Datum: 2015-04-02
Efter gårdagens tunga besked om eventuell cancer hos Taakes sångare Hoest har det varit prio nummer ett för månget pressfolk att dra i varenda kontakt för att få detta bekräftat eller dementerat. Inga nyheter hos skivbolag eller på bandets hemsida. Som yra höns har vi dragit i varandra, letat rykten och försökt att hitta folk som är relaterade till bandet. Och efter många turer har flera källor kunnat bekräftats oberoende av varandra, Hoest har inte cancer. Det var bara ett djävulusiskt elakt första aprilskämt. Touche, det var nog fler än undertecknade som svalde det med hull och hår.
Kanske är det också därför som det är så skönt befriande att bege sig in på arenan Rockefeller och festivalens första dag med rent hjärta och hjärna. Folk minglar runt, kollar tatueringar och ger sig i kast med att planera dagens spelschema. För precis under Rockefeller, sammanlänkat via en liten trappa, så finns även lokalen John Dee där allehanda småband ska lira. Hipp hurra för den som har vassa armbågar, fy fan för den som arbetar med en dyr systemkamera. Nej, även om Inferno bjuder på mycket bra så är de utspridda spelningarna alltid ett gissel. I valet och kvalet gäller det att antingen välja vad som du vet kommer att levererar eller att försöka dig på nya bekantskaper. Haemophagus är just en sådan och 20 minuter in i setet har bekantskapen utvecklats till en öm vänskap. För när italienarna bjuder på fläskigt gitarr-osande death metal mangel uppblandat med grindcore, ja då kan det knappast bli dåligt. Med breda leenden från öra till öra och en stor dos humor bjuder denna stundom rockigt partyfriska musik upp till lika mycket glädje som svängande av hårmanen. Det är helt enkelt svårt att stå still och med klockrena taktbyten som skänker variation blir det banne mig aldrig tråkigt.
Därför känns det aningens fjuttigt när Execration kommer in på stora scenen för att levererar något som snarare känns fisljummet i jämförelse. Missförstå mig rätt, det är bra death metal men känns mer hypat än det förtjänar. Jag kan på något sätt förstå att förra årets fullängdare, Morbid Dimensons, kammade hem Spellemanaprisen (Norges svar på svenska Grammisgalan) för bästa metal-akt förra året. Musiken är i sig är bra men kanske hade bandet fungerat bättre på en mindre scen.
Ibland visar det sig att ett band som är infernaliskt bra på skiva inte kan spela live ens om de fick ett automatvapen riktat mot tinningen. Septicflesh lyckas dock med konststycket att vara raka motsatsen. De senaste två albumen har i fler än undertecknades ögon varit pompöst överproducerade och föga intressant symfoniskt death metal-svammel. Därför är det en behaglig överraskning att se dessa grekiska gentlemän egga sin publik till allsång. Med stor fokus på senaste skivan Titan(2014) visar kvartetten upp att de, när det väl gäller, kan levererar musik med sådan tyngd att även tvivlarna vinns över. I övrigt består framträdandet näst intill enbart av material som bara har några år på nacken. Varför de inte visar upp samma fantastiska råhet på skiva går mig förbi. Vampire of Nazareth har äntligen det där bettet som den så länge har saknat. Och både Order of Dracule och Prototype kommer till sin förra rätt. Det är bara en riktig symfoniorkester som saknas.
Att få beskedet att det officiella fotodiket ska stängas för resten av kvällen på grund av pyrotekniken går det en stöd av irritation genom kroppen. En svag suck av bitterhet lämnar läpparna och med svordomarna ringandes i skallen är det bara att leta upp en plats längst väggen och hoppas på att man får smälla av åtminstone EN bra bild under kvällen. Inte heller blir det bättre när 1349s trummis, Kjetil-Vidar ”Frost” Haraldstad, knatar upp på scen för att spruta lite eld. Blir det inte värre än det här hinner undertecknade knappt tänka innan världens bomb briserar vid scenkanten. Det är som om hela arenan hoppar till av ren förskräckelse och med ett stygn av skam är det plötsligt högst förståeligt varför varken vakter eller fotografer tillåts vara i diket. Men kanske behövs detta? Efter fjolårets stundom trötta album Massive Cauldron of Chaos är det skönt att se ett 1349 som är lika heta som sin egen pyroteknik. Med rötterna i andra vågens black metal är det som att drabbas av ett apoplektiskt anfall när norrbaggarna drar igång Riders of the Apocalypse. Och för att inte tala om hur kul det är att se Frost få leva ut bakom trumsetet. Möjligen blir de smattrande pukorna stundom aningens irriterande, samtidigt ger det ett fysiskt bevis på hur snabb karln faktiskt är. Med sitt eget lilla trumsolo och en avslutning i form av Cauldron är det svårt att tro att något ska slå detta.
Har man inte bott under en sten de närmsta två åren borde man åtminstone ha ett hum om vilka polska Behemoth är. Namngivna efter en av bibelns bestar lever de väl upp till sitt namn. I över ett års tid har de kunnat segla vidare på det segertåg som inleddes med albumet The Satanist(2014). Ett album som äntligen gav dem det näst intill mainstreambetonade genomslag de så länge har förtjänat. Inte enbart för att deras ockulta hybrid av death -och black metal är snuskigt bra på skiva. Utan även för att de som liveband bjuder på lika många delar energi som föreställning. De kobraformade mickstativen, den skarpt söta doften av rökelse och sångaren Adam ”Nergal” Darskis karismatiska framträdande är oftast pricken över i de gånger Behemoth lirar i grannskapet. Med allt från Blow your trumpets Gabriel till Decade of Therion och Ben Sahar bjud det endast på lugna stunder när ritualistiska moment ska utföras. Så som att tända på ett gigantiskt Petruskors och vråla att det är dags att slänga de kristna till lejonen. Blasfemiskt? Ja. Så fantastiskt att man får gåshud? Det kan du slå dig i backen på. Och inte heller är en Behemoth-konsert klar fören de sista tonerna på O Father O Satan O Sun! har klingat ut i natten.
Fler livebilder hittar du här – LÄNK
Text och foto: Cecilia Wemgård
