Datum: 2014-07-25
När kungen kommer till staden med sin skräckkabaré är det så att Dramaten blir gröna av avund. Stora kyrkogårdsgrindar, döskallar, pentagram, benknotor och skådespelare får alla samsas om utrymmet när King Diamond bryter ut i sina falsettoner. Att säga att showen är påkostad är en underdrift. Det är sällan ett sådant här spektakel har intagit Gröna Lunds stora scen. Samtidigt var det nära att showen, och den stundande Europaturnén, gick i stöpet tack vare den infekterade striden mellan King Diamond och basisten Hal Patino varvid den sistnämnda lämnade in sin avskedsansökan. Istället har showen hastigt repats in med Pontus Egberg (The Poodles) vars vassa basspel gör att han mer än väl förtjänar den beröm som kungen överöser honom med under den cirka 90 minuter långa spelningen. En spelning som bjuder på både nytt och gammalt, Mercyful Fate-och King Diamond-material.
Trots en gedigen ålder på 58 år är frontmannens pipa fortfarande i bra form. En del säkra kort blandas upp med svårare. Stundom går dock sången i helt fel tonart. Bland annat får sig Shapes of Black en oförtjänt slaktning. Tack vare stämsångerskan Livia Zita tar dock kungen i de flesta fall och rättar till sin egen tonart. Samtidigt får man ge honom en stor eloge då han får varje minut av skådespel att kännas intressant. Visst kan Welcome Home kännas som en utsliten dänga men som kompensation för detta bjuds publiken på ett medley där både Tea, Dreams, Digging Graves och introt till A Visit From the Dead avverkas. Mercyful Fate-covern Evil blir en bra avrundning av den första timmen och är en av de låtar som ger bäst respons från publiken.
Överlag bjuds det på ett framträdande som håller hög kvalité. Eller snarare ska vi väl säga så att King Diamonds lägsta kvalite ligger en bra bit över medel. Showen är välgjuten, stilfull (om än med en aningens ”hint” av buskistendenser när mormodern eldas upp i likkistan) samtidigt som den inte bjuder på allt för mycket unikt. Det är en bra start på den kommande turnén men det tänder aldrig riktigt till. Dock dompterar kungen sitt sällskap som en monark ska göra och förhoppningsvis blir det ett starkare danskt segertåg över Europa.
Bäst: At The Graves
Sämst: Felaktig tonart lite allt för ofta
Betyg: 8/10
Text och foto: Cecilia Wemgård
Fler livebilder hittar ni här – Länk
