I ett hyggligt uppfyllt publikhav på Black Carpet firas de nya släppen av Gormathons Following the Beast och Frantic Ambers Burning Insight. Stämningen är god och det är ett lagom tryck bland de som har anlänt till denna tillställning. Trots att det är tre helt olika band, finns det en vänskaplig koppling mellan dem som fansen får bevittna. På så sätt blir kvällen händelserik och extremt underhållande, precis vad man önskar sig på ett releaseparty.
Gormathon
Tony Sunnhag gör sig, i bar överkr
opp och skinnbrallor, hemmastadd på catwalken som tidigare har använts under Deadly Seams modevisning. Gruppen inleder sitt set med Absence of Trust där man skulle ha kunnat önska mer explosivitet i avstampet. I harmoni med Tonys gutturala vrålande och instrumentalisternas tunga komp tar sig death metal-bandet igenom låten med en tillbakadragen attityd. De har inte lyckats sprida någon vidare energi ut i publiken och verkar under sin hårda fasad vara lite hämmade. Som tur är blir de under konsertens gång varmare i kläderna och lyckas i slutändan få en bättre kontakt med sina åhörare. Under Land of the Lost bjuds det på allsång och vid Love is a Motherfucker ställer sig flera fans vid scenen för att släppa loss med sina långa hårsvall. Under solona är gitarristerna oerhört samspelta och tonerna kommer ut fint i ljudbilden. Tyvärr börjar micken glappa under Gormathon och Tony måste mitt i akten gå av catwalken för att lösa problemet, vilket tynger ner stämningen som de har lyckats bygga upp från sin småtrista start. Teknikfelet är inget som påverkar hela konserten, men de är ändå inte tillräckligt underhållande för att man ska kunna räkna detta som en redig konsertupplevelse.
Bäst: Bra ljud och en mer avslappnad stämning närmare slutet.
Sämst: Stundvis bristande närvaro på scen och en icke så händelserik show.
Betyg: 6/10
Frantic Amber
Som ett skott i skallen och vips sugs du in i Frantic Ambers råa patron-och kamouflagedekorerade föreställning. Detta är melodisk death metal när den är som bäst. I inledningen rullar ett videospår till nysläppta Burning Insight på filmduken. Väl uppe på scenen tar energiska Elizabeth Andrews plats med ett stolt kroppsspråk på catwalken och börjar kräla långsamt längs golvet. Djupt stirrar hon i publikens ö
gon och pressens kameralinser. I mellansnacket utstrålar bandet en stark positivitet och man känner sig varmt välkommen. Dessutom introduceras den nya basisten Madeleine som spelar sitt tredje gigg med gruppen. Under spelningens gång går det upp för en vilka hängivna fans de har lyckats samla på sig genom åren, något de verkligen förtjänar. Framträdandet känns komplett och de agerar professionellt. Enda besvikelsen är att de inte har ett så genomträngande ljud på gitarrerna då Mio Jägers solon nästan inte hörs alls. De bjuder på allt från harmoniska stycken, som nya Soar, till smått medryckande Drained i en perfekt dynamisk blandning. Avslutningsvis bjuds Gormathons Tony upp på scen och bidrar med growlkör på Ghost innan deras set är slut. Vid det tillfället känner man en helhet med kvällen och en stark gemenskap mellan musikerna.
Bäst: Scennärvaron och spelningens fullständighet.
Sämst: Lite mosigt gitarrsound.
Betyg: 9/10
Hysterica
Ett band med starka rötter inom gammal hederlig heavy metal kan aldrig gå fel under en kväll som denna. Med slagkraftiga Heels är Hysterica igång efter ett två års långt break. Bitchie levererar ett klockrent solo och deras framförande är avslappnat och framåt. Vidare på Breaking the Walls går Annie De Vil 
ut på catwalken och räcker fram mikrofonen till diverse utvalda i publiken. Fansen är glada och sparar inte på krutet när de sjunger med i både refrängen och mikrofonen. Precis som deras föregående ”Sisters of Steel”, har de verkligen lyckats förmedla en positiv energi hos sina åskådare. Plötsligt börjar Mio Jäger och Mary Säfstrand från Frantic Amber röja längst fram vid scenen under Hysterica. Efter ett tag har hela gruppen samlats vid scenkanten för att tillsammans hylla och stötta sina metalsystrar. På detta sätt flyter konserten på ända fram tills Heavy Metal Man spelats och gruppen kliver av scenen. Nu är publiken mer på hugget än någonsin och kräver extranummer. Lite tveksamt går Hysterica upp igen följt av att Satanica meddelar att de inte repat in några andra låtar än de som stod på deras setlist. De beslutar lite på måfå att spela Girls made of Heavy Metal. Trots att en lätt osäkerhet råder om hur detta nummer ska genomföras så lyckas de utan större svårigheter ta sig igenom hela låten med ett jävla ös. Detta blir en bra avslutning på kvällen, och när de går av för att festa med alla andra har de inte lämnat en enda person besviken.
Bäst: Deras avslappnade attityd i sann Heavy Metal-anda.
Sämst: Har svårt att hitta något specifikt som var negativt med denna spelning.
Betyg: 9/10
Text: Jill Wrethagen
