Jag såg, eller snarare lyssnade, på Kvelertak på exakt samma ställe vid samma tidpunkt på dygnet sommaren för två år sedan. Tältet var fyllt till bredden och nästan lika mycket människor, inklusive jag, fick hålla sig på utsidan. Med detta minne i bakhuvudet begav jag mig upp för kullen i god tid den här gången för att till min stora förvåning upptäcka att tältet inte ens är halvfullt. Övervägde om Kvelertak är ett band som snarare går hem hos punkarna än metalfansen men väljer i stället att skylla på torsdagens busskaos och antog att människor valde att faktiskt försöka ta sig hem på under 4 timmar den här dagen.
Som brukligt beträder frontmannen Erland Hjevik scenen med en uggla på huvudet och allt känns så där pampigt redan från start. Kvelertak är ett band man hur lätt som helst kan förlora sig i, både på inspelning och live. De låter inte som någon annan och har verkligen hittat sin egen genre. Det händer alltid någonting nytt rent musikaliskt och det är svårt att greppa allt på samma gång när man blir översköljd med fantastisk musik blandat med, för oss svenskar i alla fall, oftast oförståeliga ord. Trotts detta blev det ett och annat försök till allsångstillfällen till lite enklare bitar som refrängen till Blodtörst och Bruane Brenn.
Kvelertak bara matar på med röjiga toner, den ena låten får bättre respons än den andra. Det kan ju inte bli annat än massivt med tre galna gitarrister på scen. När jag efter en stund får tillfälle att slänga ett öga på klockan har det gått ca 40 minuter och det är ingen som har hunnit med att öppna munnen för att säga någonting under den tiden. En minut senare förstår jag varför. Antagligen så har de försökt prata med svenskar förut och även då fått en blandad respons av frågande ansikten och ett och annat osäkert skrik. Det gick tyvärr inte hem den här gången heller, det enda ordet jag kunde urskilja ur gröten som Hjelvik presenterade som ”låtsassvenska” var just ordet låtsassvenska och jag har en känsla av att de flesta andra kände samma sak. Inte för att varken jag eller någon verkar bry sig när odjuren från de mörka norska skogarna river av ännu en 20 minuter lång hitkavalkad av rock’n’roll-punk-metal med lika hög energi som en supernova av valfri typ. Flera månader av intensivt turnerande har då inte tagit musten ur dessa guttar och jag är mycket nyfiken på vad de kommer ställa till med nästa gång de går in i studion. På återseende.
Bästa: Energin
Sämsta: Dålig uppslutning
Betyg: 9/10
(Bilderna är inte från Metaltown, utan från när vår fotograf Emma besökte Bråvalla för ett par veckor sedan)
