Nuclear Blast
Släpps den 13 mars
Med inslag av blues har Gotthards rockballader gett oss mersmak av hjärtesorg sedan 90-talet. Refrängen i Heaven (Homerun, 2001) blåser en fortfarande av stolen och Let It Be (G. 1996) får Bon Jovi att se ut som småbarn. Trots ett tragiskt förflutet känns namnet Gotthard fortfarande relevant med en helt reko repertoar. #13 är fjärde studioalbumet med sångaren Nic Meader i spetsen. Det är också klyftigt nog bandets trettonde album. Nummer tretton klingar aldrig bra. Frågan är om Nic och hans kamrater kan vända turen.
Bad News luktar som ett modernt och polerat Aerosmith. Dock känns textförfattandet ungefär lika tråkigt som att spela schack med döden. Det hela blir inte bättre under Missteria där bandet försökt sig på någon form av exotisk ljudbild där sinnesförvirringen är ett faktum. 10.000 Faces känns aningen omogen samtidigt som ABBA-covern S.O.S (1975) låter som ett hjärtekrossande 90-tals original. Another Time har både takt, text och melodi som osar nostalgi och det lyser nog som starkast under Marry You där akustisk gitarr, stråkinstrument och en raspig stämma får ta plats. Better Than Loves riff påminner om post-grunge samtidigt som No Time To Cry påminner om mellanmjölk. Den finns i kylen men är fortfarande helt ointressant.
Förvirringen är total efter att #13 spelat sin sista ton. Hälften av albumet luktar genuint, nostalgiskt, intressant och genomtänkt. Andra häften luktar som fem gamla gubbar i jakten på att hänga med. Att höra alstret susa i bakgrunden kan säkert vara trevligt. Dock efterlyses gåshuden, euforin och den överväldigande käftsmällen Gotthard tidigare slängt upp på skivdisken.
Betyg: 5/10
Spår:
1. Bad News
2. Every Time I Die
3. Missteria
4. 10.000 Faces
5. S.O.S
6. Another Last
7. Better Than Love
8. Save The Date
9. Marry You
10. Man On A Mission
11. No Time To Cry
12. I Can Say I’m sorry
13. Rescue Me
Medlemmar:
Nic Meader – sång
Leo Leoni – gitarr
Freddy Scherer – gitarr
Marc Lynn – bas
Hena Habegger – trummor
