Hammerfalls release för ”Infected” på Debaser Slussen 18/5
Det var vad jag tänkte skriva tills Dave påminde mig om att man inte får göra det.
Älska Hammerfall alltså. Man får dyrka Manowar med alla rustningar och med alla svärd och krigare. Men Hammerfall är bara ett band som klär ut sig när de står på scen i brynjor och sjunger om hammare. Man får och bör avguda Iron Maiden för deras galoppmetal om slagfält, språngmarscher och Eddie. Hammerfall är fortfarande bara ett plojband som låter popband med distade gitarrer.
Inte för den delen sagt att jag inte uppskattar Iron Maiden eller inte hör likheten i Joacim Cans röst med Bruce Dickinson kanske blandat med en aning Klause Meine. Inte sagt att jag inte hör att det ibland är lite, som Joacim själv sagt, schlagermetal. Vi, Dave och jag, säger inte att jag har i alla tider lyssnat på Hammerfall och varit ett stort fan. Snarare var jag en av de som var tvungen att räcka upp handen när Joacim frågade om det var någon i publiken som inte hade sett Hammerfall live förut. Och skämmas ytterligare när han påpekade att det inte var ett klassrum.
Plikttroget lyssnade jag igenom alla Hammerfalls skivor samma dag och märker att jag sitter och slår på ”baskaggarna” med benen till musiken. Jag fastnar ordentligt för ”By Any Means Necessary” och när jag hör den live senare på kvällen på Debaser står jag och sjunger med, jag har samma breda lyckliga leende som alla i bandet (litet mindre leende hos söta Anders ”stoneface” Johansson på trummor) har hela spelningen. Det är det som gör hela gigget så j***a bra. Alla i bandet förutom Mr. Cans ser ut att ha så otroligt roligt. De är helt överens och tycker verkligen om att göra det här. Sångaren däremot ser ut att gå upp i extas! Hans lycka lyser ur vattniga ögon och han är mycket noga med kontakten publiken och honom emellan, det gör att vi alla känner oss delaktiga och gör scenen även till våran. Lysande! En dag tog det att bli ett fan. Det enda som jag från början ens fastnade lite för var de tuggande gitarrerna.
Det är just på grund av att Hammerfall spelar för fansen som de nu faktiskt gör det som vissa avfärdar som ”att byta stora scenen på SRF till att spela på lilla Debaser, de är passé”. Men att det är för att ge tillbaka märks helt klart, alla som löst biljett får ett exemplar av nya skivan och alla i publiken får den signerad och en liten pratstund med någon i bandet. Det tycker jag ger alla de som tyckt illa om Hammerfall, med all Jantelag en svensk kan uppbåda, har fräst om att de har sålt sig själva bara för att de har tjänat pengar på sin musik när de låg etta på försäljningslistan med ”Renegade” och surat över att de har sålt över en miljon skivor en liten smäll på fingrarna. Jag är extra nöjd över att ett av Sveriges mest framgångsrika band är med på min grej med klubbor och att jag lyckats med att presentera dem för möjligheten att citat bandet: ”Göra det mest ometal de gjort”.
Nu tror Dave att jag har gått över till att lyssna på sådan ”däringa mainstreammusik”. Den musik som inte är helt kosher att man säger är bra. Men om det är tufft och ok att Billy Gibbons i ZZ Top får gilla hård techno och ifall att det är frästufft att hitta okända band och att lyssna först på band som ingen annan lyssnat på så borde det vara väldigt anarkistiskt att gå ut med att man gillar ett band som ingen annan gillar tänker jag med ett brett leende. Dave håller med. Dessutom är det samma känsla jag känner på Debaser som jag kände när jag första gången upptäckte Behemoth och dem är det fritt fram och hårt att gilla. Det är inte som att jag kommer att börja gilla Håkan Hellström nu. Eller…?
Puss och kram
Dave
(Som nu letar sjömanskostym i läder med metallbrynja.)
Missa inte heller nya videon och observera den farliga zombien som Dave stryper på Debaser: Hammerfall ”One More Time” på YouTube
