Ayam Music Group
Fastball/Sony/NEO
8/4-2012
Efter en lång påskhelg var det inte direkt fullsmockat när Debaser Slussen öppnade upp portarna denna söndagkväll som AMG arrangerade. När kvällens konferencier, komikern Jason Rouse, kliver ut på scenen och säger ”Komsi ,komsi, puss, puss, fitta” samlas i alla fall de som är på plats framför scenen. Han skämtar om renar, finländare, påsken, jesus , samlag med Blowsight, diverse andra personer och saker. Han får oss verkligen att skratta och kör precis lagom länge. När han avslutar med att säga ”Lets treat this Sunday like a Saturday night!” får han välförtjänta applåder och jubel.
Kvällens första band får en liten presentation av Mr. Jason som läser på backdropen vad bandet heter och erkänner att han inte vet något om dem. Vi får oss ett gott skratt igen. När Jason sedan lämnar oss med en ”confused and akward feeling” (som han beskriver för oss att han brukar göra på sina shower) hinner man ta en sväng till baren, toaletten eller rökrutan innan Minora kliver på scenen.
Detta Göteborgsbaserade band har jag inte sett live förut och det första jag lägger märke till när de kör igång är hur mycket sångaren Tommie Zetterlund lever sig in i rollen som frontman. Medan resten av bandet står ganska stilla och fokuserar sig på att spela sina instrument pågår en show bakom mikronfonstativet i mitten av scenen. Det är en ganska mystisk och mäktig stämning med rök på scenen, Tommie är känsloladdad när det kommer till framförandet av låtarna och jag gillar tyngden i musiken. Jag känner mig näst intill trollbunden och kan inte slita blicken från scenen. Det här är definitivt ett band som även skulle passa på mycket större scener.
Oturligt nog har de lite problem med basen och vi bjuds på ”hissmusik” av keyboardisten Fredrik Sandberg medan detta åtgärdas. Jag tänker att Tommie kanske borde jobba lite på mellansnacket om de ska ha sådana pauser i sina shower. (Det händer nämligen en gång till mot slutet av spelningen och publiken hinner bli lite rastlös och ofokuserad). Det slinker in mer och mer folk under kvällens gång och området framför scenen fylls upp mer och mer. Att döma av alla applåder och jubel efter varje låt är det inte bara jag som gillar vad jag hör. Fram emot slutet börjar till och med de två gitarristerna röra på sig lite mer och bandet känns mer levande än förut. Även om jag efter en stund tycker att låtarna börjar kännas lite enformiga och jag faktiskt kan slita blicken från scenen är detta helt klart ett band jag vill se fler gånger. En grymt skön start på kvällen!
När klockan närmar sig 22:30 får vi återigen njuta av Jason Rouse när han presenterar kvällens huvudband. Dock envisas han med att säga ”Blowlight” hela tiden, vilket ju är lite fel. Tur för honom att han var så pass rolig att det inte gör så mycket.
Blowsight är ett band som jag fastnade för när de spelade på Wacken Open Air förra sommaren. Jag råkade gå förbi scenen de spelade på och hörde något som lät som Iron Maidens tal-intro till The Number Of The Beast och blev genast nyfiken. Maiden-fan som man är kunde man ju inte bara gå förbi så jag bestämde mig för att kolla läget och upptäckte att det var svenskarna i Blowsight som stod på scenen där i den lilla byn i norra Tyskland. Det var alltså I Wish You 666 som drogs igång och även fast deras musik är helt annorlunda än Iron Maidens blev jag fast direkt.
Eftersom de inte har spelat i Stockholm på ungefär ett och ett halvt år har jag sett fram emot denna kväll rätt länge. När de inleder med just ovan nämnda låt och jag hör den bekanta rösten i introt känner jag lyckoruset stiga lite och när låten körs igång är lyckan total redan från första början. Bandet sprider energi från scenen och publiken verkar minst lika taggade som bandet denna kväll. Det är stor skillnad nu jämfört med under Minoras spelning. Publiken står vid scenen och dansar från första låten och hela Debaser lyser upp med varma färger från scenens lampor. En annan skillnad är att det här bandet minsann inte drar sig för att visa hur mycket de trivs på scenen. Både gitarristen Seb, sångaren Nick Red och basisten Mao utnyttjar verkligen hela scenen (stackars trummisen Fabz som ju faktiskt är rätt begränsad på sin plats bakom trumsetet) och de är riktigt roliga att titta på. Jag har dessutom råkat ställa mig på en väldigt strategisk plats eftersom jag har mycket bra utsikt över alla de snygga bandmedlemmarna (och inte minst gitarristen Seb).
Det är ett grymt tempo under hela spelningen och redan efter tredje låten, How I Get What I Deserve, känner man att värmen börjar stiga i lokalen. Plötsligt är det betydligt mer folk på plats, men de flesta står rätt lugnt och bara tittar på. (Trötta efter en lång påskhelg?)
När sångaren frågar om vi i publiken är berusade får han väldigt blandade svar. Någon i publiken anklagar dem för att ha spelat på rockbaren Medusa igår, men det stämmer inte alls. Nick Red påpekar att ingen har en ursäkt till att inte stanna kvar och förtära alkohol efter spelningens slut eftersom det är röd dag imorgon.
Partyt fortsätter sedan med Thought Of Bride och publiken verkar komma igång ännu mer. De kanske behövde en påminnelse om den där röda dagen som nalkas. Vi uppmanas sedan att bränna kalorierna från påskäggen innan de kör vidare med nästa låt och lite mer rörelse blir det faktiskt i publiken. Nick Red lyckas få publiken riktigt peppad och nu är det fest på riktigt.
Döm om min förvåning när jag släpper bandet med blicken en liten stund senare och märker att en stor del av publiken plötsligt är borta. Vart försvann ni? Som tur var befinner sig två väldigt energiska grabbar längst fram och röjer som aldrig förr. Jag skulle nästan våga påstå att de räddar hela publiken och faktiskt får igång festen lite mer igen. Vi klarar oss alldeles utmärkt utan de tråkiga människorna som tydligen inte förstår hur rolig den här kvällen är. Jag är lite ledsen över att det är svårt att röra på sig, headbanga och klappa i händerna när man står med ett anteckningsblock i ena handen och ett vattenglas i den andra…
Blowsight bjuder på både lite hårdare och lite snällare låtar (”för det finns ju faktiskt tjejer här också och tjejer gillar ju inte hård musik….”) ikväll och det enda som gör att kvällen inte är helt perfekt är att de inte gör sin partyhit Bandit For Life rättvisa. Innan de går av scenen passar sångaren på att tacka oss i publiken. Framför allt de som har kommit hela vägen från Frankrike, Portugal…Farsta… Ja, de har många trogna fans som har lyckats hitta hit ikväll.
Jason Rouse kommer ut på scenen och påpekar igen att vi ska göra detta till en lördagkväll och undrar om vi inte vill ha ut bandet igen. Det är klart vi vill! Till slut lyckas publiken skrika högt nog och bandet kommer tillbaka och kör sin cover på Lady Gagas låt Poker Face och publiken verkar älska tillvaron. Själv älskar jag att de har gjort en cover på just den låten, det är ju faktiskt jätteroligt eftersom Jason Rouse tidigare har skämtat om att ha samlag med bandet kan inte Nick Red låta bli att säga ”I’m still sore, you know” och får publiken att vrida sig i skrattsalvor under hans lilla tacktal till Jason. De avslutar sedan kvällen med den oerhört populära låten The Simple Art (Of making You Mine) och strax innan midnatt går de av scenen till publikens jubel.
Det var helt klart en grym kväll på Debaser Slussen och ett perfekt avslut på påskhelgen. Blowsight är verkligen ett band jag kan rekommendera att se live om man vill ha en sjuhelsikes partykväll. Dessutom är de inte bara grymma på att leverera bra liveshower – de är ju trevliga att titta på också.
Setlist Blowsight:
I Wish You 666
Three words (Under Ordinary)
How I Get What I Deserve
Miracle
Wake Up Dead
Thought Of Bride
Shedevil
All That Is Wrong
Over The Surface
Bus Girl
Days Of Rain
The Sun Behind The Rain
As Wicked As They Come
Live Die Surrender
Terrorville
Standby Button
Bandit For Life
Poker Face
The Simple Art (Of Making You Mine)
Bäst: Blowsight!
Sämst: Att en del av publiken försvann där ett tag.
Betyg: 9/10
Lindas bilder hittar ni HÄR.
Text: Annelie Tottie
Foto: Linda Florin
