Ice Age startade 1985 som ett gäng tonåringar med en passion för NWOBHM. När de fattade tycke för Metallica började en ny era och Göteborgsbandet arbetade sig uppåt för att helt splittras på grund av konflikter 1990. Först 27 år efter starten är de aktuella med första fullängdaren Breaking The Ice. Med sångaren och gitarristen Sabrina Kihlstrand djupdyker vi i psykopater och musicerande på lunchrasten.
Varför plötsligt starta upp Ice Age igen efter så många år?
– Vi fick en förfrågan m att göra en spelning här i Göteborg redan 2013, då vi inte var så sugna. Året därpå gav vi med oss och efter det fick vi blodad tand. Jag inhandlade allt som behövdes, jag har lärt mig all ny teknik nu och fick lära mig alla gamla låtar igen. Vi körde på och började skriva nya låtar och overkligt nog ska vi släppa en hel skiva efter så många år.
Jag tycker att ni låter precis som förr och trodde att ni varit musikaliskt aktiva jämt!
– Vi har helt ny sättning utom jag och basisten. Resten av originalmedlemmarna var inte lika taggade. Jag är den enda som inte har varit aktiv sedan Ice Age. Innan 2014 hade jag inte rört en elgitarr sedan 1989. Jag satte mig med gitarren och plötsligt kom allt tillbaka. Jag tog vid där jag slutade, jag har verkligen inte utvecklats sedan dess. Det är något jag jobbar aktivt med nu. Jag har gitarren stående på jobbet och spelar på luncherna!
Berätta om debutskivan!
– Det är en blandning av gammalt och nytt material, fem nya och fem gamla låtar. Vi har försökt få till en mix utan att sätta ny prägel på musiken, det ska inte höras vad som är gammalt och vad som är nytt.
Jag hör vad du menar när du säger att det låter som det gjorde i och med att du inte har spelat sedan dess. Det är verkligen samma stuk på låtarna.
– Det enda skillnaden är väl att jag inte är lika omständlig när jag skriver musik, jag föredrar enklare låtstrukturer. Jag kanske är mindre komplex som person! Skratt.
Skriver du musik på samma sätt som under förra eran av Ice Age?
– Det finns så många nya musikprogram som jag laddat ner och testat. Senast jag skrev riff så spelade jag in dem på en porta i replokalen. Jag tycker fortfarande bäst om den kreativa energi som skapas i repan, då är jag som mest inspirerad. Jag har fortfarande samma influenser som då; Metallica och Megadeth. Riff är oerhört viktigt, det är alltid det första jag tänker på när jag hör en ny låt.
Genererar musicerandet fortfarande samma känsla?
– Absolut. Jag insåg nog inte hur mycket jag har saknat det förrän vi stod i replokalen igen. Musiken var mitt liv på 1980-talet och fortsatte vara det tills det körde ihop sig med ett management som inte var bra för oss. Det började knaka och det slutade vara roligt.
Berätta mer om vad som hände.
– Jag kallade honom den galna engelska managen. Skratt. Jag var bara 23 år när vi råkade ut för honom. Hade jag träffat honom idag så hade han varit kvar i mitt liv i max en minut. Magkänslan sa nej, men de andra i bandet tyckte att han var helt okej. Han var antagligen psykopat och använde hotfulla metoder för att utöva sitt kontrollbehov. Han behövde nog oss mer än vi behövde honom, vi var tuffa tjejer som spelade metal och marknadsförde oss själva. Vi hade redan ett undergroundrykte och distribuerade egna kassetter.
Hur bröt ni med honom?
– Det var egentligen bara jag som gjorde det, jag trodde att de andra tjejerna skulle haka på mig men det gjorde de inte. Han var manipulativ och sa att jag snackade skit om dem. Jag var en nagel i ögat på honom och skulle bort. Han förstod inte hur nära vi var att slå igenom på riktigt, vi var ”the next big thing” på den tiden. Han stängde dörren för oss.
Kan du känna bitterhet över det idag?
– Jag har ägnat 25 år att försöka glömma händelserna, men jag har nog inte känt bitterhet. Jag är rätt glad av mig och nu nästan 30 år senare är det skönt att vi är tillbaka på banan. Där fick han! Vi i bandet har hittat tillbaka till varandra igen, det är fantastiskt. Vi var som en familj hela 1980-talet.
Under dessa år har han förfalskat skivkontrakt och släppt en bootleg-platta med vår musik. Det säger något om hur seriöst han arbetar.
Vad har förändrats i branschen under åren, märker du något av det sociala spektrumet? Ni var ganska unika med att vara ett band med bara tjejer.
– Förr var det mer unikt att vara tjej och spela musik, idag finns det så många grymma tjejer i branschen. Jag tror att vi var ganska förskonade från det negativa. Någon gång minns jag att någon i publiken kommenterade negativt, men folk höll tyst så fort vi började spela. Det räckte med att vi körde ett intro, efter det hade vi satt agendan. Vi spelade den hårdaste musiken på den tiden, idag anses det inte lika hårt.
Idag är det lätt att gömma sig på internet och skriva hatiska kommentarer.
– Jo, så är det absolut. Då var scenen mindre och folk kände varann. Det är ett annat klimat idag.
Tror du att internet har öppnat upp för möjligheter i musikbranschen?
– Absolut, men det tar samtidigt lite udden av exempelvis ett skivsläpp. Vi hängde på låset på lokala skivbutiken, idag lyssnar jag via datorn istället. Detta på gott och ont förstås, men det är kanske svårt att sticka ut på samma sätt nu. Jag tror att spridningen av musik via internet har hjälpt fler människor att enkelt nå ut. Nu kan du dela en låt på Youtube och nå miljoner personer, vi skickade kassetter till enskilda personer. Vi fick nog ut närmare 4000 stycken!
Oj, var det för att ni ville bli rockstjärnor som ni såg till att få sådan stor spridning?
– Nej, det var helt enkelt något alla gjorde för att det var kul. Att spela in kassetter och skriva fanzines var en del av vardagen. Jag tror inte att man kommer så långt på att tänka kändisskap, varken då eller nu. Det tar otroligt mycket tid och kraft att vara musiker.
Kommer vi att få fler skivor och spelningar?
– Vi hoppas på att få ut en till. Inom kort kommer spelschemat upp också, håll utkik!
