(Detta är en krönika och åsikterna som framförs är skribentens egna)
Som vildsinta krusningar på vattenytan har media rapporterat om det ena efter det andra spelstället som tvingas stänga ned i Stockholm stad. Kägelbanan lägger ned temporärt på grund av att grannarna klagar. Debaser (Strand) tvingas stänga på grund av renoveringar men erbjuds ingen ny lokal. Kraken rivs eftersom hela Slakthusområdet ska byggas om och anrika Kafé 44 hotas av likartade problem. Fler pubar och klubbar har fått motta samma påbud och den stora kulturdöden är nu ett faktum.
Jag är helt övertygad om att under de närmsta dagarna kommer vi att se fler ikoniska spelställen tvingas ned framför giliotinen. Stockholm stad har hakat på den rådande trenden från England och anser numera att det ”fula” och ”ofina” ska tvättas bort. Historia ska eradikeras och ersättas av nya hippa ställen anpassade för folk vars nattliv utgörs av Uppesittarkväll med BingoLotto. Midnatt råder, tyst det är i husen (och på stadens gator och torg).
Å andra sidan är det inget nytt , de senaste åren har svenskt kulturlivs vara eller icke vara debatterats flitigt i politikernas värld. Hur mycket vi än vill separera musik från politik så får vi med en besegrad suck acceptera att ska vi fortsätta att ha ett rikt kulturliv måste vi agera. Vi måste organisera oss! Vi måste höja våra röster! Visst har man alltid sparkat på kulturarbetare, men nu tar man även ut sitt förrakt på publiken.
Det är lätt att skylla på Svenssonnissar och säga att om det inte passar dessa nyinflyttade familjer att ha liv och stoj runt omkring sig så kan de dra åt faderns. Det är lätt att påstå att det är dessa människor som driver Stockholm stads agenda, men det är inte 45-årige civilekonomen Lena som bestämt att Slakthusområdet behöver en makeover. Det är inte heller dataprogrammeraren Pelle som sagt att Debaser ska förvägras erbjudande om en ny lokal. Stockholm stad kör både sin egen agenda och sitt eget race, men skrattar hela vägen till banken åt att fokus läggs på andra än just dem. Så kontakta din lokala politiker och fråga vad deras planer är för ett framtida kulturliv. Organisera dig i något av de upprop som nu börjar ta form. Rikta ilskan rätt, rikta den uppåt mot de styrande som dikterar villkoren för ditt uteliv.
Det må låta som en slogan tagen ur en billig rekryteringsfilm för armén men DU kan faktiskt göra skillnad. Och tillsammans kan VI göra skillnad. Det är dags att kriga för vår musikscen! Kan vi stoppa det i Stockholm kan vi stoppa det i resten av Sverige! Låt inte kulturdöden skörda fler offer.
Text och foto: Cecilia Wemgård
