Datum: 2017-04-23
Vare sig du kallar det klassisk rock’n’roll eller klämcheck boogierock står fakta fast; genren är tidlös och huserar både pensionsfärdiga gubbar och ärelystna ungtuppar. Även om det är nästan femtio år mellan grundandet av kvällens band så bjuder de båda upp på en ösig afton där ålder bara är en siffra.
Imperial State Electric
När gitarristen och frontmannen Nicke Andersson inte spelar death metal i återförenade Entombed, eller kör exklusiva hårdrocksspelningar med ett temporärt återförenat The Hellacopters, leker han gitarrhjälte med Imperial State Electric. Här blir det lika delar blues som rock och gitarronani som klämchecka melodislingor. Samt att här dränks allt i ett lilarosa skimmer där publiken artigt nickar i takt, men mer än så blir det inte. Inledningen känns seg och istället för blodigt allvar verkar grabbarna ha drabbats av OLWs Fredagsmys. Den där riktiga pangkänslan infinner sig inte förrän halva spelningen är förbi och basisten Dolph de Borst får gå lös med micken i högsta hugg. Här börjar äntligen adrenalinet flöda i mängder och plötsligt befinner sig bandmedlemmarna överallt. Gitarrer blänker i skyn, det krälas på golvet och varje medlem tycks vilja flexa musklerna i åtminstone ett dussin klassiska poser från valfri gitarrguds självhjälpsguide. Denna sista spurt är välbehövlig och även om gruppen inte korsar mållinjen som vinnare så är de åtminstone inte förlorare.
Betyg: 6/10
Status Quo
Inom loppet av några månader har ett av Storbritanniens mest långlivade band inte bara bestämt sig för att göra en sista elektrisk turné (det vill säga, efter detta blir det bara enstaka akustiska spelningar) och pensionera sin läckra ljusrigg. De har också fått begrava den högt aktade gitarristen Rick Parfitt som spelade med bandet i nästan fem decennier. Trots detta vemod i bagaget är kvällens show fylld av glädje och brittisk charmant humor. Säga vad man vill, men så länge frontmannen och gitarristen Francis Rossi finns kvar står Status Quo fast förankrade i marken. Kvällen till ära håller han sig dessutom ovanligt trogen sina egna solon vilket publiken knappast är bortskämda med. Detta verkar dock ske på bekostnad av något som helst omnämnande av Ricks bortgång (som skedde på självaste julafton). Något som är både synd och skam. Som kompensation för detta bjuds det istället på två dussinet låtar och det härligaste gubbsvänget norr om ekvatorn. Visst är det lite av ett ålderdomshem både på scenen och i publiken men även gamla katter kan svänga på svansen. Ibland även med mer fart och flärd än en juvenil.
Betyg: 7/10
Fler livebilder hittar du här – LÄNK
Foto och text: Cecilia Wemgård
