Medan den norska black metalscenen sakta men säkert har utvecklats till ett kommersiellt ekorrhjul, där musikerna mer än ofta pryder de lokala skvallertidningarna, finns det åtminstone ett band som månar om mystiken. Legendariska Gorgoroth är lika hemlighetsfulla idag som när det begav sig i början av 90-talet. Trots fängelsestraff och giftiga rättstvister har grundaren och gitarristen Infernus fortsatt att driva bandet framåt, något som har resulterat i att den kommande skivan, Instinctus Bestialis, efter flera års väntan äntligen är klar.
– Vi har arbetat med albumet sedan 2009 och blev klara med inspelningen i slutet av förra året. Tomas Asklund (ex- Dissection, ex-Dark Funeral) mixade skivan i början av detta år och nu jobbar vi med några smärre justeringar. Arbetet borde bli klart imorgon (21 maj). Mastringen kommer att ske i slutet av juni, förklarar Infernus sakligt.
Mixningen är dock den andra i ordningen och däremellan har bandet varit ute på en månads lång Europaturné. På frågan om detta har kommit att påverka slutprodukten är svaret lika pragmatiskt som tidigare.
– Jag förstår din poäng men skulle nog kalla det för en överdrift. Nej, låtarna har inte påverkats av att vi har varit på turné.
Kan du berätta vilken riktning detta album kommer att ta? Det är första gången vi får höra er nya sångare, Atterigner, på skiva.
– Jag föredrar att låta lyssnaren avgöra detta själv så vi får helt enkelt vänta tills albumet har släppts. Ofta finner jag det genant när musiker försöker att predika eller förklara för lyssnaren vad deras musik handlar om. Jag anser att produkten ska kunna tala för sig själv.
– Jag har känt honom (Atterginer) sedan jag kontrakterade honom till mitt eget skivbolag, vilket var för ungefär sex år sedan. Han är en bra kille och en bra vokalist. Lätt att umgås med. Självklart är han en lysande person som bidrar med en fräsch fläkt till det vi gör. Han har sitt eget perspektiv på hur saker ska skötas.
Trots dessa lovord är det inte den serbiske sångaren som bandet har plockat med sig ut på turnén. Lotten att agera Gorgoroths frontman har fallit på kollegan Hoest från norska Taake. Och det är inte första gången som denne landsbroder har följt med gruppen ut på vägarna.
– Det är en lång historia som slutade med att vi hade Atterigner på skivan och Hoest med oss ut på turnén. Vi gjorde en turné i Syd-och Centralamerika runt 2012 med Hoest. Eftersom samarbetet fugerade så bra bestämde vi oss där och då för att fortsätta med detta. Därför gjorde vi nu en andra turné med honom.
– Jag gillar att turnera ifall jag har ett bra arbetslag med mig, vilket jag i dagsläget har. Jag har en bra organisation runt omkring mig som kan leverera kvalité. Säkerhetsvakterna är bra och arbetslaget är strålande.
Så du kände inte att du skulle ta med din nya sångare och ge honom en uppvärmningsrunda?
-När det kommer till hur jag hanterar laguppställningen i bandet känner jag mig inte på något vis tvungen att vara tillmötesgående för publikens förväntningar. För flera år sedan passerade jag en gräns som i dagsläget gör att det enda som betyder något för mig är om det personligen känns rätt.
Kan du berätta något som skrivarprocessen? Vart får du inspirationen ifrån?
– Inspirationen är antingen där eller så är den inte det. Till detta album började jag skriva materialet redan 2009, precis efter att vi hade gjort klart Quantos Possunt Ad Satanitatem Trahunt (2009). När det kommer till bearbetningen av materialet har jag inkluderat Tomas i större utsträckning. Vi har haft en större fokus på arrangemanget än tidigare. Skivan kommer att släppas snart så eventuellt lanserar vi en teaser i digital form så snart mastringen är klar. Möjligtvis blir detta runt slutet av juni eller första veckan i juli.
– Vi har inte känt ett behov av att stressa fram det här. Skivan är självfinansierad så egentligen behöver vi inget skivbolag. Anledningen till att det har tagit så lång tid är för att vi vill kunna stå för det vi har spelat in både när vi släpper det och i framtiden.
Att intervjua Infernus är inte lätt. Norrmannen är sparsam med svaren om fokus inte ligger på musiken. Han är dessutom ständigt på vakt ifall frågorna blir allt för personliga. Däremot pratar han gärna utförligt om sitt missnöje med vad han anser vara en rådande slapphet bland dagens musiker.
-Jag har kunnat leva på Gorgoroth i några års tid. Samtidigt har jag flera sidoprojekt som jag har hållit på med i evigheter. Jag tycker att det är bättre att en musiker spenderar sin tid ute i samhället istället för att sitta hemma och dricka öl. Eller ännu värre, att hänga på någon bar och skryta om sitt rockstjärneliv.
– Jag vill helst inte förknippas med dessa artister. Folk skryter, fuskar och stjäl. Det är besvikelse på besvikelse. Om du verkligen har drivet att göra det du vill göra borde du kunna plocka ut de bästa beståndsdelarna och sedan, för din egen överlevnad, bränna övriga broar.
– I allmänhet så gillar jag väldigt få av dem. Jag klarar mig bra på egen hand. Självklart måste jag ha mina kontakter för att upprätthålla en given funktionell nivå när det kommer till mitt musikaliska utövande. Annars är jag upptagen med andra projekt. En söndagskväll har jag viktigare saker för mig än att ta bussen in till centrum och umgås med lokalbefolkningen.
Kan du berätta något om dessa sidoprojekt?
– Det är inte musikrelaterat. Jag har arbetat inom mentalsjukvården i 16 års tid. Det är inget utmanande jobb som tröttar ut mig. Jag kan lika gärna gå upp på morgonen och göra det. Till en viss nivå arbetar jag med att hyra ut fastigheter. Utöver det hjälper jag även en vän som är huvudansvarig för säkerheten på våra turnéer. Han har ett företag som bygger scenkonstruktioner för större evenemang.
Du verkar vara en väldigt jordnära människa. Vad får du ut känslomässigt av att arbeta med annat vid sidan om musiken?
– Jag känner mig som en bättre människa. Att gå upp på morgonen, att göra ett gott dagsverke, att betala skatt och vara en av samhällets upprätthållare. Att inte vara en snyltare, vilket det finns allt för många av i Norge. Inom musikbranschen finns det en överrepresentation av denna typ av människor. Likadant bland de metalmusiker som bor i min omnejd. Jag har varken överseende eller respekt för den typen av beteende.
Anser du att det är din plikt att bidra till samhället?
– Nej, men det får mig att personligen må bättre.
I dagens IT-betonade värld, där mediekarusellen är lika snabb som den är allomfattande, exploateras metalmusiken på löpande band. Att ställa upp på intervjuer är däremot något som Infernus beskriver som ett måste snarare än en frivillig sysselsättning.
– Jag gillar inte att uppmärksamheten fokuseras på mig som person. Fokusen ska ligga på det jag producerar. Självklart måste uppoffringar ske. Även om jag inte gillar att bli intervjuad så måste jag göra det för att marknadsföra mitt band. Jag är däremot varken förtjust i eller beroende av publicitet som fokuserar på mitt privata liv. Jag njuter av att vara anonym. Om jag är mitt i centrala Bergen vill jag inte att vem som helst ska känna igen mig. Om det är någon som jag behöver prata med ser jag hellre att jag själv får välja att ta kontakt med den människan. Det är en av aspekterna till att jag har varit restriktiv.
Har det varit såhär hela ditt liv? Har du alltid varit en privat person?
– Åtminstone sedan jag började att arbeta med musiken. Jag har aldrig förstått varför min privata person ska vara tillgänglig för vem som helst. Jag gör musik och det är genom musiken som jag ger något till dessa människor. Inte genom att öppna upp mitt hem för någon reporter.
Musiken är din röst utåt?
– Detta är ett komplicerat ämnen att diskutera. Jag undviker det hellre än att det blir något slätstruket löjeväckande artistiskt babblande. Låt oss vara överens om att den är det men att jag inte vill utveckla det vidare.
Text: Cecilia Wemgård
Foto: Gorgoroth
