När Sonata Arctica släppte sitt debutalbum Ecliptica 1999, bestod de av fyra unga killar från finska Kemi som sneglade mer än lovligt mycket åt landsmännen i Stratovarius. Bandet hade då spelat tillsammans i tre år och gått från en mer rockig stil till power metal. Sedan dess har man, under sångaren och låtskrivaren Tony Kakkos ledning, mer och mer lämnat dubbeltrampet till förmån för en mer proggig inriktning.
Just nu är bandet ute på turné i Kanada och USA, men trots att det bara har gått sju månader sedan Pariah’s Child släpptes, har man återvänt till studion för ett nytt projekt. Keyboardisten Henrik Klingenberg berättar i en mailintervju om ett femtonårsjubiléum av ett album han själv inte var med och spelade in.
Det har gått femton år sedan Ecliptica släpptes och bara två av Sonata Arctica originalmedlemmar finns kvar. Känns det inte konstigt att spela in albumet på nytt?
– Inte direkt. Möjligen för Tony och Tommy, men inte för oss andra. Låtarna är fantastiska och vi har spelat de flesta av dem live, så det var riktigt kul att gå in i studion mellan alla festivalspelningar den här sommaren.
Kommer ni även att spela in Silence igen också, efter femton år?
– Nej, det tror jag inte. Det här var ett engångsprojekt.
När Unia släpptes 2007, sade du och Tommy i en intervju att ni inte trodde att ni skulle återgå till ert tidiga sound, förrän ni blev gamla nog att göra ett back to the roots-album. Är Pariah’s Child det albumet?
– Ja, på sätt och vis. När vi gjorde Unia var vi rejält trötta på vårt gamla sound och kände att vi behövde en förändring… Nu när vi har experimenterat på några skivor känns det skönt att backa bandet lite och bara köra på ett tag.
Har ni märkt av några förändringar i er publik som kan kopplas till er mer experimentella stil på Unia?
– Vi fick många nya fans i samband med Unia, så jag skulle tro att vi för närvarande har en ganska blandad publik. En del kommer för det äldre power metal-materialet och andra är mer inne på prog-delen.
På din blogg skriver du att det här är er längsta turné hittills? Har du några särskilda förväntningar?
– Försöka överleva! Just nu är vi mer än halvvägs igenom och det känns som om vi har varit iväg en evighet… Men stämningen är på topp i bandet och jag är säker på att vi tar oss igenom allt utan några större problem.
En hel del av era fans verkade lättade över att ert gamla sound är tillbaka i högre grad på Pariah’s Child. Är det något som ni själv har märkt av bland fans och kritiker?
– Jag tror att en del av våra fans tyckte att vårt experimenterande gick lite för långt. Pariah’s Child har fått bättre respons än Stones Grow Her Name, så det känns som om vi är tillbaka på rätt spår nu.
Kommer ni att fortsätta i samma stil på nästa album?
– Vi kommer alltid att experimentera en del och ta med lite mer udda låtar. Men personligen hoppas jag att vi behåller merparten av soundet från Pariah’s Child och inte driver iväg lika långt som förr. Å andra sidan: om något år när vi börjar jobba med nästa album kanske det känns helt annorlunda, så hur det blir får tiden utvisa.
Sonata Arctica har genomgått ett antal medlemsbyten under sina år tillsammans. Mest uppmärksammat är kanske avskedandet av gitarristen Jani Liimatainen, som fick lämna bandet 2007 och ersattes av Elias Viljanen. Förra hösten slutade även basisten Marko Paasiskoski, som efterträddes av Pasi Kauppinen från finska power metal-bandet Silent Voices.
Hur har Markos avhopp påverkat Sonata Arctica? Håller ni kontakten?
– Vi pratar då och då. Han mår faktiskt mycket bättre nu och är nöjd med sitt beslut. Självklart påverkade det bandkemin, men eftersom vi redan kände Pasi sedan flera år tillbaka och hade jobbat med honom tidigare, så var det ett smidigt byte och han är perfekt för Sonata Arctica.
Hur skilde sig Markos avhopp från Janis?
– På alla sätt, både hur det hela sköttes och hur det kändes. Vi visste redan våren innan att Marko ville sluta och generöst nog gick han med på att avsluta turnén med oss ändå. Med Jani var det helt annorlunda, för det fanns ingen som helst kommunikation mellan honom och oss.
På Porispere Festival i somras, talade Tony i en intervju om bandets första tid och hur entusiasmen och den oskuldsfullhet som ni hade då, nu har ersatts med professionalism och ”någon sorts visdom”. I mina öron låter det som om ni sörjer den tiden.
– Alla förlorar ju sin oskuldsfullhet vare sig man vill eller inte. På sätt och vis är det rätt sorgligt, men det är inget man kan göra så mycket åt… På ett sätt tror jag att vi allihop saknar den där spänningen vi hade i början, innan man började förstå hur tuff musikbranschen är. Det är fantastiskt när man är tonåring och känner att man kan erövra världen med sin musik… för att man inte fattar bättre. Personligen föredrar jag att leva i nuet, snarare än tänka på det som har varit, men jag vet att ett par av de andra killarna är mer nostalgiska… Det finns inga rätt och fel när det kommer till sånt här, helt enkelt.
Text: Julia Gill
