När jag kommer till Göteborgs Rockfest dag 3 är det redan en ca 20 meter lång kö in.
Det går lite långsamt att lotsa in alla besökare och första bandet får skjutas upp.
Väl inne är det inte alls som de två tidigare dagarna, redan nu är det mer än halvfullt. Det känns som att detta kommer att bli en bra dag.
Soul Spine, ett helt nystartat Göteborgsband ska göra sin debutspelning som grupp.Många förväntansfulla åskådare har samlats, nyfikna på vad det är för något som det ska bjudas på.
När bandet kommit igång så fylls lokalen med ett ömsesidigt belåtet uttryck. Först börjar foten stampa i takt till musiken och snart står folk och diggar totalt. Det 70/80-tals inspirerade bandet med influenser från bluesen och sydstadsrocken gör succé.
Micke Rolin på bas knäpper vant på sitt instrument samtidigt som han inte står still en enda minut. Peter Crow, trummis stormtrivs bakom trummorna och nyttjar sitt skinn på bästa sätt. Sångare och frontman Angelo Mayer tar tag i micken och sjunger sina smäcktande toner. Samtidigt ser vi som Ante Niemi på gitarr, han behandlar sin gura varsammare än den vackraste flickan och varvar med att drar solon bakom nacken.
Sicken uppvisning av detta första band.
Dropped, tar över podiet kör stenhårt med sin ösiga rock, det är tunga riff och välpolerat spel från bandet, ibland får man känslan av att sångaren inte riktigt hittar fram, som helhet är der hårt och framförallt bra, så det är inget som stör.
Näst efter det är det Solity från Lund går upp på scen och glänser. Det är ett sjukt, gött, go från scen. Sångare, Jonas Flink sätter press på publiken genom att ta med sig sin gura och spatserar runt i lokalen, allt för att jaga igång de stillastående.
Det låter riktigt bra och när låten Bitch tas upp från portföljen är det precis som en snöboll i skrevet, klockrent! Det är ett skönt tryck nu.
Sticky Dirt, ännu ett skåneband drar vidare i det som har satt standarden på lördagen. Det är hårt det är attityd och det är bra. Det är drag på orkestern som står på scen (förutom från basisten Alexander Jonsson som ser ut att stämma sitt instrument genom hela spelningen). Publikkontakt hade varit att föredra.
Denna petitess stör och drar ner i helhet. Som betalande gäst vill man ha valuta för pengarna, fullt ös från början till slut, tack. Detta gäller samtliga band som inte ger fullt ut.
Burn tar över med sin svängiga gladrock, påminner om Hellacopters och det tidiga Kiss.
Bandet består av gitarr och sång, bas, trummor och synt och det är i mina öron ett behagligt sound.
Man blir glad och mår gott när man hör dem sjunga ut, C’mon C’mon lets have a party.
Bandet bjuder även på helgens visdoms ord i en annan av texterna som lyder; ’Never give up play that music, never give up Rock n’ roll ’.
Vi är framme vid kvällens tredje sista band, Göteborgsgänget Air Raid kliver på scen. Dom sätter prägeln direkt och visar att det är de som gäller, publiken hörsammar detta.
Det är ett nöjt Parken som går igång och sjunger med till klassiker som, When the sky turns red och Annihilation. Även nya låtar förgyller spelningen. Det är tajt, det är rått och det är helt underbart!
För er som inte kan få nog så släpps bandets debutalbum, Night of the axe den 3 december.
Kvällen går i Skånes tecken och näst på scen har vi Malmöbandet Damien. Övergången är smärtfri och den taggade publiken njuter av den hårdnackade horden av röjande rockers på scen.
Det är ett ruskigt ös som skådas och frontmannen Hezzy Esfahani är inte frontman för intet. Han drar igång och sången är som en piska när han använder sin pipa. Hela spelningen har han med sig publiken och när sista låten, Rebel yell (Billy Idol), drar igång är publiken i extas och alla sjunger med. En grym spelning.
Det är ett tråkigt läge för Danger Avenue som är nästa band att gå på. I dagsläget saknar de en sångare då de nyligen blivit en man kort.
En sjuk Viktor Skatt på bas får axla den rollen med hjälp av gitarristen Thomas Van Shaw Bokgren. Bandet kör sin grej som dom gör bäst. Istället för att ställa in spelningen, bjuder de publiken på en show och de gör det bra.
Viktor är tyvärr inte den enda att vara sjuk utan bandets trummis Criss David är inte på topp han heller. Han kör på riktigt bra så länge han orkar. Dessvärre gör det att bandet får korta ner sin spelning lite grann. Det är inte i onödan de ställde sig på scen, jag hörde och såg en del förstagångs tittare som ändå tyckte om bandets sound och säkerligen är nyfikna på mer.
Sister är bandet som fått i uppgift att knyta ihop säcken.
Göteborgs Rockfests sista band att äga scen för denna gång och de äger den inte bara, utan de erövrar den.
Det är en sjuk energi bandet förmedlar och de smittar av sig på publiken.
Kan det sluta på ett bättre sätt?
Nej, detta var den bästa helgen den här månaden..
Ni som inte kunde ta er dit? håll utkik efter nästa tillfälle. Ni vill inte missa det!
Ett stort tack till arrangörerna Martin Englund, Viktor Skatt och Robin Utbult + alla andra inblandade för ett otroligt bra arrangemang.
Bilder hittar ni HÄR
