Saturnal Records
Släpps den 26 maj
Formade i nådens år 2004 i Kuopio i Finland för att sedan följas av många års tumult. Demosläpp, medlemsbyten och först år 2011 berikades bandet med en stabil medlemsstruktur. Efter ett decenniums harvande, där man spelat live med celebra akter så som Anal Cunt, Nifelheim och Sabbat, har det äntligen blivit dags för debuten. Från klassisk thrashorienterad black metall till en mer bred framtoning (utan att tappa sitt ursprung) bjuder finnarna upp till 37 minuter av rå musik och storslagna tilltag.
Det börjar episkt och grandiost med en svulstig kreation vid namn Call to Arms. En låt som är långt ifrån det bästa denna fulländare har att förmedla, men som ändå skapar en viss atmosfärisk inledning. Skivan tuffar sedan vidare i samma praktfulla elegans. Det är stilrent, det är black metall med en kall underton och det är tyvärr väldigt intetsägande. Stundom låter det norskt, stundom låter det kargt och stundom är det så anonymt att ögonlocken blir tunga. Unholy Redemption räddar upp med ett stilrent gitarrsolo som markerar bandet heavy metallinfluenser. Basisten Heinrich Von Heretik kastar även ut en välbehövd livboj till frontmannen Baron Dethrone. Basistens growlande kontra sångarens skrikande ger ett mer mångfacetterat intryck som pockar på min uppmärksamhet. När introt till det över tio minuter långa eposet Eternal Night (Millennia of Might) drar igång fladdrar ögonlocken upp. Är det Watains The Wild Hunt som råkat glida in i spellistan? Ambitionerna är beundransvärda men försöket faller aningens platt till marken. Nä, tacka vet jag avslutande Blood and Metal. En rå thrashig skapelse fylld med tremolo och attityd i ren Bathory-anda.
Hellspirit är långt ifrån dåliga. Speciellt inte då de satsar på ett skitigt sound samtidigt som de investerar i en bra produktion. Skivan är dock spretig och visar upp ett band i utveckling. Kvartetten har inte nått hela vägen fram… än. Personligen ser jag gärna en fokus på de råa elementen framför de episka. Framförallt då de sistnämnda attributen nästan helt dominerar dagens black metallscen. Valet är dock finnarnas eget, men så länge de spelar detta mellanting tänder det varken till eller från. Bandet blir lika kompromisslösa som den medelväg de vandrar.
Bäst: Blood and Metal.
Sämst: finnarna måste våga välja för i dagsläget faller de mellan stolarna.
Betyg: 7/10
Spår
1.Call to Arms
2.Weak Flesh – Filthy Blood
3. Total Holocaust
4.Unholy Redemption
5.Eternal Night (Millennia of Might)
6.Blood and Metal
Bandmedlemmar:
Baron Dethrone – Gitarr, sång
Heinrich Von Heretik – Bas och bakgrundssång
MSA – Gitarr
Eld – Trummor
Text: Cecilia Wemgård
