13/12 – 2011
”Ja, vi elsker dette landet, som det stiger frem, furet, værbitt over vannet, med de tusen hjem. Elsker, elsker det og tenker på vår far og mor og den saganatt som senker drømme på vår jord. Og den saganatt som senker, senker drømme på vår jord.” – Första versen ur Norges nationalsång.
Norges nationaldag infaller den 17 maj. I Malmö infaller den ikväll då inga mindre än Kvelertak är på besök och har beslutat sig för att avsluta sin turné här på Kulturbolaget. Vi ska även få ta del av Wolves Like Us, The Secret och Toxic Holocaust. En blandning av subgrupper inom Metal vilket även märks på publiken då publiken består av långhåriga, korthåriga, skatare och skjortnissar. Det enda som fattas är oskulden som bör offras på scen när det vankas Black Metal, norsk dessutom.
Första bandet ut för kvällen är norska Wolves Like Us som just nu är ett av Norges mer intressanta band. Endast ett år gamla har de lyckats skapa ett namn som människor känner till och dessutom turnerat med bland andra Gallows och Blood And Blood. Deras uppdrag är att sprida den starka musik som de älskar.
Wolves Like Us skrev ett kontrakt i början av året med Prosthetic Records och släppte sitt debutalbum Late Love den 21 juni 2011.
Medlemmar: Kristensen (sång, gitarr), Kjeldaas (bas), Helvig (gitarr) och Thire (trummor).
Det som talar emot Wolves Like Us denna kväll förutom den glesa förbandspubliken som bara blir allt mer passiv ju längre in i vintermörkret vi kommer är att de verkar ha glömt soundchecka. Ljudet är under all kritik. Trummorna är alldeles för höga, likaså basen. Kristensens sång och gitarr är låg, han skriker i mikrofonen men instrumenten dränker texten. Helvigs gitarr är det instrument som låter någorlunda balanserat, inte för högt och inte för lågt. Han kompenserar sitt stillastående genom att ha en mustasch som bara kan mätas med Hulk Hogan. Hur som helst så blir jag förvirrad av det dåliga ljudet då jag inte vet vart jag ska lägga min uppmärksamhet. En annan sak som är väldigt negativt med Wolves Like Us är deras känsla för kontakt mellan varandra och ut till publiken, den är obefintlig!
Det finns säkert många skäl till att Wolves Like Us inte har hunnit soundchecka ikväll, ett av dem kan vara för att de är bakfulla efter gårdagens spelning i Danmark. Då har de istället prioriterat vila framför bra ljud vilket är väldigt synd för det drabbar dem mer än vad det drabbar oss i publiken. Musikbranschen blir allt hårdare med den illegala skivnedladdningen och det allt mer ökande användandet utav Spotify. Skivaffärerna tvingas stänga ner då det blir allt färre människor som köper ett fysiskt album. Tyvärr måste jag säga att Wolves Like Us är inget jag kommer lägga på minnet efter denna kväll.
Till skillnad från Wolves Like Us får nästa band mig att sukta efter mer. Från Italien kommer The Secret och jag har tyvärr inte lyckats hitta någon information om dem någonstans. Det enda jag vet är att de blandar Hardcore med Black Metal, tänk er ren ondska gånger tio.
Medlemmar: Marco Coslovich (sång), Michael Bertoldini (gitarr), Lorenzo Gulminelli (bas) och Tommaso Corte (trummor).
Det finns en röd tråd genom alla låtar hos The Secret vilket är den förbjudna tonen, även kallat Tritonus (- Djävulsintervallet eller överstigande kvart) som är ett musikaliskt intervall och spänner sig över tre heltoner eller en halv oktav. Tritonus har en dissonant klang och har varit helt förbjuden att spela då den har förknippats med Djävulen. Black Sabbath använde sig mycket av Tritonus, Beethoven var inne och nosade på den men vågade inte gå fullt ut. Tritonus används ofta i skräckfilmer vilket passar The Secret bra då det lät kan tolkas som skräckmusik.
Första låten Crossbuilder har ett av de tyngsta och bästa intron mina öron har fått erfara live. Marco står i mitten av scenen och gungar sakta fram och tillbaka. Michael och Lorenzo stämmer sina instrument upp och ner så det blir långa toner medan de spelar en halv oktav. Tommaso håller takten långsamt med hjälp av sina trummor. Efter ungefär en minut börjar Marco att prat-growla några ord sedan går han tillbaka till sitt gungande och detta upprepas i fem minuter. Här måste jag redan nu säga att Marco är en av de bättre sångarna jag hört inom den här genren. Hans röst i kontrast med de långsamma och tunga melodierna är rent ut sagt skrämmande och skulle lätt kunna få vilken vuxen man som helst att börja gråta i en mörk gränd. Med andra låten Death Alive ökas tempot ganska rejält och konserten kommer igång på allvar efter ett mästerligt intro.
Det är svårt att veta när en låt börjar och när en låt slutar då Tritonus ligger på i bakgrunden genom hela konserten. Detta är verkligen inget negativt, snarare tvärtom då det skapar en mer helhetskänsla och brist på mellansnack bidrar till den onda faktorn. Vissa av låtarna har ett intro med en präst som pratar Italienska i högtalarna vilket också förhöjer spänningen, präster och det ockulta går hand i hand.
Det negativa som även kan ses som positivt med The Secret är att de gömmer sig bakom sina effekter. Ljuset består av endast orange färg genom hela konserten som ibland blinkar till och en rökmaskin som används konstant. Det positiva är att det förhöjer den mystiska effekten. The Secret är, och detta är ett faktum, en fotografs mardröm då det orange ljuset samt röken gör att det blir svårt att ta bilder.
Även om The Secret är ond musik så kan spricker mitt ansikte upp i ett leende och min kropp fylls av ett varmt välbehag. Något börjar hända som inte har hänt på många konserter, jag känner att min nacke börjar röra på sig för att sedan tvinga mitt huvud ut i en serie rörelser som kallas för headbang. The Secret borde känna sig stolta över en superb spelning.
Nu över till något helt annat, nämligen Speedtrash Metal från USA, Toxic Holocaust. Joel Grind startade Toxic Holocaust 1999, sedan dess har han släppt tre album där han stått för all inspelning av instrument själv. Det är inte förrän till sitt fjärde album Conjure And Command som Joel anställde två andra musiker. Innan dess turnerade han runt med ett inhyrt band.
Medlemmar: Joel Grind (sång och gitarr), Phil Zeller (bas) och Nick Bellmore (trummor).
Innan jag börjar skriva om själva bandet så måste jag nämna två killar som står längst fram vid scenen. De har väntat hela kvällen på att Toxic Holocaust ska gå på vilket man märker ganska snabbt, så fort Joel tar första ackordet på sin gitarr börjar dessa två killar headbanga satan och de slutar inte förrän sista låten är klar. Den största fördelen med att stå sidanom långhåriga killar som headbangar är att det fläktar skönt.
Då är frågan, är Toxic Holocaust verkligen så headbangvänliga?
Jag skulle vilja svara ja och nej på den frågan. Ja, för att det är snabbt, lagom hårt och påminner väldigt mycket om trash kompanjonerna Sodom från Tyskland. Joel är en stabil frontman som är säker på sina riff, sjunger med en kraftfull röst som han mörkar ner och skorrar till. Det hela blir dock en komisk kontrast till hans utseende då han ser ut som en 15 årig pojke med sitt axellånga blonderade hår och svarta utväxt. Phil är en väldigt aggressiv man bakom sin bas. Vid ett tillfälle pekar han på några som sitter vid ett bord och skriker: ”Look at those faggots sitting by the table, ain’t having fun at all”. Sedan slår han basen i högtalaren för att få till ett ”coolt” ljud samt slår sig själv i huvudet ett antal gånger med sin knytnäve. Nick däremot, han gör vad han ska med sina trummor, varken mer eller mindre.
Toxic Holocaust får igång publiken, speciellt under en av deras största hits, War Is Hell där några människor framme vid scenen sjunger med och slår sina nävar mot taket. Sedan fortsätter de med 666 och Wild Dogs. Efter dessa tre låtar blir publiken passiv igen, förutom de två killarna jag nämnde i början som fortfarande headbangar satan.
Det finns en stor negativet med Toxic Holocaust vilket jag kan tänka mig att de flesta Speedtrash Metal-band lider av. De blir snabbt enformiga, variationen i låtarna uteblir tyvärr. Snabba riff, sång, solo, sång, snabba riff genom alla låtar. Även om enformigheten infinner sig ganska ofta så får jag ändå medge att Toxic Holocaust är ganska coola vilket är tack vare Joels stabilitet som frontman.
Sedan infinner sig det som alla väntat på, nu blir det mer norskt.
Kvelertak har med sin briljanta kombination av hardcore, punkrock och hederlig norsk black/death metal-tradition dykt upp ur tomma intet. Dave Grohl bjöd in dem att öppna för Foo Fighters arenaspelning i Oslo tidigare i sommar. Det självbetitlade debutalbumet släpptes förra året. En sak är säker när det kommer till Kvelertak, de levererar med hela sitt hjärta och man kan inte mer än älska detta norska band.
Medlemmar: Erlend Hjelvik (sång), Vidar Landa (gitarr), Bjarte Lund Rolland (gitarr), Maciek Ofstad (gitarr), Marvin Nygaard (bas) och Kjetil Gjermundrød (trummor).
Kvelertak är ett band som sprudlar av energi och så fort de kommer upp på scen kan man riktigt känna deras spelglädje. Erlend ser ut som en nordisk viking med sitt manliga skägg och långa hår. Han står aldrig still vilket leder till att det lätt blir krockar med de andra i bandet, de är ju trots allt sex personer på en liten scen. Det är grymt vad hans koncentration och närvaro är på topp genom hela konserten. Jag skulle vilja jämföra Erlend med Peter Dolving från The Haunted. Utseendemässigt är de inte lika förutom skägget och håret men röstmässigt är Erlend Norges svar på Peter. De får båda fram demoniska ljud och har en sjuhelskottas grym publikkontakt. Där Peter kör mer på skrämmande och galna ansiktsuttryck rusar Erlend fram mot publiken. Plus att hans sparkar med tillhörande stön är coola.
Resten av bandet är minst lika energiska som Erlend. Marvin hugger basen i luften och snurrar den runt sitt huvud. Vid ett tillfälle när han står vid scenkanten böjer han sig ner och drar av mössan på en kille som inte reagerar mer än att kolla upp mot Marvin.
Maciek är killen med leendet, varje gång man tittar på honom så ler han ut mot publiken eller någon i bandet. Hans stämsång är väldigt effektivt då den hjälper Erlend att bli ännu råare. Det ska tilläggas att samspelet och kontakten dem emellan finns där hela tiden. Bjarte som även är grundare av Kvelertak gör några spasmryck med gitarren, hoppar rundor och försöker ta mer plats än han får tillträde till. Vidar är kanske den ende av dem som mest står still, å andra sidan kompenserar han det med känsla i sitt spel.
Kjetil, är trumslagaren vars baskaggar inte är att leka med. Ibland låter det som att han ska slå sönder trummorna, ljuvlig musik i mina öron.
Turbonegro vem? Efter det här uppvisandet av scennärvaro, publikkontakt och en riktig show så det Kvelertak som dyker upp i tankarna när man tänker på band från Norge.
Inte helt otippat är det Mjød som får publiken att bli galna och starta kvällens första moshpit, något överraskande är att stora delar av publiken har varit väldigt aktiva under hela konsertens gång. En kille från publiken hoppar upp på scen och spelar tamburin (- hur i hela Odins namn kan en tamburin överrösta de andra instrumenten?) Erlend puttar ner honom och stagedivar från scenen. Allt detta sker medan Phil från Toxic Holocaust kommer ut på scen med en stor flaska whiskey och visar prov på att han inte är i sitt nyktraste tillstånd. Under extra numret, Utrydd Dei Svake kommer de andra banden ut på scen och närmare The Big 4 än såhär kommer vi inte denna kväll.
Hur ska man sammanfatta en kväll som denna? Tre bra band och ett mediokert, det är fina odds. Alla tisdagar borde sluta såhär glatt.
Bäst: Kvelertaks energi och The Secrets ondska.
Sämst: Ljudmixen till Wolves Like Us.
Fråga: Hur lyckas någon sjunga med i Kvelertak överhuvudtaget?
Betyg: 8/10
Låtlista Wolves Like Us:
Burns Like A Paper Rose
Secret Handshakes
We Speak In Tongues
Shiver In The Heart
Deathless
Gone To Dust
Sin After Sin
Låtlista The Secret:
Crossbuilder
Death Alive
Where It Ends
Antitalian
Wheatermen
Wave Slaughter
War Desire
Venta
Black Nerda
Eve Of The Last Day
1968
Låtlista Toxic Holocaust:
Metal Attack
Death Brings Death
I Am Disease
War Is Hell
666
Agony Of The Damned
Wild Dogs
Nuke The Cross
The Lord Of The Wasteland
Bitch
Låtlista Kvelertak:
Sjøhyenar (Havets herrer)
Fossegrim
Blodtørst
Sultans of Satan
Nekroskop
Spring
Offernatt
Ulvetid
Liktorn
Trepan
Ordsmeder av rang
Mjød
Extra:
Utrydd Dei Svake
Bilder från konserten hittar ni här
Skribent och fotograf: Jonas Persson
