Datum: 2015-04-01
När påsken står vid dörren fäster vi Jesus på korset och spelar Satyricon när vi bilar in i Norge. Att extrem metal-festivalen Inferno Metal Festival timar datumen bra är ingen överraskning. Överlag så har festivalen levererat starka line-ups de senaste 5-6 åren och det är sällan man inte hittar åtminstone en handfull band man vill se. Dock är detta lite av ett gissel denna första klubbspelningsdag. En extrainsatt dag som agerar lite som uppvärmningsparty för de tidigt anlända. Med band utspridda på diverse platser i stan blir det antingen till att springa som en skållad ekorre mellan spelställena i hopp om att det ska finnas en ledig plats att tillgå. Eller så får man välja en arena, sucka och svära åt att man missar en hel uppsjö bra band och njuta av det man erbjuds. Och eftersom Taake är ett band som undertecknade vägrar att missa, samt att de spelar på den minsta arenan, blir det till att skippa både Nagelfar och Arcturus for ovan nämnda band.
Kvällen inleds med Bergen-baserade bandet Galar som med sin mysigt stämningsfulla folk/melodisk black metal visserligen låter bra men som agerar väldigt anonym. Det taktfasta trummandet uppblandat med det starka riffandet må å ena sidan bjuda upp till dans. Men när tomten med fagotten ska ge sig på att ta ton låter det å andra sidan rent utsagt för jävligt. Antingen har han noll medhörning i monitorerna eller så är han mer tondöv än en sten. Nej, det bandet producerar på skiva lyckas de inte leva upp till live och i mångt och mycket beror det på den stelhet de levererar musiken med. Medan en låt som Slagmarkens Falne Sjeler är högst intressant på skiva så spelas den ikväll med sådant ointresse att det nästan är löjligt. Ett visst ljus i tunneln skymtas i och med avslutande Tusen kall til solsang från bandets senaste album De gjenlevende(2015). Men då är det redan över.
Fler livebilder finns här – LÄNK
Från Reykjavik har Momentum seglat över till Norge för att levererar någon form av progressiv death metal-hybrid. Och den där långsamt malande känslan med en stor dos närvaro på scen gör att detta faktiskt blir njutningsfullt. Fortfarande är det inte så att ett extatiskt sinnestillstånd uppnås, men med de nästan doom metal-inspirerade basgångarna låter det inte allt för fel. Med lika mycket domedagsvibbar som synkat spel av hypnotiska drag går ändå bandet hem med ett tummen upp.
Men när norska Kraków går upp på scen känns tidigare bands framträdanden som minimalistiskt lågkvalitativa företeelser i jämförelse med den bombastiska framtoning kvartetten har på scen. Genom att inleda sin spelning med den cirkus tolv minuter långa instrumentalen Monolith sätter de en hög lägsta standard med sin stoner metal. Om tidigare band varit som en snäll smäll på handen är detta en elakartad högerkrok mitt på käkbenet. Blandningen mellan det melankoliskt lugna och det deprimerande tunga ger en perfekt balans. Och med den markant välgjutna basen är det så att hjärtat sätts i gungning. Blanda sedan upp detta med tribal animalism och den där länge efterlängtade extasen är äntligen ett faktum. När trummisen Ask Ty Ulvhedin Bergli Arctander ställer sig bakom trumsetet för att med ena hand banka takten som en elakt bergatroll och med den andra vråla i micken, ja då är det så att det går rysningar längst ryggraden. Det här är nog så nära man kan komma en psykedelisk ritual utan att åka på en snedtripp.
Fler livebilder finns här – LÄNK
I augusti 2004 släppte norska Taake samlingsskivan Helnorsk Svartmetall och ta mig tusan om inte denna titel är den som bäst beskriver kvällens fantastiska spelning. Utan kravallstaket och på en scen som snarare kan liknas vid en fritidsgård kommer verkligen envåldshärskaren och frontmannen Ørjan ”Hoest” Stedjeberg in i sitt rätta element. Ilsket väsande, aktivt integrerande med publiken, mordiskt blängande och infernaliskt energifylld är det som om någon levererar en slägga i magen upprepade gånger på undertecknade. Och med så mycket energi i luften är det dömt att bli slagsmål längst fram. I nästan 40 minuter är det vassa armbågar och blodvite som gäller. Hoest själv verkar bara njuta när han går runt som en aggressiv varg, stundom låtande enskilda personer vråla i micken och stundom låtande folk få skaka hans hand. Och det gäller att passa fingrarna för när bandet Taake är i farten är det lika mycket kraft utåt som går nedåt. Mickstativet går knappast säkert och när frontmannen utan problem sätter ned det så hårt på en ölflaska så att glaset knäcks lika enkelt som äggskal, ja då vet man att ett finger på fel plats kan komma att leda till ett besök på sjukan. Och med all denna rått brutala och magiska energi i luften är det som att sticka hål på en ballong när han med lugn röst och på klingande norska ger de avskedsord en åskådare aldrig vill höra… ”Dette er Taake sin siste gig, eg har kreft”. (Detta är Taakes sista gig, jag har cancer.)
Text och bilder: Cecilia Wemgård
