Majoriteten av svenskarna som någonsin bevittnat Göteborgsbandet på scen har hittills varit överens: Det här är ett av Sveriges bästa liveband. Jag är ganska säker på min sak när jag säger att det inte förändrats efter spelningen på Sofiero Slott i Helsingborg. Hardcore Superstar har ungefär 40 minuter på sig att värma upp publiken, som till en början ser lite gles ut. När bandet går av har det dock fyllts på med folk och nu verkar de även ha vaknat till liv.
Hardcore Superstar är det första bandet för kvällen och strax innan de tar sig an scenen fylls det fortfarande på med folk inne på området. Många sitter bekvämt ner på en filt och dricker öl samtidigt som andra sedan insläppet har stått vid kravallstaketet för att försäkra sig om den bästa platsen för kvällen. Därav känns det lite glest i publiken när det instrumentala introt This worm’s for Ennio nått sitt slut och bandet rusar ut till Moonshine.
Efter Bag On Your Head och innan Last call for Alcohol som båda rivs av tidigt har jag hunnit tänka samma tanke flera gånger: Är det en studioplatta jag lyssnar på eller en livespelning? Gränsen mellan perfektion och fiasko är hårfin – men det är så bra att jag får permanent gåshud. Jockes röst är inte bara en av de bästa i Sverige utan tillhör något av det bästa jag hört live, någonsin. Bandet förmedlar en sådan energi till publiken och de lyckas med uppgiften att väcka de döda till liv. Ljudet på Sofiero Slott håller dessutom en hög nivå, vilket gör det lättare att njuta av bandet. Både röstmässigt och instrumentalt.
Attitydsmässigt är det inga problem, men maxnivån nås fem låtar in i spelningen när Kick on the Upperclass och Guestlist presenteras, vilket rullar på när Jocke ber publiken ge honom fingret och presenterar Above the Law, enda låten från nya plattan C’mon Take On Me denna kväll och även den låt som orsakar mest allsång och där publikens fingrar åker upp så fort refrängen nås. En fröjd att se och jag ryser till lite lätt – om det gått så hade Hardcore Superstar gärna fått hålla på ett tag till. Istället blir det bara 40 minuter.
Föga överraskande avslutar man med We don’t Celebrate Sundays och jag har äntligen fått se bandet live för första gången. Likt en kristen som för första gången genomgår sin nattvard i Jesu ära har Hardcore Superstar välsignat mig med sin fulländade och oklanderliga rock’n’roll denna kvällen. Något jag rankar aningen högre, även om deras kyrka inte är öppen på Söndagar.
Plus: Above The Law, Dreamin’ In a Casket och bandets perfektion.
Minus: Den korta speltiden, det fanns mycket mer material jag hade velat höra!
Se våran fotograf Satanjas bilder från spelningen här.
