Få kan säga att de har varit med sedan svenska death metal scenens yngsta dagar. Ännu färre kan säga att de grundade sin lokala scen. Uppsalas största filmnörd, Heval Bozarslan, kan skryta med att han gjort båda med pionjärerna Sarcasm. Trots detta låg debutskivan och samlade damm i en byrålåda under två decennier. Kultbandets resa är full av lika många motgångar som år av tystnad. Men trots sin svåra resa gör bandet comeback som en krigssvulten pansarvagn med andra fullängdaren Within the Sphere of Ethereal Minds.
Efter sju sorger och åtta bedrövelser är ni äntligen återförenade och släpper på nytt. Hur känns det att fortfarande spela och vad har egentligen hänt bakom kulisserna?
Det känns bra att vara tillbaks i leken, men det har varit en tuff resa, säger frontmannen Heval. I början på 2015 pratade jag och Fredrik Wallenberg (Skitsystem), vår gamla gitarrist, om det skulle finnas någon lust att åter väcka liv i Sarcasm. Sedan snackade jag med Oscar Karlsson (ex-Gates of Ishtar, ex-Defleshed), vår gamla trummis, och han var helt med på det. Under hösten mötte jag Peter Laitinen (Imperial Domain), en gammal vän och en fantastisk gitarrist och bjöd in honom till att spela i Sarcasm. Han var på direkt och två veckor senare fick jag en låt skickad till mig som lät helt perfekt. Då började vi skriva nya låtar, men helt plötsligt så dog Oscar den tredje mars förra året, precis innan vi skulle spela in. Det kom helt utan varning, han dog av hjärtproblem, bara några veckor innan hans barn skulle födas. Vi i bandet samlade oss och det var en dyster stämning.
Efter en paus så bestämde vi oss för att fortsätta med plattan för att hedra Oscar, plattan var något han verkligen ville att vi skulle släppa. Vi kontaktade trummisen Matte Modin (Firespawn, ex-Sportlov, ex-Dark Funeral, ex-Defleshed) om han ville spela på plattan och det ville han. Han gjorde väldigt bra ifrån sig, när jag lyssnar på plattan kan jag se framför mig hur stolt Oscar skulle ha varit. Sedan hoppade även vår basist Henrik Forslund av, han hade varken tid eller lust att fortsätta. Han hade börjat jobba som snickare och under sommaren fick han otroligt många beställningar som han behövde fixa samtidigt som vi skulle gå in i studion. Han ville prioritera jobbet. En annan bandkamrat till Peter, Jonas Söder (Imperial Domain), hoppade in och det har funkat skitbra. Han spelade in låtarna på bara några timmar. Sedan hoppade Fredrik också av, han hade svårt att spela låtarna och bodde för långt borta samt hade hälsoproblem. Jag hoppas det går bra för honom i framtiden men det funkade inte att spela i Sarcasm. Vi kom i kontakt med Anders Eriksson, som var med i bandet 1994, och han gick med på spela gitarr med oss igen.
Musikaliskt har nya skivan den gamla känslan och atmosfären från när vi började men vi har gått ett steg längre. Lyssnar man noga så hör man att det är mycket mer än bara death metal. Även om kärnan är death metal så finns det så mycket som händer i musiken så det blir aldrig tråkigt att lyssna på. Variation är viktigt och att alla låtar har sin egen identitet så att de lätt fastnar i huvudet. Det har alltid varit det viktigaste. Vi dricker mycket öl och har riktigt kul, precis som Sarcasm var förr i tiden, så hela resan kändes jäkligt kul.
Skivan är centrerad kring universum och kosmos. Varför handlar den inte om död och djävulen?
Det finns mycket symbolik i texterna och huvudtemat är universums lagar då de rör helheten i universum och knyter an till plattans huvudtema; existentialism. Jag vill undvika alla klyschor i texterna. Istället handlar den mycket om att existera och ens egen kraft till att skapa. Jag går även in i det spirituella området, och med det menar jag energiflöden och absolut inte något religiöst trams. Låten Embodiment of Source handlar till exempel om egenkraft, hur man själv skapar och skapar sin egen verklighet för att inte blir en del i andra oönskade verkligheter. Vad du än tror på kommer universum bevisa för dig att det är sant även om det inte existerar, till exempel alla galna element som ingår i religion. Det är därför folk blir fanatiska. De är så övertygade om att det de själva tror på existerar eftersom det har ”bevisats” för dem. Allt är perceptuellt och alla skapar sin egen verklighet, så därför finns det inte bara en absolut sanning i den fysiska sfären. Men alla vet inte om det och slarvar med sitt fokus och så blir det som det blir. Sedan handlar skivan om enegiflöden som fokuserar på det fysiska. Det inre väsen som hela tiden kommunicerar ”vortex” som symboliserar ett tillstånd då man är ett med energiflöden osv. Det är ganska självupplyftande.
Är det något som du själv tror på?
Absolut, jag tror på tankens kraft. Jag tror på energier och att energier inte kan utplånas utan att de istället förnyas och fokuserar vidare på det fysiska. Det skapar sig själv, sin egen verklighet och samskapar sin omgivning. Det finns inga externa eller större krafter som styr dig utan allt kommer inifrån. Det här handlar bara om en medvetenhet som utgör energiflöden. Det är även därför jag skriver om det jag skriver. Zombies, gore, död är inte längre jag. När jag var 20 år kunde jag skriva sådant, men det kan jag inte längre. Jag måste känna igen mig i texten.
Hur kände resten av bandet att du slutade skriva om zombies och gore?
Bandet vill absolut inte att jag ska skriva om sådant, de är också jäkligt trötta på sådana texter. För mig är texter dessutom väldigt viktiga. Jag kan inte skriva något jag inte känner igen mig i. Man kan säga så här, om alla extrem metal band skriver från dödens perspektiv så skriver vi om det som är bortom dödens perspektiv; det icke-fysiska. Letar man efter gore och zombies hittar man inte det hos oss. Det hittade man inte på vår första platta heller. Vi skrev mycket om sådant på våra första demoinspelningar men det var 25 år sedan. Jag gillar att tänja på gränserna, det är tråkigt att många band skriver om samma saker hela tiden.
Om vi återgår till texterna, varför valde du universum för att representera din filosofi och dina tankar?
Jag har sedan jag var barn varit intresserad av universum. Jag har alltid ställt frågor och undrat, tänkt, läst och så vidare. Så jag ville skriva om dessa saker. Det blev hela skivan till slut, så man kan säga att det är en temaskiva. Det finns så många lagar som styr universum som inte kan rubbas. Detta kopplar jag till tankens lagar, att tankarna skapar en oändlig potential. På omslagets baksida visas planeter och stjärnor. Jag vill visa hela storheten av rymden, och i mitten finns jorden som vår maskot Sarcor håller i. Att jorden är i fokus och är omgiven av eld och lågor på omslaget är för att visa den egna kraften, inte det destruktiva. Sedan är det kopplat till låttexterna också.
Låten A Black Veil For Earth handlar om en grupp människor som inser att det är de själva som skapar sin omgivning, men att det är försent. De skapar en massa mediokra och oönskade saker. Men för att det ska bli rätt nästa gång måste de fokusera på något nytt eftersom man inte kan exkludera något i skapandeprocessen. När du säger ja till något så inkluderar du det, när du säger nej till något så inkluderar du det i universum, eftersom universum bara kan expandera. Jag vet inte hur många som läser hårdrockstexter nu för tiden, men jag hoppas att folk blir mer benägna att tänka mer självständigt. Sedan är det också bra att läsa texter, det är faktiskt så som jag lärde mig engelska!
Det låter som en samhällskommentar.
Absolut! Idag är världen så korkad, mer än på länge. Det är inte bara det politiska läget, utan så mycket annat. Det är svart, vitt och tankemönstren är så primitiva. Vi har ledare i världen som inte kan tänka längre än näsan räcker, men jag tror att det är bara tillfälligt. Så har det alltid varit historiskt, att världen svänger och blir dum men sedan svänger den tillbaks när vi har lärt oss att man inte har tjänat någonting på trångsyntheten. Men vi gör det genom att gå in i oss själva och inte följa massorna, att själva upptäcka nyanserna. Det är en viktig del i universums expansion och evolution.
På tal om ungdomen, du har varit med och grundat extrem metal scenen i Uppsala. Hur ser du på scenen nu i kontrast till förr? Finns samma anda kvar?
Nej, generellt så är det inte samma anda. Det var så mycket mer avslappnat förut i underground-scenen, man hade först och främst kul och försökte inte bevisa något för någon. Idag har jag märkt att man försöker för mycket och att man hela tiden vill visa hur hård och old school man är. Ju mer man försöker desto ytligare blir det i mina öron och ögon. Men det kommer bra musik fortfarande, scenen är bättre nu än vad den var på mitten av 90-talet till slutet på 90-talet. Det finns mer öppenhet än då men jämför man med vad scenen hade att erbjuda när den var ny och fräsch så kommer ingenting i närheten av det.
Om vi pratar Uppsala så var det Damien, Third Storm och några band till som var de första på 80-talet. I början av 90-talet var det bara vi och Defleshed som spelade death metal. Men det har alltid varit en bandrik stad. Sedan många år tillbaka har det varit otrolig variation i musiken som kommer härifrån. Det finns progg, thrash metal, grunge, doom metal, punk, goth och så vidare. Det är riktigt kul att alla metalband går sin egen väg istället för att följa andra band som många gjorde i Stockholm i början av 90-talet och även senare i Göteborg. Men festivaler och spelställen läggs ner i Uppsala, det finns inte mycket stöd kvar för dem. Det finns gott om band, det finns gott om publik men det finns inga spelställen.
Kommer ni spela live någon gång i framtiden?
Absolut kommer vi att spela live i framtiden. I år blir det 20 år sedan vi spelade live sist, december 1997 var senaste gången. Vi ska först vänta på att självaste plattan släpps, men sedan får vi se när något erbjudande rullar in. Men det ska kännas rätt också, det ska vara rätt tillfälle. Sedan har tre i bandet barn, så det kommer inte bli några långa turnéer.
Berätta lite mer om din fascination med skräckfilm. Vart kommer intresset från?
Jag har gillat skräckfilm sedan jag var barn, men att samla på skräckfilmer och annan film kom senare i livet. Det var först när DVD formatet lanserades som jag började köpa filmer. Först tänkte jag att jag bara skulle ha de absoluta klassikerna, men det eskalerade till tusentals olika titlar. Men trots det är skräck inte min favoritgenre, inte ens topp tre. Favoriterna är film noir, blaxploitation och spaghetti-western-filmer. Film noir har sin atmosfär, sin fantastiska plot och att de är inspelade i svart/vitt vilket jag föredrar. Det är alltid något brott som ska lösas och karaktärerna är hur tuffa som helst, det är den bästa filmgenren någonsin. Jag har inte handlat något på flera år dock, eftersom jag inte har plats med fler saker i min lägenhet. Jag har haft ”samlarsjukan” sedan jag var barn då jag började samla på skivor. Efter 30-års skivsamlande slutade jag med det också. Jag får nog flytta till en större lägenhet om jag ska fortsätta samla på saker.
Sedan hade jag mitt filmmaraton förra året när jag tuggade mig genom 1038 filmer totalt under ett år. Jag har länge, som filmnörd, velat se mer än 1000 filmer på ett år och jag lyckades äntligen förra året med detta. Då såg jag verkligen på allt. Det finns inte en genre inom film som jag inte gillar. Men jag såg inte så mycket moderna skräckfilmer eftersom jag inte gillar dessa. Det finns inte mycket känsla i dem, det är extremt bara för att vara extremt. Det är samma sak med mycket ny musik, jag vill ändå ha lite känsla i allt. Det är kanske därför jag har mitt badrum dedikerad till Hammer Horror-filmer. Där har jag levande ljus och skräckfilmsmusik spelandes i ett.
Text: Erik Nelsson
Foto: Cecilia Wemgård
