Raili Nilsson
