De är pionjärer inom finsk extremmetall, har blivit bojkottade i Tyskland på grund av Antifa (Antifascistisk aktion), provocerat de flesta, omvälvts av kaos på sina turnéer och firar snart 25 år i branschen. Möt Mika Luttinen, Impaled Nazarenes vrålare. En man som anser att yttrandefriheten är sänkt i graven och att bandet helt enkelt drar till sig skit som en annan magnet drar till sig skrot. På frågan om hur bandet tänker fira nästa års jubileum är däremot svaret en aningens mer svajigt.
– Jag har ingen jävla aning. Vi har redan gjort ett live-album och en live-DVD så detta är uteslutet. DVD:er som behandlar bandets historia tycker jag är totalt ointressanta så eventuellt gör vi ingenting alls. Jag menar, vi har inte ens funderat på nästa års jubileum. Hade vi sparat detta album till 2015 hade det blivit fem år mellan skivsläppen vilket är för lång tid. Plus att vi arbetar som så att först bestämmer vi ett exakt datum för inspelningen och bokar studion. Sedan jobbar vi arslet av oss tills vi har tillräckligt många slagkraftiga låtar. När vi har kommit så långt slutar vi att skriva och fokuserar istället på att repa in de låtar vi har så att vi kan dem till 666 procent.
– Självklart har låtskrivarprocessen utvecklats en del sedan Tol Cormpt Norz Norz Norz… (1992) eftersom de tre första albumen uteslutande skrevs av en enda person. Från Latex Cult (1996) och framåt har alla bandmedlemmar varit med och bidragit till låtarna vilket gjorde att vi fick in olika influenser. Musikens kärna, brutal och snabb metall sammansmält med punk och crust, är oföränderlig. Vi har kategoriserat oss själva som nuclear metall snarare än black metall. Inte för att vi vill bli av med black metalletiketten utan snarare för att vi anser att vi har ett mycket bredare sound och berör ämnen som är av betydelse.
Albumet som Mika pratar om är bandets tolfte i ordningen och går under epiteten Vigorous And Liberating Death. Ett album som berör dödens många ansikten men som även innehåller starkt politiska låtar såsom Sananvapaus.
-Albumet fokuserar på döden som ett koncept utan att för den skull vara ett konceptalbum. Varje sång berör detta ämne från olika perspektiv. Sananvapaus översätts till ”yttrandefrihet” och kan kopplas samman till dödsideologin eftersom denna frihet inte existerar längre vare sig i Finland eller i Europeiska Unionen. Vi har inte aktivt valt att vara provokativa utan har bara tagit upp ämnen som vissa individer och grupper inte tolererar. Genom detta har vi lidit. I dagens politiska värld blir vi alla rövknullade medan de styrande fortsätter att skratta åt oss.
– Hela albumet, inklusive mixning och mastring, gjordes på 13 dagar. Trummorna tog två dagar, gitarrerna tre, basen en och sången två dagar. Då körde vi dessutom med halvdagar. Jag gick exempelvis direkt från jobbet till studion för att vråla. Basen har haft en aggressiv roll på många av våra album, vilket är helt underbart. Vi har och har alltid haft bra basister så varför dölja deras talang? Personligen älskar jag bassolon så jag var glad över att vi fick till ett sådant på nya plattan.
Förutom denna snabba inspelningsprocess pryds skivan av ett handmålat omslag gjort av bandets före detta basist Taneli Jarva. I dagläget är Taneli känd för sitt arbete inom tatueringsbranschen men efter ett telefonsamtal från Mika bestämde sig strängbändaren för att pröva sina talanger på målarduken. Resultatet är en omslagsbild som sångaren beskriver som både brilliant och old school. Men hur har då Finland reagerat på sina pionjärer inom extremmetallen?
– I början var det ingen som brydde sig ett jävla dugg om vad vi gjorde vilket var anledningen till att vi skrev kontrakt för ett utländskt bolag och turnerade utomlands. Finland är ett litet land och det var tydligt redan från början att vi behövde fokusera på utrikes områden. Scenen var verkligen… ja, oprofessionell. Detta ändrades totalt när andra vågens black metall kom. Många band tog självklart och kopierade sina norska och svenska kollegor. Jag är fel man att prata om den finska musikscenen då jag inte aktivt följer den. Hur som haver, det finns några bra finska band som Horna och Satanic Warmaster för att nämna några.
Även om bandet inte har några planer för hur de ska fira sitt kommande jubileum så skulle de utan problem kunna skriva ett uppslagsverk om hur en show kan balla ur. När de spelade i Mexico 1998 drog publiken kniv i ett seriöst försök att mörda bandet. Året därpå i Tokyo bestämde sig bandets skivbolagschef för att (i onyktert tillstånd) ge sig upp på scen och spöa upp Mika. På grund av diverse uttalanden var de i flera år förbjudna av Antifa att spela i Tyskland. Istället var finnarna hänvisade till små lokala bokare för att ta sig innanför landets gränser. På senare år har Tyskland lättat på sin bojkott men kaoset på turnéerna gör sig fortfarande gällande även om kvartetten har det lugnare på hemmaplan.
– Till vardags har vi alla vanliga arbete. Det är omöjligt för oss att tjäna tillräckligt med pengar för att vi ska kunna leva på musiken. Åtminstone om man är ett sådant småskaligt band som vi är. Det är därför som vi framförallt spelar på helger och storhelger. Lyckligtvis har vår agentur lyckats fixa bra festivalspelningar åt oss så att vi har fått spela för en hyfsat stor publik.
– För några år sedan spelade vi i Lahti i Finland. Dagen därpå, precis när vi hade lastat klart bilen och var redo att åka, började en gammal kvinnlig parkeringsvakt att tjata på oss om att vi inte hade betalt parkeringsavgiften. Precis då tar vår ljudkille, Max, och släpper den mest horribelt stinkande fjärt du kan tänka dig. Detta resulterar i att en av oss öppnar dörren, hoppar ut och nästan kräks upp sina inälvor på parkeringsvakten. Det förakt och avsky som hennes ansikte utstrålade… hon vrålade åt oss att lämna staden och aldrig komma tillbaka. Vi slapp parkeringsboten. Kanske är vi en magnet för sådant här. Skit dras till oss.
Recension av Vigorous And Liberating Death – Länk
Text: Cecilia Wemgård
Foto: Jarkko Viitasaari
