Huskvarna Rock & Art weekend, del 1

Första riktigt festivaldagen och det är dags att packa upp det sista innan mässbesökarna sakta men säkert sipprar in. Försäljarna rusar runt och roddar som skållade troll. Elproblem för tatuerarna löses och mitt i allt så börjar mässan ta form. Det känns proffsigt och det känns välorganiserat. Volontärer och personal jobbar som piskade med att koka kaffe och bre mackor till alla. Band hämtas och till sist öppnas äntligen dörrarna för allmänheten. Det tar inte många timmar innan lokalen är fylld med folk som antingen frivilligt lägger sig under nålen eller som bläddrar bland skivorna efter rariteter. Tröjor och pengar byter händer i ett evigt ekorrhjul av glädje och entusiasm.

Thundermother är bland de första att komma på plats och ställer självklart upp som fotomodeller för Fight Cancer. Denna organisation har som uppdrag att åka runt på mässor och event för att samla in pengar som oavkortat går till forskningen mot cancer. Ett initiativ som har stötts av många. Men det är inte bara charmanta musiker som rör sig i loken. Trevliga försäljare varvas med folk som har de mest fascinerande sakerna till försäljning. Eller vad säg om konstnärligt uppstoppade djur och halsband av ben?

Dock är det kvällens liveband som lockar. Trots en mycket trevlig stämning känns det som om tiden släpar sig fram innan de första musikerna beger sig mot scenen. Först ut att inviga spellokalen är inga mindre än den Uddevallabaserade thrashmetalkvartetten Vornth. Ljudet må vara horribelt och framträdandet är inte det vassaste men ser man i backspegeln levererar bandet ändå en spelning som ligger en bit över medel. Det vinnande draget är att vara mer samspelta, mindre nervösa och framförallt satsa på snabbare material. Det är mindre fegande och mer raka rör. Förutom detta är det också mer aktivitet bakom instrumenten och Erik Hartmanns skrikande har en mycket mer träffsäker nyans. Ljudet är dock, som tidigare nämnt, långt under godkänt vilket påverkar resterande band under kvällens gång.
Varken El Camino eller Deadheads har den där energignistan som får en att tagga till. Vare sig banden har en dålig dag eller teknikproblem så är dessa två spelningar en aningens utdragna. El Caminos blytunga musik må passa den långsamma öldrickaren som njuter vid baren men i kvällens kontext släpar sig spelningen fram. Deadheads må visa upp en mer ”jävlar-anamma”-attityd men det är långt ifrån att spelningen höjs till imponerande nivåer. Missförstå mig rätt, banden är långt ifrån dåliga tekniskt. Emellertid krävs det mer än lite sväng för att höja kvällens atmosfär. Vilket är något som Långfinger däremot verkar ha förstått. Här kan vi verkligen snacka om att det är pang på rödbetan. Trion visar upp ett gediget showmanskap där det knappt går mer än fem sekunder av stillastående innan göteborgarna är igång igen. Gruppen är dessutom de första som förstår att är ljudet kass så får man ta i från tårna och köra ännu hårdare. Grabbarna verkar skita helt i om det låter bra eller inte. Med breda flin ger de allt och kvällens första allsång drar äntligen igång med hitdängan Herbs In My Garden.
Från och med nu blir kvällen bara bättre och bättre. När AC/DC-osande Thundermother går på scenen är det party på högsta nivå. Clare Cunningham är den där frontmänniskan som vet både hur man charmar och eggar en publik. Med skitig rock’n’roll sparkar de igång en redig riffkavalkad av träffsäkra låtar där varje sekund känns intressant. Aktiva på scen blir de fler klassiska poser än vad undertecknade klarar av att hålla reda på. Mot slutet höjs en skål till Malcolm Young, som nu har fått avsäga sitt uppdrag hos AC/DC då han har drabbats av demens. Ett stilfullt tilltag och många ölglas i luften ramar in en stark avslutning på en stark show.
Kan kvällen toppas av en akt som redan har toppat humöret? Ja, gillar man klassiskt skitig black metal så är det få band som slår epiteten Nifelheim på fingrarna. När introt drar igång är det mer läder och nitar på scen än vad som kan anses hälsosamt. Lik förbannat bjuder tvillingbröderna Tyrant(bas) och Hellbutcher(sång) på en show som ser lekande enkel ut att genomföra. Uppbackade av en ny trio musiker bakom övriga instrument känns bandet starkare än någonsin. Proffsiga ut i fingerspetsarna är kvintetten samspelta och bjuder inte bara på gamla örhängen utan även tre nya låtar som snart ska släppas i EP-format. Kvällens spelning är inte ett av bandets starkaste men samtidigt finns det ändå något hypnotiserande över Nifelhiems framträdande. Skit i optimala ljus-eller ljudförhållande. Det är ytterst sällan som bandet INTE kan levererar även i de mest infernaliskt dåliga omständigheterna.
War-Head får den otacksamma uppgiften att följa upp det som egentligen borde ha avslutat kvällen. Efter en sådan pik som Nifelhiem är det som om inte ens den mest brutala moshpit skulle kunna få adrenalinet att dra igång igen. Krafterna är helt enkelt tömda, publiken är mättad och de som stannar kvar drar sig bakåt mot väggarna och sippar öl. Några tappra själar kämpar på envist. Tyvärr tillhör inte undertecknade dem utan väljer snarare att avsluta kvällen med att krypa ned i sovsäcken och invänta morgondagen. Det är dessutom hela två dagar kvar med musik.