Mitt i det snöpudrade landskapet, under en mjölkvit himmel, lyser bokstäverna intill Forshaga Kommuns skylt: Hårdrock för mångfald 31/1. Det är en stilla, färglös januarilördag i den lilla värmländska orten Deje. Efter en timmes bussfärd med byte i Tjärnheden, en plätt på kartan få hört talas om, där chauffören passar på att dricka kaffe ur sin ståltermos, är bussen framme i det gamla brukssamhället med färre än 3000 invånare.
Coop och ICA, ett vandrarhem, den lokala idrottsklubbens tombola och Pingstkyrkan. På det lilla torget, om det nu kan kallas det, passerar några lördagsflanörer och på vägen rullar en Volvo förbi med Corona och Dr. Alban på hög volym. Det är alltså här, i Folkets Hus, som det allra första eventet där hårdrock och mångfald står i centrum äger rum. Arrangörerna är inga fritidspedagoger, musiklärare eller avlönade projektledare. Det är bandet Wendorizer, tre killar på femton och tjugoett år, som bestämde sig för att förena de två viktigaste sakerna i livet: hårdrock och rätten att respekteras fullt ut för den du är.
Jonathan Agorander, basist och bakgrundssångare, är idag allt annat än en bakgrundsfigur. Tjugoett år gammal är han trions äldste, men också färskaste medlem. I sina blå gymnastikskor och vita t-shirt med HFM-föreningens regnbågslogga på bröstet tycks han vara lite överallt samtidigt utan att tappa fokus. Gitarristen Robin Bidgoli och trummisen Aron Torstensson i likadana tröjor, är båda femton år och går i nionde klass.
Hur tänker ni kring begreppen acceptans och mångfald?
Jonathan: Vi heter hårdrock för mångfald. Vi tyckte att det var ett mycket bättre koncept än hårdrock mot rasism, för då blir det att det antingen är min åsikt som gäller, eller din. Vi säger bara att vi tycker såhär.
Robin: Vi vill ha ett positivt budskap och glädjas över att folk är olika, istället för att bli sura för att alla inte tycker som vi.
Enligt min erfarenhet brukar sådana här idéer bli till hos personer som själva inte tillhör normen. Är det så i ert fall också? Har ni själva upplevt ett utanförskap utöver hårdrocken?
Robin: Jag har alltid känt mig annorlunda än alla andra, men på ett sätt som man är bekväm med. Så känner jag, att jag vill vara annorlunda än den normen som finns.
Jonathan: För mig väcktes det här ganska tidigt, i mellanstadiet någon gång, när man hörde folk säga ”jag hatar bögar”. Jag fattade inte varför jag skulle hata homosexuella. Det blev en frustration över att jag inte förstod varför folk var emot vissa saker. Även om man kanske var en skitunge på andra sätt, så kände jag att jag var lite före de andra i de här frågorna.
Tillhör ni någon av de här minoriteterna själva?
Robin: Hårdrock är ingen minoritet för oss, men det kan vara det för andra.
Jonathan: Så som det är nu så känner jag mig inte utanför för att jag är hårdrockare. Jag är vit, straight cis-person (cis står för en person som känner sig hemma i sitt biologiska kön, dvs. motsatsen till trans-person) och den bemärkelsen är jag väl så mycket norm man kan vara, men jag tror att när man går till individnivå så suddas de här minoriteterna ut. Att det blir överflödigt med att säga ”jag är en del av normen, jag är inte en del av normen”, eftersom alla är lika olika. Vi är väl så norm-aktiga vi kan vara.
Robin och Aron nickar instämmande.
Jonathan: Även om man tillhör normen så vill man visa att man gillar olika. Normen ska vara att man får vara olika. Man behöver inte vara en del av en minoritet för att vara för mångfald, vilket vissa kanske kan tro ibland. ’Jaha, du är engagerad i det här, är du HBTQ?’ Vi har ju regnbågen som symbol och då har en del trott att vi är gay (uttalat gaij, på värmländska). Vi tyckte att det var lite kul att ha en hård metalfont och kombinera det med just regnbågen, eftersom det är en symbol för just mångfald.
Vad har ni för förväntningar på den här dagen?
Robin: Att det ska komma jävligt mycket folk på föreläsningarna och spelningarna.
Jonathan: Det ska bli jätteroligt att se de andra banden spela också.
Aron: Det är många band här som brukar ta gage, men idag gör de inte det.
Jonathan: Ett av banden har åkt ända från Skövde, så man kan se att det är ett riktigt engagemang och det är vi så lyckliga för.
Aron: En del har redan frågat efter nästa HFM-tillfälle. Vi har redan band som sagt att de är intresserade. Det är skitroligt att folk vill att det ska fortsätta.
Så innan det egentligen har dragit igång officiellt, har folk redan frågat efter nästa?
Robin: Ja, vi kunde inte ha gjort ett bättre jobb med marknadsföringen, känner vi.
Aron: I förra veckan när vi var på väg till replokalen, så kom det fram en gubbe och frågade om det var vi som hade hand om evenemanget, för han hade sett affischer för HFM ute.
Jonathan: Han blev jätteglad, för han var från Stockholm och tillhörde den första punkgenerationen. Vi är också väldigt nöjda över den bredd vi fick på banden. Även om det blev tre thrashband, så har alla sitt eget stuk. Så är det ett death metal-band och ett lite mer rockigt.
Thrash-genren tar ofta upp samhällskritik. Ändå vill många att politiken ska hållas borta från hårdrocken.
Jonathan: Det måste finnas vissa principer i en genre. Samhällskritik är en viktig del i thrashen. Vi känner att vi är neutrala, iallafall partipolitiskt. Vi skriver samhällskritiska texter, men de är riktade till hela världen. Det handlar om att individen ska få vara fri, att man ska få leva som man vill utan att politiken ska bestämma över en. Lite Satan-konceptet där!
Robin: Sedan är vi inget band som sjunger om Satan hela tiden.
Tycker ni att fler inom metalscenen borde göra likadant, eller något liknande som ni? Är det här något som ni själva har saknat?
Jonathan: Vi har haft bandet, så vi har inte saknat den biten. Det andra har vi kommit på själva. Jag pratade med Johan Carlsson från Studiefrämjandet, han kommer att vara moderator för själva live-spelningarna sedan, och han sade att problemet inte är att folk inte lyssnar på metal, utan att folk inte arrangerar saker. Banden som vi har kommit i kontakt med nu och även fritidsgårdar har börjat intressera sig. Kanske inte på grund av oss, men ändå.
Robin: I november förra året så skulle vi arrangera en spelning på fritidsgården Tolvmansgatan, men vi fick ställa in det. Det känns ändå som om det händer lite mer nu, att det är på väg att hända något stort. Gamla värmländska band som Vomitory har hört av sig och sagt att de gillar det vi gör. Det är ju sådana som vi ser upp till och det gör det ännu bättre.
Jonathan: Det är peppande att få höra från idolerna att det är bra att vi gör det här. Scenen är ju inte ointresserad av de här frågorna, men man är kanske inte så utåtriktad. Hårdrocken i sig är ju väldigt accepterande. På festivaler i Tyskland kan man få se skyltar med ”Dogs are not allowed in the festival. Nazis: same rules as for the dogs.” Jag kan väl känna själv att inom hårdrocken så finns det en acceptans för att folk är olika, om man nu inte är en sådan som prata om vem som är ”true metal”, men det kanske inte riktar sig till de som inte är hårdrockare.
Robin: Det är inte etniciteten som avgör om du passar in. Det är mer att man inte vill ha posörer, att man ska vara true.
Jonathan: Känner man att någon inte passar in, så säger man kanske inte det, utan håller det för sig själv.
Tror ni att man får hör mer sånt som tjej?
Robin: Jag lyssnar på Ice Age, skitbra thrash med bara kvinnliga medlemmar. Egentligen är det dumt att säga tjejband.
Jonathan: Problemet med att det är svårt för tjejer att komma in, finns i gamingkulturen också. Det är den där extra pressen, till exempel på ett LAN-party. Åh, en tjej som spelar Counterstrike, kolla! Både i gaming- och hårdrockarkulturen så vill man att det ska vara fler tjejer som är med och syns, men ändå finns det här konstiga motståndet. Det var därför det var väldigt viktigt att ha med minst ett kvinnligt band här. På ett sätt blir det väl lite genussegregerat ändå.
Robin: Sedan bara för att det är med ett helkvinnligt band, så är det inte det som är det viktigaste. Alla band är lika viktiga.
Det är fantastiskt kul att ni har fått till det här evenemanget. Ni måste ha lagt ner väldigt mycket tid.
Robin: Vi startade bandet i början av 2013. I början körde vi mycket Venom och Diamond Head. Ikväll kör vi lite covers på Sepultura.
Jonathan: Jag kom med i mars förra året. Vi har en del egna låtar också, men i år satsar vi mest på föreningen, att få ut vårt budskap. Vi får se hur det blir efter den här kvällen, men att det blir ett nytt Hårdrock för mångfald är vi ganska säkra på. Vi är så tacksamma över allt stöd vi har fått, att vi får vara en del av metalscenen och att så många har hejat på oss.
Robin: Och alla som har varit emot oss! Det har inte handlat om att folk tycker att musiken är dålig, utan att det vi gör är töntigt.
Jonathan: I början var det mycket så. ”Vad fan håller ni på med?”
Robin: Men att folk är emot en, är en del av att vara metal.
Jonathan: Vi vill kämpa för vår identitet. Men det är ingen som har uttalat sig negativt om ”Hårdrock för mångfald” på länge. Däremot har en del trott att det har varit ett vänsterprojekt, men det är det inte. Det här är varken vänster, höger eller mitten. Man kan vara för mångfald oavsett.
Ni har tryckt ganska mycket på att det här eventet ska vara öppet för alla åldrar.
Jonathan: Att ha höga åldersgränser på konserter är så motarbetande för kulturen.
Aron: Vi hade tänkt gå på Motala Thrash i somras, men då var det artonårsgräns. Det fanns flera band vi ville se där, men eftersom vi inte kunde åka så planerade man in annat där. Veckan innan hade det inte sålts tillräckligt med biljetter, så då sänkte de till tretton. Vi hade skitgärna velat åka, men då var det försent för oss att boka. Det förstör jättemycket, också för oss som band. Vi kan inte få spelningar på pubar och andra ställen som bokar hårdrocksband, eftersom två av oss är femton.
Jonathan: Då är det så himla bra att man har Studiefrämjandet och Livekarusellen.
Robin: Eftersom Studiefrämjandet har hjälpt oss så mycket, så känns det som att de har lite extra koll på oss.
Text: Julia Gill
Foto: Erik Nygren
