Spott och spe har för många hårdrockare varit en vardag. Ända sedan 50-talets rock’n’roll har musiken varit förknippat med folk som har varit utanför den gällande normen. Rebellisk och stolt är kanske två av de bäst lämpade adjektiven för att beskriva en livsstil som först de senaste 10 åren äntligen har accepterats i Sveriges vardag. Med sin historia av utanförskap borde hårdrocken som genre bjuda på en öppen famn för den som inte passar in. Men tyvärr är så inte alltid fallet, vilket har fått människor att strömma till och ryta ifrån på sociala medier. Med slagorden ”för att vi alla är lika inför död och kaos. Enas i hårdrock, inte i ursprung” har ett nytt nätverk sett dagens ljus.
– Hårdrock mot rasism är en plattform och en slags paroll som motsätter sig den rasistiska, sexistiska och homofobiska jargongen inom scenen, förklarar initiativtagaren och historiestudenten Emelie. Dessa attityder breder hela tiden ut sig och accepteras. Väldigt få vågar säga emot när det där tuffa snubbgänget brölar om hur Black Death är bra ”trots att de har svarta medlemmar” eller hur de ser tjejer som objekt som antas säga sig gilla dödsmetall bara för att deras pojkvänner gör det. Folk är rädda för att ta en diskussion. Dels för att det första som händer är att man blir kallad posör och dels för att det ibland är svårt att veta hur man egentligen ska bemöta en förbannad festivalheilare som blir vansinnigt provocerad av att någon säger emot denne från första början.
-Gruppens mål är att scenen ska bli inkluderande för alla som gillar hårdrock och inte bara för vita heterosexuella män. Att hårdrockare ska ägna sig åt det som subkulturen faktiskt är grundad på, det vill säga att skapa och lyssna på musik, sparka på samhällets normer och på de som sätter sig över oss. Inte spotta neråt, vilket oftast händer idag.
Hur kom det sig att du kände ett behov av att starta upp den här gruppen? Var det en enskild händelse eller kom du helt enkelt till en punkt där bägaren rann över?
-Bägaren var överfull sedan länge, men jag visste inte riktigt vad jag skulle göra och som så många andra ville jag förstås inte heller få posörkortet upptryckt i ansiktet. Tillslut insåg jag att jag är betydligt mindre rädd om min image än vad jag är rädd för de inom scenen som på allvar förnekar Förintelsen eller som blir omåttligt ilskna på festivalarrangörer som inte tillåter hakkorsarmbindlar på sina festivaler. Andra hävdar att mina rasifierade kamrater inte hör hemma på hårdrocksgig, eftersom de borde lyssna på hiphop. Framförallt är jag så infernaliskt trött på ”men jag skojade ju bara”.
Emelie beskriver att responsen har haft många uttryck men att folk oftast är glada och tacksamma över att projektet startade.
–Många gånger är det människor som anser att de äntligen har fått underlag för att argumentera emot, att de ser att de inte står ensamma i all skit, så att säga. Den negativa responsen är inte så stor i jämförelse. Men det finns alltid människor som gapar högst och som är stötta över att de inte kan bete sig hur som helst utan att någon hugger tillbaka. Det hela bottnar väl i att en majoritet har upplevt att någonting behöver göras. Sedan är det många som tjurigt sitter kvar och envist delar länkar från Avpixlat och gråter om hur äckligt det är med homosexualitet när de känner att deras lilla bubbla håller på att spricka.
Du har själv blivit attackerad för ditt engagemang.
-Jag vet inte om den där fega ”putta och springa”-attacken ens är värd att kallas för en attack. Men ja, jag åkte till Göteborg för att supporta mina kamrater i Portrait, vilka lirade innan RAM. Jag var där med lite polare, drack några öl och konstaterade att ljudet var dåligt. Innan RAM skulle börja tänkte jag att jag skulle gå ut, så jag klev ut genom dörren och hamnade på en brant industritrappan. Precis när jag skulle gå ned hörde jag någon bakom mig som utbrast ”öh, det är ju du från Hårdrock mot rasism!” och innan jag ens hann vända mig om puttade han ned mig från trappan och smet in igen.
-Mina tankar och känslor kring det hela verkar nästan vara lugnare än alla andras. Jag fick sjukt mycket support, både samma kväll och långt därefter. Det blev till och med en SVT-grej och händelsen fick en helt egen spekulativ tråd på Flashback, vilket innebär att jag verkligen har åstadkommit något. En sådan händelse gör bara kampen mot denna idioti ännu viktigare och visar än en gång varför motståndet behövs.
Gruppen har kommit att expandera till att även inkludera motstånd mot sexism och homofobi.
-Det är ingen expansion, Hårdrock mot rasism har haft denna inriktning från start, det är bara det att gruppen heter Hårdrock mot rasism. Vilket kanske är dumt med tanke på att alla typer av förtryck är motbjudande och inte alls hårdrock. Hårdrock ska gå emot rasism, sexism och homofobi. Således anser jag inte att det på något sätt kan legitimeras inom scenen.
Folk har klagat på att du för in politik i hårdrocken, men är inte allt vi gör på något sätt färgat av våra politiska och moraliska ståndpunkter?
-Jo, det är det. Det finns egentligen två sätt att se på saken. Antingen att allting är politik. Eller att antirasism, sexism och homofobi inte är politiska ståndpunkter eftersom parlamentariker knappast har patent på olika människosynsätt.
-Genom att klaga på att vi ”för in politik” inom subkulturen legitimeras utbasunerandet av främlingsfientlighet vilket i sig förvisso också är ett politiskt statement. Detta kan ske både aktivt eller passivt. Problemet är att det signalerar att det är okej att säga sådana saker. Men det är det inte! Hårdrocken kan aldrig främjas av att dela in människor efter kön, ursprung eller sexuell läggning. Du kan inte rangordna människor efter en påhittad mall som är formad av samhällets ”bigshots” genom historien. Hur hårdrock är det egentligen att vara en del systemets absolut sjukaste värderingar? Inte alls. Ett bra band är ett bra band, inga jävla krusiduller.
Varför möter en sådan här grupp över huvud taget motstånd? Det är ju knappast som att ni står för något som är negativt?
-När projektet möter den typen av kritik säger det egentligen mer om den som är kritisk än om nätverket i sig. Att bli upprörd över antirasism, det är utanför mina förståelseramar. Det är som att bli arg för att någon är hungrig. Du kan inte hjälpa vart du är född eller vad du är född till. Det är inga aktiva val och de som väljer att kritisera eller rent av att ta ställning mot det uppenbara gör bara det för att deras världsbild fallerar när de inte längre får stå högst i rang. Många gånger har de nog inte ens tänkt i de banorna utan alltid kommit undan med att på sin höjd behöva hävda att de bara skojade. Och sedan kommer det tusentals människor som har fått nog och berättar att det inte är så förbannat kul att bli degraderad till ett skämt. Då blir de defensiva, istället för att erkänna att de kanske inte tänkte så långt. Människans, i synnerhet hårdrockarens, främsta styrka är inte direkt ödmjukhet . Men för den sakens skull innebär inte det att man behöver vara en idiot.
Text: Cecilia Wemgård
