Ja, hårdrocksjournalistiken är på utgång och faller fritt. Åtminstone har den blivit så otroligt tråkig att den är självdömd att förfalla i små beståndsdelar som sakta vittrar bort.
Tack vare de internetbaserade hårdrocktidningarna så blomstrar branschen. Det är fantastiskt att se så många unga entusiaster både skriva och utrycka sin passion för musiken. Utan detta skulle musikindustrin ha grava problem att överleva. Det är egentligen fasligt simpelt, utan hänförda fans så kommer hårdrocken att dö ut. Så varför tar jag då och proklamerar att den journalistiska aspekten av denna underbara passion är döendes? Jo, för att i dagsläget så är åtminstone 65 % av alla intervjuer bland det absolut tråkigaste du kan läsa. Varför? För mig, personligen, känns det som om de flesta journalisterna helt enkelt har blivit en aningens ”lata”.
Ajdå, jag använde precis ordet ”lat” och jäklar om jag inte ser en ilsken storm av kritik vid horisonten. Men här vill jag dock förtydliga en sak; när jag skriver ”lat” menar jag inte att personen har legat på soffan och ordbajsat fram lite halvdana frågor. Vad jag menar är att vi (och ja, detta inkluderar även mig) sällan försöker att sträcka oss djupare in i musikernas värld när vi väl sitter där ansikte mot ansikte med den. Vi frågar artisterna hur det kommande albumet kommer att låta, men varför? I dagens samhälle, där majoriteten av alla hårdrocksalbum släpps gratis på Spotify, så finns det ingen anledning att informera lyssnaren exakt hur ett album kommer att låta. Oftast kan de ju faktiskt ta reda på detta själv, och gratis dessutom. Nej, vad vi journalister egentligen behöver fråga är inte ”hur” utan snarare ”varför”. Var nu ärliga mot er själva, om inte bandet har spelat in sitt nya album i en katolsk kyrka medan de läst Koranen baklänges och samtidigt försökt att genomföra en buddistisk solritual, ja då är det förbaskat tråkigt att läsa en intervju om inspelningsprocessen.
Men det är svårt att fråga “varför”. Och samtidigt är de det som gör en intervju så mycket intressantare. ”Varför” är ett mycket svårt ord att arbeta med. Ordet kräver merarbete både från journalisten, men även från musikern. Visst, jag kan läsa artiklar från andra fantastiska skribenter för att få mig ett hum om vilken typ av frågor och vilken stil jag kan använda mig av. Men tillsist kommer jag att nå en punkt där det är dags att kliva upp ett steg på kvalitetstrappan och göra det här på egen hand.
Kan du gissa varför jag älskar att läsa böcker som behandlar ämnet hårdrock och metal men som inte är skrivna av hårdrockare? Även om en hårdrockare kan skriva en sjukt intressant bok så kommer den personen alltid att se på branschen med en hårdrockares ögon. Swedish Death Metal och Blod, Eld, Död är två fantastiska böcker. Saken är den att när jag läser dem så blir jag egentligen inte presenterad för något nytt. Visst, några få saker käner jag inte till sedan tidigare men överlag vet jag på ett ungefär vad jag ska få så fort jag ser böckernas omslag. Men att läsa en bok om hårdrock skriven av en som inte är insyltad i musiken, ja det ger ett helt nytt perspektiv på vardagen. Varför? (åh vad jag älskar detta ord) Genom dessa böcker introduceras jag inte bara för ett helt nytt synsätt på den musik jag älskar. Oftast får jag en helt ny värld presentera för mig genom det enkla faktum att det som jag ser som en självklarhet oftast är en helt utomjordisk upplevelse för utomstående.
Vi måste sluta läsa böcker där vi känner igen oss själva och börja läsa böcker om hur vi, som hårdrockare, tolkas av vår omgivning. Genom att göra just detta så kan kanske hårdrocksjournalistisken reparera sig själv och presentera de där fantastiskt intressanta vinklarna och frågorna som kommer att höja våra artiklar till oanade nivåer. Dessutom, för att få en djupare förståelse för musiken måste vi journalister söka oss till områden som inte är direkt relaterade till hårdrocken. Lyssna på radion, läsa tidningarna och scanna nätet. Kombinera fakta med fiction. Verklighet med filosofi. Tankar med handling. Försöka att ta oss steget längre än själva frågan och leta efter tanken bakom tanken. Men framför allt… sluta undvika ordet ”varför”. Omfamna det, älska det och använd det så mycket som du kan. Vi människor vet redan att livet en vacker dag kommer att ta slut, vad som verkligen fascinerar oss och som gör oss passionerade är sökandet efter ”varför” livet tar slut.
Text: Cecilia Wemgård
