Bara några timmar innan sin spelning tvingades The Hives ställa in, det innebar att Hardcore Superstar tog över som headliners. Det var ingenting jag sörjde, även om det innebar att det skulle bli en längre väntan på att få se Göteborgsbandet. Men när det instrumentala introt This Worm’ For Ennio uppenbarar sig vid 00.15 så får det mitt hjärta att rusa och benen att skaka – En explosion jämförbart med att få en crocketklubba på skenbenet.
De öppnar i vanlig upp med Moonshine och det är gasen på pedalen med maxfart redan från början. Rätt som det är har man redan klarat av de första låtarna och inför Last Call For Alcohol vill Jocke ha upp två stycken på scenen – En utav dessa visar sig vara min vän Angelina, som har följt bandet på flertalet spelningar och som säkerligen kan varenda låt, text, mening och ord utantill. Det går inte att ta miste på glädjen.
Precis som förra gången när jag såg Hardcore Superstar ryker det av kaxighet och attityd när Kick On The Upperclass och Guestlist spelas – Emellan där väntar dock en trevlig överraskning; Run To Your Mama. Jocke och gitarristen Vic Zino är de enda kvar på scenen under låten och det är så oerhört vackert; Vic lever i samexistens med gitarren och Jockes röst balanserar på en tunn linje som gör den alldeles perfekt.
Det följs sedan upp med Dreamin’ In A Casket, som enligt mig är en given låt att spela live – den låter ju så fantastiskt att det ger mig ståpäls. Wild Boys, My Good Reputation och Above The Law, den enda låten från senaste plattan C’Mon Take On Me, får mig att känna som ett barn på julafton. Det som är så beundansvärt med Hardcore Superstar är deras förmåga att aldrig stå still; Vic Zino kutar omkring som en galning och Jocke klättrar upp för scenproduktionen – Det är en show utan dess like och energin smittar av sig likt en sjukdom på publiken. Under We Don’t Celebrate Sundays är det nämligen inte en själ som står still.
Det är en fröjd att se Hardcore Superstar. Det är rock, det är skitigt och det är ärligt. Personligen så är jag glad att bandet avslutade som headliners, det borde de ha varit hela tiden. Det som gör Hardcore Superstar så speciella är deras förmåga att bryta alla lagar på scen, det finns inga ramar att hålla sig inom. De befinner sig helt enkelt över lagen. Jag hoppas vi ses snart igen.
Bäst: Dreamin’ In A Casket, My Good Reputation
& Run To Your Mama
Sämst: Fick ta en del smällar i publiken under
We Don’t Celebrate Sundays
Betyg: 8/10
(Bilderna är från bandets spelning på Sabaton Open Air / Rockstad: Falun )
